.

Vi vet att tiden läker alla sår.
Dock lyckas man alltid sitta och pilla på och skrapa upp,
istället för att låta det där jävla såret vara,
läka av sig själv.

Jag trodde det var omöjligt att det kunde göra såhär ont att få sitt hjärta krossat. Efter att ha delat sitt liv med en annan människa under flera månader och sen tar det plötsligt slut - det gör så förbannat ont. För några nätter sedan så var smärtan så förjävlig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag tänkte att det måste gå över nu, mitt lilla hjärta kommer inte klara av detta. Jag lyckas inte sätta ord på smärtan. En sådan som driver dig till vansinne, den typen av smärta som jag kan tänka mig att folk tar sitt liv för att slippa känna.

Och jag krymper till hälften när jag hittar hans strumpor i min garderob. För även om det bara är en liten sak så rasar allt sönder. Och jag fortsätter intala mig själv, jag är stark, jag är stark, jag är stark.

Och jag undrar vad som hade hänt om det aldrig tog slut. Om jag använt hjärtat istället för hjärnan. För att ena stunden ha en stor klump i magen och nästa tusentals fjärilar - det blev en för kraftig storm. Jag förstod att mitt hjärta kommer brista om det aldrig får dunka i normal takt.

Ett snabbt hugg i hjärtat när man blir påmind. Så tar man några andetag och går vidare.
Men man glömmer inte