.

Jag vet att det hjälper att skriva ner tankar och funderingar man går runt och bär på och dessutom när jag knappt har två handfulla antal läsare som jag vet är människor som står mig nära så känner jag att det är okej att vara ärlig.

Förra våren vaknade jag upp en dag och mådde jättedåligt. Vändningen kom jättefort. Därinnan hade jag varit väldigt engagerad, glad och positiv. Klart jag hade haft mina dåliga dagar, men det var ändå inget som hade tagit över. Jag minns så väl när jag den där februaridagen ringde upp min bästa vän och var helt tom. Jag var totalt utmattad och visste inte alls vad som hände med mig. Det skrämde. Lusten till göra saker försvann. Orken var bortblåst. Så här fortsatte det. Jag sökte ganska snabbt hjälp, men kände inte att det var något vidare. Mallorca var min vändpunkt, hade jag bestämt mig för. Den kommande resan fick mig att se framåt och att faktiskt längta. När jag väl kom dit så mådde jag nästan sämre, eftersom jag insåg att det inte går att fly ifrån problemen. De fanns kvar ändå. Jag stod ut. När jag kom hem igen så mådde jag toppen i några veckor. Sedan kom ångesten tillbaka. Igen. I den vevan träffade jag en kille som jag förälskade mig i och under vår tid tillsammans så "glömde" jag bort hur jag mådde. Problemen fanns kvar men jag döljde dem. När kärlekssagan väl tog slut så kom de tillbaka igen.

Ångesten handlar om ensamhet. Jag är livrädd för det vilket är riktigt konstigt eftersom att jag ÄLSKAR att vara ensam. I början var den hanterbar - jag visste att med tiden så skulle det bli bättre. Nu har det gått ett och ett halv år och det har knappt förbättrats, ibland snarare tvärtom. Och tro mig - jag har provat så mycket. Jag har gått och pratat hos en pyskolog, jag har tänkt positiva tankar, jag har skrivit ner positiva tankar, jag har startat dagarna med tacksamhetsord, jag har gråtit ut hos mina vänner och min familj, jag har ältat, jag har skrivit ned för ett försök att reda ut problemen. Det hjälper inte.

Nej, nu blev det riktigt negativt. Men om jag ska vara riktig ärlig så känner jag såhär och det är väldigt jobbigt för mig själv. Just för att det är så okontrollerbart. Den minsta lilla låten eller en liten skitkänsla som smyger sig på och jag kan brista totalt. Hopplösheten tar över och jag hittar för tillfället inte ett sätt att ta mig förbi den.

Jag kommer nog att använda bloggen som ett bollplank. Ett sätt att spotta ur mig känslor. Vissa tycker säkert att det är dumt att göra det på en öppen blogg men inte jag. Jag vet nästan vem alla är som läser bloggen och dessutom så tycker jag personlighet att det är bättre att dela ord med andra än att behålla dem för sig själv. Kanske har jag fel och får sota för att jag blottar mig så pass mycket. Men det är trots allt mitt val.

Men så får jag inte glömma att det finns dagar då jag tycker livet är den underbaraste gåvan någon nånsin gett mig. Då en promenad i skogen kan få mig att känna mig levande. Då jag till och med är tacksam för att väckarklockan ringer eftersom det betyder att jag får chans att möta ytterligare än ny dag.

Välkommen till mitt liv. I ärlighetens namn.