Obehagskänsla
Känner mig rädd på något vis. Rädd för att känna efter. Livrädd.
Jag är rädd för att slå på radion ifall det kommer en låt som får mig att göra just det, känna.
Försöker fundera ut varför jag är så jävla rädd. Känner mest ett starkt obehag i hela kroppen.
Du vet, känslan av att stå i ett provrum i en tröja som visst var alldeles för liten, skaver och kliar. Lite så.
Hittar ingen ro i mig själv, ingen harmoni. Känslan av otrygghet och vilsenhet har etsat sig fast.
Jag försöker få bort den. Sover. Äter. Skaffar mig rutin. Träffar människor. Men så fort jag kommer hem, eller så fort jag blir påmind så kommer den känslan igen.
Kanske är jag rädd för framtiden. För att den är så jävla oviss. Jag har så många oskrivna blad framför mina fötter just nu. Vissa saker har börjat klarna medans vissa bara blir otydligare.
Trött på ovisshet. Trött på vilsenhet.
Jag behöver lite jävlaranamma.
Jag är rädd för att slå på radion ifall det kommer en låt som får mig att göra just det, känna.
Försöker fundera ut varför jag är så jävla rädd. Känner mest ett starkt obehag i hela kroppen.
Du vet, känslan av att stå i ett provrum i en tröja som visst var alldeles för liten, skaver och kliar. Lite så.
Hittar ingen ro i mig själv, ingen harmoni. Känslan av otrygghet och vilsenhet har etsat sig fast.
Jag försöker få bort den. Sover. Äter. Skaffar mig rutin. Träffar människor. Men så fort jag kommer hem, eller så fort jag blir påmind så kommer den känslan igen.
Kanske är jag rädd för framtiden. För att den är så jävla oviss. Jag har så många oskrivna blad framför mina fötter just nu. Vissa saker har börjat klarna medans vissa bara blir otydligare.
Trött på ovisshet. Trött på vilsenhet.
Jag behöver lite jävlaranamma.
Jag står inte ut
Nu kommer det här bli en oändligt klagoinlägg. Har så fruktansvärt ont i hela själen just nu och jag vet varken ut eller in på något. Bebisen är beräknad att komma om drygt en månad men som alla vet så kan det ske i stort sett när som helst nu. Jag känner mig ganska redo - vagnen är färdig, kläderna är tvättade och ligger vikta i byrån, spjälsängen är bäddad och mysig... Det som behövs fixas är lite småköp, spika upp en hylla och packa BB-väskan.
Längtar så fruktansvärt mycket efter min lilla ängel. Jag räknar varje timme... Men jag kan inte hjälpa det... Jag mår så jävla dåligt. Gråter flera gånger per dag och jag behöver hjälp. Tårarna sprutar på mig i skrivandets stund för att det här gör så ont att skriva om. Jag känner mig som världens absolut sämsta mamma och har så fruktansvärt dåligt samvete hela tiden. Jag vill ju inte att min bebis ska ha ett vrak till mamma. Men det är precis det jag är.
Det har varit några kaotiska år jag gått igenom. Överengagerad i Rädda Barnen samtidigt som jag satsade på ett stort socialt nätverk och toppbetyg - nöjde mig bara med de bästa. Sen träffade jag mig första pojkvän och stormen kring det går inte ens att tala om. Två längre resor hann jag med också. Först till Mallorca under tre månader. Jag borde åkt hem men stoltheten sa till mig att stanna kvar. Sen Chile som blev min flykt. Chile var min räddning att ta mig ur mitt och Morgans förhållande. Utan den resan hade jag suttit fast, utan tvekan.
Sen kom jag hem till ytterligare ett kaos - min familj skulle flytta till fastlandet och jag fick sån sjuk ångest över att inte veta vad jag ville med mitt liv. Hela hösten gick jag i terapi och försökte bearbeta allt men inget hjälpte mig. Och mitt i den vevan träffade jag Ted och han blev min räddning. Började se en framtid och ett litet ljus igen. Fick tag i en liten etta och flyttade in där vid årsskiftet trots att jag mestadels av tiden bodde hos han och hans pappa. Jobbade under den här tiden som lärare på Donner och trivdes ganska okej med det. Sen i slutet av april fick jag reda på att jag var gravid och valde att behålla. Jag ångrar det absolut inte men jag trodde aldrig jag skulle sitta i den här situationen idag.
Efter en bråkig och stormig sommar valde jag att flytta upp till Tibro för att få andrum. På ett sätt ångrar jag det, men ändå inte. Hade jag inte flyttat hade jag garanterat inte haft mina licenser som PT och Kostrådgivare idag. Hela hösten har också varit ett stort kaos. Göra slut, gå tillbaka, ha det bra, ha det skit, frågetecken, vad, hur, när, varför.... Alldeles för mycket. Och nu sitter jag liksom här. Bor i Tibro i en lägenhet jag älskar men jag hatar stan. Jag vantrivs i Tibro och gråter nu mestadels av tiden för att jag har så jävla ont i själen. Känner mig så vilsen och missnöjd med livet. Och det får mig att skämmas. Jag väntar fan barn. Det ska vara bland den lyckligaste tiden i ens liv. Jag vill bara ha det bra. Jag vill leva lyckligt med man, barn, hus och fina bilar. Ett enkelt Svenssonliv kanske, men jag vill bara hitta någon form av lycka. Känner mig så sjukt tragisk.
Sitter mest inne om dagarna för att jag har en sådan jävla foglossning men också för att jag inte vet vad jag ska hitta på. Har knappt några vänner. Så fort jag går utanför lägenheten så får jag ett obehag i magen. Känner skuld mot massa människor - känns som att folk drar i mig både hit och dit. Men vad vill jag?? Jag vet verkligen inte.
Alla ligger på mig och säger att jag måste tänka på barnet i första hand och jo det är väl klart jag ska göra det. Men hur ska jag veta vad barnet mår bäst av? Barnets pappa bor inte här men här vet jag att jag har råd att uppfostra henne. Men, jag är ju inte lycklig här. Vet verkligen inte alls vad jag ska göra. Känner mig så misslyckad och ibland går det dagar utan att jag ens skrattar.
Orkar inte längre. Jag står inte ut med det här mer. Fyra veckor kvar till förlossningen.
Fan vad tragisk jag är.
Längtar så fruktansvärt mycket efter min lilla ängel. Jag räknar varje timme... Men jag kan inte hjälpa det... Jag mår så jävla dåligt. Gråter flera gånger per dag och jag behöver hjälp. Tårarna sprutar på mig i skrivandets stund för att det här gör så ont att skriva om. Jag känner mig som världens absolut sämsta mamma och har så fruktansvärt dåligt samvete hela tiden. Jag vill ju inte att min bebis ska ha ett vrak till mamma. Men det är precis det jag är.
Det har varit några kaotiska år jag gått igenom. Överengagerad i Rädda Barnen samtidigt som jag satsade på ett stort socialt nätverk och toppbetyg - nöjde mig bara med de bästa. Sen träffade jag mig första pojkvän och stormen kring det går inte ens att tala om. Två längre resor hann jag med också. Först till Mallorca under tre månader. Jag borde åkt hem men stoltheten sa till mig att stanna kvar. Sen Chile som blev min flykt. Chile var min räddning att ta mig ur mitt och Morgans förhållande. Utan den resan hade jag suttit fast, utan tvekan.
Sen kom jag hem till ytterligare ett kaos - min familj skulle flytta till fastlandet och jag fick sån sjuk ångest över att inte veta vad jag ville med mitt liv. Hela hösten gick jag i terapi och försökte bearbeta allt men inget hjälpte mig. Och mitt i den vevan träffade jag Ted och han blev min räddning. Började se en framtid och ett litet ljus igen. Fick tag i en liten etta och flyttade in där vid årsskiftet trots att jag mestadels av tiden bodde hos han och hans pappa. Jobbade under den här tiden som lärare på Donner och trivdes ganska okej med det. Sen i slutet av april fick jag reda på att jag var gravid och valde att behålla. Jag ångrar det absolut inte men jag trodde aldrig jag skulle sitta i den här situationen idag.
Efter en bråkig och stormig sommar valde jag att flytta upp till Tibro för att få andrum. På ett sätt ångrar jag det, men ändå inte. Hade jag inte flyttat hade jag garanterat inte haft mina licenser som PT och Kostrådgivare idag. Hela hösten har också varit ett stort kaos. Göra slut, gå tillbaka, ha det bra, ha det skit, frågetecken, vad, hur, när, varför.... Alldeles för mycket. Och nu sitter jag liksom här. Bor i Tibro i en lägenhet jag älskar men jag hatar stan. Jag vantrivs i Tibro och gråter nu mestadels av tiden för att jag har så jävla ont i själen. Känner mig så vilsen och missnöjd med livet. Och det får mig att skämmas. Jag väntar fan barn. Det ska vara bland den lyckligaste tiden i ens liv. Jag vill bara ha det bra. Jag vill leva lyckligt med man, barn, hus och fina bilar. Ett enkelt Svenssonliv kanske, men jag vill bara hitta någon form av lycka. Känner mig så sjukt tragisk.
Sitter mest inne om dagarna för att jag har en sådan jävla foglossning men också för att jag inte vet vad jag ska hitta på. Har knappt några vänner. Så fort jag går utanför lägenheten så får jag ett obehag i magen. Känner skuld mot massa människor - känns som att folk drar i mig både hit och dit. Men vad vill jag?? Jag vet verkligen inte.
Alla ligger på mig och säger att jag måste tänka på barnet i första hand och jo det är väl klart jag ska göra det. Men hur ska jag veta vad barnet mår bäst av? Barnets pappa bor inte här men här vet jag att jag har råd att uppfostra henne. Men, jag är ju inte lycklig här. Vet verkligen inte alls vad jag ska göra. Känner mig så misslyckad och ibland går det dagar utan att jag ens skrattar.
Orkar inte längre. Jag står inte ut med det här mer. Fyra veckor kvar till förlossningen.
Fan vad tragisk jag är.
Ett år sedan
För ett år sedan idag så såg jag ingen utväg. Allt var mörkt. Allt var svart. Trots åtskilliga timmar vid psykolog så fick jag inte obehagskänslan att försvinna. Ångesten. Minska kanske, men inte försvinna. Den var som fastspikad i mig och vägrade släppa taget. Jag låg i sängen dag ut och dag in och tyckte att livet sög, att allt var hopplöst. Så dåligt som jag mådde för ett år sedan har jag aldrig i hela mitt liv tidigare mått. Stress, press och krav från tidigare tonår hade kommit ifatt mig. Jag bearbetade ett jävligt dåligt första förhållande och mitt i allt det här så fick mina föräldrar huset sålt och planerade en flytt till fastlandet.
För ett år sedan idag hade jag varit och tränat vid den här tiden. Jag hade kört ett träningspass på Form för att det alltid har hjälp mig så mycket psykiskt. Jag stod länge i duschen den dagen minns jag. Sen kom jag hem, hem till mitt älskade Vibble. Klockan sex var vi bjudna på mat och fika eftersom min kusin Joakim fyllde 20 år. Det skulle såklart firas och det gjordes i en lokal vid Terra Nova.
För ett år sedan idag så träffade jag dig där och startskottet avfyrades. Jag minns att jag viskade till Angelica den kvällen att honom ska jag ha. Det var inget snack om saken - det var bara självklart.
Och så blev det. Några veckor senare var vi ett par. Men jag kan inte låta bli att undra. Var det förutbestämt? Han har berättat för mig i efterhand att han velade in i det sista att gå dit den kvällen. Det gjorde jag med. Hade vi ändå hittat varandra, på något annat vis, om vi inte hade gått dit? Är det slumpen eller är vissa träffar bara menade för att ske?
Oavsett vad som än händer med oss så vill jag verkligen tacka dig. Jag är dig evigt tacksam för att du gav mig en sådan enorm trygghet redan från början och släppte in mig så pass mycket som du verkligen gjorde. Jag är dig evigt tacksam för att du inte gav upp trots att du märkte att jag var ett vrak, att du höll kvar trots att jag strejtade emot.
Det är ett år sedan, idag. Jag är övertygad om att jag inte vore samma person som jag är om det inte vore för dig.
Tack för att du stod kvar.
För ett år sedan idag hade jag varit och tränat vid den här tiden. Jag hade kört ett träningspass på Form för att det alltid har hjälp mig så mycket psykiskt. Jag stod länge i duschen den dagen minns jag. Sen kom jag hem, hem till mitt älskade Vibble. Klockan sex var vi bjudna på mat och fika eftersom min kusin Joakim fyllde 20 år. Det skulle såklart firas och det gjordes i en lokal vid Terra Nova.
För ett år sedan idag så träffade jag dig där och startskottet avfyrades. Jag minns att jag viskade till Angelica den kvällen att honom ska jag ha. Det var inget snack om saken - det var bara självklart.
Och så blev det. Några veckor senare var vi ett par. Men jag kan inte låta bli att undra. Var det förutbestämt? Han har berättat för mig i efterhand att han velade in i det sista att gå dit den kvällen. Det gjorde jag med. Hade vi ändå hittat varandra, på något annat vis, om vi inte hade gått dit? Är det slumpen eller är vissa träffar bara menade för att ske?
Oavsett vad som än händer med oss så vill jag verkligen tacka dig. Jag är dig evigt tacksam för att du gav mig en sådan enorm trygghet redan från början och släppte in mig så pass mycket som du verkligen gjorde. Jag är dig evigt tacksam för att du inte gav upp trots att du märkte att jag var ett vrak, att du höll kvar trots att jag strejtade emot.
Det är ett år sedan, idag. Jag är övertygad om att jag inte vore samma person som jag är om det inte vore för dig.
Tack för att du stod kvar.
Att vara stark
Ibland tror jag att jag glömmer bort att ge mig själv lite cred. Att faktiskt klappa mig på axeln och säga att det där gjorde du bra Pernilla. Eller att helt enkelt ta hand om mig själv - jag menar, hur ofta tänder jag hela sovrummet med massa härliga doftljus och kryper ner och bara njuter? Hur ofta anstränger jag mig så mycket för bara mig själv? Vi är så jävla duktiga på att tala om för andra att de är bra. Att berömma. Att ställa upp. Men hur ofta gör vi det för oss själva egentligen?
Jag tror ibland vi glömmer bort att vi är starka. Åtminstonde gör jag det. Jag tror att jag är svag. Men vafan. Jag är ju inte det. Jag kan ju faktiskt. Jag har nu snart pendlat till Göteborg i tre veckor med en restid på totalt fem timmar om dygnet för att uppfylla två av mina största mål - att bli kostrådgivare och PT - trots att jag är gravid! Jag lät inte graviditeten hindra mig från att följa mina drömmar.
Jag förtjänar faktiskt mer snällhet och godhet från mig själv. Och det gör du också. Du är värd det. Varför ska du tro på att andra klarar av det men ändå tvivla när det kommer till dig själv? Nej, det är fan omodernt att tycka illa om sig själv. Vi är starkare än vad vi tror. Tänk dig alla gånger du fått ditt hjärta krossat. Eller blivit sparkad? Eller flyttat? Börjat om? Hur du säkert då trodde att du inte skulle klara av det. Men här sitter du idag. Och klarade det.
Glöm inte det.
Jag kommer att klara av det här
Idag gör jag precis så som psykologen sa till mig. Jag tar den vuxna, förnuftiga delen av mig själv och tröstar den lilla och skrämda flickan som bor i min själ. Jag säger åt mig själv att "du kommer klara det här Pernilla. Ensam är stark. Det går. Även om det gör ont så kommer det att gå. Du kommer inte att dö utav det här.". Och jag blir lite lugnare.
Jag vet. Naket och ärligt. Lite för öppet. Men nu är det såhär. Och vad ska jag hymla om? Vad ska jag dölja? Det går inte längre. Det är inte bara hans fel. Det skulle jag aldrig påstå. It takes two to tango. Alltid. Men jag måste lita på mig själv nu, att jag kommer gå stark ur det här. Och jag ska göra allt jag kan för min lillas skull som förtjänar det bästa.
Nej... Fokusera framåt heter det. Vänd inte blicken bakåt utan gå med raka bestämda steg i den riktningen jag vill.
Vill bara skriva av mig,
Godmorgon kära.
Måste springa till bussen om tjugo minuter men vill ändå bara få kasta ur mig lite ord.
Igår kom David, vår lärare in i klassrummet med en bild på Mohamed Ali. En bild på honom då han precis nockat ur sin motståndare som låg på golvet. Han bad oss att studera bilden och fråga oss vad vi såg. Jag var den första att svara så jag svarade bara precis det jag såg; Mohamed som precis har vunnit. De andra spann på; en vinnare, en vilja av stål.... När vi hade gått ett helt varv frågade David varför vi inte såg oss själva i bilden.
Han berättade att han har den här bilden över sin säng. Han ser den varje kväll när han går och lägger sig och är det första han ser på morgonen när han stiger upp. Han sa att denna matchen var legendarisk på grund av att INGEN trodde på Mohamed förutom han själv. Han var helt enkelt extremt otippad till att vinna. David frågade oss; Om Mohamed kan tro på sig själv när ingen annan gör det, varför kan inte vi göra det då?
Det gav mig verkligen en tankeställare. Och igår fick jag två motgångar. En tidigare vän som gjorde mig väldigt ledsen och Ted som fick en dålig nyhet.
Imorse när jag vaknade var jag låg. Och det var därför jag vill skriva av mig. För jag har ju faktiskt bestämt mig. Jag ska förändra mig. Och därför vill jag bara säga såhär:
Alla motgångar kommer jag kliva över. Jag kommer bli den vinnaren jag vill bli och jag kommer dessutom inte att ge mig förens jag är där. Antagligen är det någon däruppe i himlen som vill att jag ska få kämpa lite extra nu, att verkligen sätta min styrka på prov. Och vet du, välkommen! Gör det du! Jag tänker inte låta NÅGOT bryta ner mig. Jag vägrar. Folk kan få tycka precis vad de vill om mina beslut att bo här och så vidare. Har fått några kommentarer att jag är egoistisk. Men fram med det bara! Tyck vad fan ni vill. Det biter inte längre. Jag tänker inte sjunka till den nivån längre.
Jag säger bara det.
Och folk som vill kommentera på det här, var så pass mogna att ni använder era namn. (Haha, och där kommer jag på en gång inte få en enda kommentar för folk med taskiga åsikter är för fega för att stå för det.)
Vill inte vara rädd
Jag vill inte vara rädd längre. Jag minns en gång, för två år sedan, när jag hade varit och spått mig så såg mediet att jag måste våga ta tag i mitt svärd och strida med det. Hon sa att jag hade en enorm styrka och att jag måste våga använda den. Att inte mesa.
Och jag gör ju det. Mesar.
Jag vill sluta vara rädd för allt. En förändring är inget farligt. Jag har alltid alltid alltid mig själv och det är det enda viktiga. Så länge jag har mig själv i en frisk kropp så klarar jag av allt. Tryggheten ska inte ligga i där jag bor eller befinner mig, tryggheten ska finnas i min egna själ, i mitt hjärta.
Det är inget farligt att börja om. Människor bits inte. Alla dömer inte. Försöker komma till insikt hur jag ska göra för att få vänner här i Tibro. Det är faktiskt inte så lätt. Man går faktiskt inte bara ut på gatan och säger "hej, ska vi fika?". Men jag tror jag måste ändra på det tankesättet. Det är väl klart som fan jag inte får några vänner när jag sitter hemma. Jag måste ju ut och göra något! Hur ska annars människor se mig?
Efter kursen ska jag gå all in och fixa in några fötter på gymmen här i närheten. Där kommer jag omringas av folk som brinner för samma sak. Jag tänkte att jag kanske ska prata lite med Röda Korset här i stan. Eller bara sätta mig på ett fik och dricka kaffe. Se människor. Bli vän med personalen. På någotvis måste det ju gå att hitta folk att umgås med.
WORD
Jag ska bli en positiv människa. Jag ska ändra mina tankar. Jag är den enda som bär ansvar över mitt liv.
När tiden inte räcker till
Alarmet ringer 5.50. En timme senare sitter jag på bussen mot Skövde. Tåget till Göteborg går vid halv åtta och jag är framme runt tio i nio. Sen tar jag ytterligare en buss och är framme på gymmet runt tjugo över nio. Går i skolan mellan halv tio och halv fyra och sedan är jag hemma i lägenheten igen tidigast kvart över sex. (om jag har tur).
Har tagit mig lite vatten över huvudet, förstod nog inte riktigt att det skulle vara såhär tufft. Ska lära mig nästan hundra olika muskler på latin och det är hur mycket annat som helst. Pluggar hela tiden känns det som. Men snart är det bara två veckor kvar. Och jag vet ju att det här kommer att vara värt det. Såklart. Det här är ju min dröm. Men det är tufft att vara gravid och trött och ändå ha ett tolvtimmarsschema varje dag.
Jaja. Vill inte klaga. POSITIV!
Men nu sitter jag i fåtöljen i mitt o-ombonade vardagsrum. Ska snart krypa ner i sängen och lär somna snabbare än vad jag någonsin gjort.
Äh, ville bara skriva av mig lite. Godnatt!
En lista
Vilken hårfärg har du? Blandfärgad, men mer åt det mörka hållet.
Hur gammal är du? 20
Vad ska du göra ikväll? Plugga!
Är du ofta seriös? Ja
Gillar du att kramas? Såklart jag gör.
Hur många biologiska syskon har du? Två
Har du utländska föräldrar? Nej
Saknar du någon just nu? Ja
Mjukisbyxor eller Jeans? Mjukisar, allra helst med den här magen!
Bada eller Sola? Oj... Jag solar nog helst
Har du fräknar? Ja, på sommaren
Favorit godis? Choklad eller godisar man suger på
Anser du att du är stark? Har tappat massa muskler sen jag blev gravid, men annars ja.
Är du kittlig? Rejält
Vad heter/hette din första riktiga kärlek? Ted
Vad har du för mobiltelefon? HTC Desire
Har den kamera? Yes sir
Vad har du på dig nu? Svart tight tröja och träningsbyxor
Hur mår du? Trött och tung i kroppen, men på gott humör
Vart har du ont någonstans? Ont i höften för tillfället
Vem kramade du sist? Min bror
Vem pussade du sist? Ted
Vem vet mest om dig? Oj. Bra fråga. Ted, mamma eller Caroline
Hur gammal vill du vara när du ska få ditt första barn? 20!
Tänker du gifta dig? Vet inte, ibland vill jag det och ibland inte
Är du förlovad? Nej, inte längre.
Har du något fint halsband? Ja massor
Är du bisexuell / homosexuell? Nej
Tre namn jag lyssnar till: Pernilla, älskling och gumman.
Någonting jag tycker om med mig själv: Att jag har ett stort hjärta och bryr mig om folk
Någonting jag inte tycker om med mig själv: Att jag är tvivlar så mycket
Detta är jag rädd för: Att tappa bort mig själv
Tre saker jag vill ha varje dag: Skratt, mat, motivation
Detta tycker jag om att göra: Lära mig något, prata i telefon i timmar, skratta, umgås, se andra avenyn
Detta vill jag göra just nu: Bli så bra jag kan på allt inom hälsa
Bästa känslan: Jag kan
Värsta känslan: Jag kan inte
Egenskaper jag gärna vill att min partner har: Ärlig, respektfull, positiv
Följande saker vill jag göra innan jag dör: Bra fråga
Min käraste ägodel: Min macbook
Något jag vill ha i present: Bebisgrejer
Favoritkläder: Mysplagg!
Roligaste/tråkigaste ämne i skolan: Gillar de flesta ämnena; matte, religion, språk, samhällsämnen
Stjärntecken: Lejon
Favoritdoft: Blommor
Detta äter jag gärna: God hemlagad mat
Dricker helst: Ärligt, vatten. Älskar vatten!
Hit vill jag gärna åka på semester: Sugen att åka till USA är jag allt
Färg på mina ögon: Grön/blåögd
Min längd: 175 cm
Jag spelar: Wordfeud
Person jag beundrar: Folk som ställer sig upp och försöker igen trots motgång
Favoritcitat: Har såååå jäkla många. Kan inte välja ett.
Om jag vore ett djur skulle jag vara: Ursäkta mig djurvänner, men jag gillar inte djur
Vad lyssnar du på just nu? TVn
Vad har du gjort/ska du göra idag? Påbörjat min PT-utbildning
När badade du i en pool senast? Tre veckor sen, Arenan med Ted och Aron
Har du varit med i någon skolpjäs? Tror faktiskt inte det
Vilken musikstil tycker du mest illa om? Låtar med mening i
Har du bestämt vad du ska rösta i valet? Jag är så tudelad gällande svensk politik
Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm? Nej och skulle inte göra det heller
Vilken är den plats längst bort som du har besökt. Chile
Vilken är din favorit bland tecknade serier? Har inte sett tecknade serier på väldigt länge
Kan du alla orden i nationalsången? Nej
Badkar eller duschkabin? Badkar
Favoritpizza? Capri
Chips eller popcorn? Chips
Vilken färg på läppstift använder du? Använder inte läppstift
Har du någonsin varit med i en skönhetstävling? Nej
Klarar du att tanka själv? Vem kan inte det?
Vad var det senaste du handlade? Plommontomater, äpplen, keso och knäckebröd
Har du kräkts offentligt? Ja
Kan man vara vän med sitt ex? Ser faktiskt ingen anledning till det
Vem var det du besökte på sjukhus senast? Beror på om MVC räknas, i sådana fall förra måndagen
Hade du mycket hår som liten bebis? Ja, det hade jag nog
Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar? Ett vanlig, hej du har kommit till Pernilla...
Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig? Ser ett avsnitt av Andra Avenyn
Hur gammal är du? 20
Vad ska du göra ikväll? Plugga!
Är du ofta seriös? Ja
Gillar du att kramas? Såklart jag gör.
Hur många biologiska syskon har du? Två
Har du utländska föräldrar? Nej
Saknar du någon just nu? Ja
Mjukisbyxor eller Jeans? Mjukisar, allra helst med den här magen!
Bada eller Sola? Oj... Jag solar nog helst
Har du fräknar? Ja, på sommaren
Favorit godis? Choklad eller godisar man suger på
Anser du att du är stark? Har tappat massa muskler sen jag blev gravid, men annars ja.
Är du kittlig? Rejält
Vad heter/hette din första riktiga kärlek? Ted
Vad har du för mobiltelefon? HTC Desire
Har den kamera? Yes sir
Vad har du på dig nu? Svart tight tröja och träningsbyxor
Hur mår du? Trött och tung i kroppen, men på gott humör
Vart har du ont någonstans? Ont i höften för tillfället
Vem kramade du sist? Min bror
Vem pussade du sist? Ted
Vem vet mest om dig? Oj. Bra fråga. Ted, mamma eller Caroline
Hur gammal vill du vara när du ska få ditt första barn? 20!
Tänker du gifta dig? Vet inte, ibland vill jag det och ibland inte
Är du förlovad? Nej, inte längre.
Har du något fint halsband? Ja massor
Är du bisexuell / homosexuell? Nej
Tre namn jag lyssnar till: Pernilla, älskling och gumman.
Någonting jag tycker om med mig själv: Att jag har ett stort hjärta och bryr mig om folk
Någonting jag inte tycker om med mig själv: Att jag är tvivlar så mycket
Detta är jag rädd för: Att tappa bort mig själv
Tre saker jag vill ha varje dag: Skratt, mat, motivation
Detta tycker jag om att göra: Lära mig något, prata i telefon i timmar, skratta, umgås, se andra avenyn
Detta vill jag göra just nu: Bli så bra jag kan på allt inom hälsa
Bästa känslan: Jag kan
Värsta känslan: Jag kan inte
Egenskaper jag gärna vill att min partner har: Ärlig, respektfull, positiv
Följande saker vill jag göra innan jag dör: Bra fråga
Min käraste ägodel: Min macbook
Något jag vill ha i present: Bebisgrejer
Favoritkläder: Mysplagg!
Roligaste/tråkigaste ämne i skolan: Gillar de flesta ämnena; matte, religion, språk, samhällsämnen
Stjärntecken: Lejon
Favoritdoft: Blommor
Detta äter jag gärna: God hemlagad mat
Dricker helst: Ärligt, vatten. Älskar vatten!
Hit vill jag gärna åka på semester: Sugen att åka till USA är jag allt
Färg på mina ögon: Grön/blåögd
Min längd: 175 cm
Jag spelar: Wordfeud
Person jag beundrar: Folk som ställer sig upp och försöker igen trots motgång
Favoritcitat: Har såååå jäkla många. Kan inte välja ett.
Om jag vore ett djur skulle jag vara: Ursäkta mig djurvänner, men jag gillar inte djur
Vad lyssnar du på just nu? TVn
Vad har du gjort/ska du göra idag? Påbörjat min PT-utbildning
När badade du i en pool senast? Tre veckor sen, Arenan med Ted och Aron
Har du varit med i någon skolpjäs? Tror faktiskt inte det
Vilken musikstil tycker du mest illa om? Låtar med mening i
Har du bestämt vad du ska rösta i valet? Jag är så tudelad gällande svensk politik
Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm? Nej och skulle inte göra det heller
Vilken är den plats längst bort som du har besökt. Chile
Vilken är din favorit bland tecknade serier? Har inte sett tecknade serier på väldigt länge
Kan du alla orden i nationalsången? Nej
Badkar eller duschkabin? Badkar
Favoritpizza? Capri
Chips eller popcorn? Chips
Vilken färg på läppstift använder du? Använder inte läppstift
Har du någonsin varit med i en skönhetstävling? Nej
Klarar du att tanka själv? Vem kan inte det?
Vad var det senaste du handlade? Plommontomater, äpplen, keso och knäckebröd
Har du kräkts offentligt? Ja
Kan man vara vän med sitt ex? Ser faktiskt ingen anledning till det
Vem var det du besökte på sjukhus senast? Beror på om MVC räknas, i sådana fall förra måndagen
Hade du mycket hår som liten bebis? Ja, det hade jag nog
Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar? Ett vanlig, hej du har kommit till Pernilla...
Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig? Ser ett avsnitt av Andra Avenyn
Puss!!
Fundersam
Och nu då?
Vad händer nu?
Lägg er inte i
Tycker att det finns alldeles för många människor som tycker och tänker utan att veta ett dugg om situationen. Så nu ber jag er vänligt men bestämt att PLEASE MIND YOUR OWN BUSINESS.
:(
Blir bara så jävla trött och ledsen på mig själv att jag inte bara kan acceptera läget som det är. Jag vill vara så pass stark så att jag i varje läge vet att hur det än blir så kommer jag i slutändan att må bra och att jag kommer inte att dö även om jag blir ensam. Jag vill bara vara lycklig och är så jävla trött på alla problem. Så länge jag känner mig stark går allt så jäkla bra men så fort jag känner mig svagare så blir jag som en rädd liten kaninunge som bönar efter att "se mig, hör mig, bekräfta mig".
Nej. Idag är en jävla pissdag.
Nej. Idag är en jävla pissdag.
It's gonna be okey
Ja.
Jag känner mig ledsen.
Och ja.
Jag beter mig väl kanske egoistiskt nu.
Men vad har jag för andra val?
Jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig det här.
Jag vill över allt annat att vi ska fungera men vi gör inte det just nu.
Han vill. Jag vill. Ändå blir det bara en jävla pannkakssmet av det hela.
Känner mig så ledsen och besviken.
I flera månaders tid har det kännt som att jag har haft två val.
Mig själv eller oss.
Och vem är vi och vad har vi om jag inte fungerar?
Något falskt.
Så nu bor jag här. Tibro. Mitt nya hem.
Det känns sjukt. Jag hade inte riktigt räknat med det här.
Och i all den här röran så vet jag inte ens om jag ska skratta eller gråta.
Jag behöver lugnet.
Det har varit alldeles för stormigt under de senaste månaderna.
Och mycket beror på mig. Det vet jag. Så då får jag ta ansvar att göra något åt saken.
Vi pratade om det igår, han och jag.
Jag sa att jag tror att folk som är menade för varandra hittar tillbaka tillslut.
Han hånade det och sa att det inte alls stämmer. Att det är bullshit.
Men jag vägrar tro så.
Jag vill tro att den rätta kommer stanna vid mig föralltid.
Sen är det givetvis så att förhållanden måste vårdas men under sådana här prövningar som vi går igenom nu,
så vill jag inget annat än att tro att är det äkta kärlek så försvinner inte det på grund av avståndet.
Känner mig ensam här.
Men så har jag ioförsig alltid varit. Har alltid känt mig ensam.
Men det blir extra påtagligt när jag inte riktigt kan be någon att komma över på en kaffe.
(förutom familjen, givetvis)
Och när det känns extra tungt så gråter jag och det värker i hjärtat på mig.
Känner mig då misslyckad. Gravid och ensam.
Men sen blir det lättare och då hittar jag ett jävlar anamma.
En vilja som säger åt mig att "nu jävlar tar du tag i det här Pernilla".
Och så bestämmer jag mig för att jag kommer fixa det här.
Och ploff så har jag lägenhet.
Och ploff så har jag fixat a-kassa.
Och ploffs så har jag sökt massa jobb.
Och ploffs så har jag kommit in på utbildningen till lic. PT och kostrådgivare.
Jag hoppas inget hellre än att han tar tag i sitt och jag får bukt med mitt.
Jag hoppas att vi reder det här.
För som sagt, det är aldrig någonsin ens fel att två träter.
Bebis mår iallafall bra. Vill såååååå gärna skriva ut vad det är för kön på lilla kiddon men jag väntar.
Bebban sparkar och har sig hela tiden och gör mig så lycklig!
Jag känner mig ledsen.
Och ja.
Jag beter mig väl kanske egoistiskt nu.
Men vad har jag för andra val?
Jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig det här.
Jag vill över allt annat att vi ska fungera men vi gör inte det just nu.
Han vill. Jag vill. Ändå blir det bara en jävla pannkakssmet av det hela.
Känner mig så ledsen och besviken.
I flera månaders tid har det kännt som att jag har haft två val.
Mig själv eller oss.
Och vem är vi och vad har vi om jag inte fungerar?
Något falskt.
Så nu bor jag här. Tibro. Mitt nya hem.
Det känns sjukt. Jag hade inte riktigt räknat med det här.
Och i all den här röran så vet jag inte ens om jag ska skratta eller gråta.
Jag behöver lugnet.
Det har varit alldeles för stormigt under de senaste månaderna.
Och mycket beror på mig. Det vet jag. Så då får jag ta ansvar att göra något åt saken.
Vi pratade om det igår, han och jag.
Jag sa att jag tror att folk som är menade för varandra hittar tillbaka tillslut.
Han hånade det och sa att det inte alls stämmer. Att det är bullshit.
Men jag vägrar tro så.
Jag vill tro att den rätta kommer stanna vid mig föralltid.
Sen är det givetvis så att förhållanden måste vårdas men under sådana här prövningar som vi går igenom nu,
så vill jag inget annat än att tro att är det äkta kärlek så försvinner inte det på grund av avståndet.
Känner mig ensam här.
Men så har jag ioförsig alltid varit. Har alltid känt mig ensam.
Men det blir extra påtagligt när jag inte riktigt kan be någon att komma över på en kaffe.
(förutom familjen, givetvis)
Och när det känns extra tungt så gråter jag och det värker i hjärtat på mig.
Känner mig då misslyckad. Gravid och ensam.
Men sen blir det lättare och då hittar jag ett jävlar anamma.
En vilja som säger åt mig att "nu jävlar tar du tag i det här Pernilla".
Och så bestämmer jag mig för att jag kommer fixa det här.
Och ploff så har jag lägenhet.
Och ploff så har jag fixat a-kassa.
Och ploffs så har jag sökt massa jobb.
Och ploffs så har jag kommit in på utbildningen till lic. PT och kostrådgivare.
Jag hoppas inget hellre än att han tar tag i sitt och jag får bukt med mitt.
Jag hoppas att vi reder det här.
För som sagt, det är aldrig någonsin ens fel att två träter.
Bebis mår iallafall bra. Vill såååååå gärna skriva ut vad det är för kön på lilla kiddon men jag väntar.
Bebban sparkar och har sig hela tiden och gör mig så lycklig!
Det egna jaget
Har försökt att börja den här texten ett tiotal gånger nu men raderat det jag skrivit hela tiden. Vet inte riktigt hur eller vad jag ska skriva.
Sen mitt förra förhållande som i stort sett var skit rakt igenom så blev jag totalt förstörd. Och hur ofta skriver man om det - hur man låtit någon sjuk och extremt ostabil människa knäcka en? Aldrig, såklart. Det är ju sådana där sidor som man bara visar upp för sina närmsta. Räddningen från det förhållandet blev min resa till Chile. Jag fick chans att andas och läkas litegrann samtidigt som jag visste att det skulle bli tungt att komma hem till verkligheten igen. Möta minnen och känslor. Och det blev tungt! Det blev jättetungt. Samtidigt som jag bearbetade alla händelser så jobbade jag häcken av mig på ICA och jag rasade och allt blev tyngre än vad det tidigare varit. Fick tillbaka mycket ångest och under hösten så besökte jag en psykolog som hjälpte mig att dra i trådar, gräva i det gamla och söka efter det nya. Jag var egentligen inte färdig när jag träffade Ted. Långt ifrån. Bara några dagar innan vår första träff hade jag mörka tankar. Alldeles för mörka för att skriva om här.
Allt gick så jävla snabbt. Helt plötsligt levde jag familjeliv och allt handlade snabbt om hämtning från dagis, fredagsmys och regler. Inte mig emot, jag tyckte det var mysigt, men jag gick från att vara barn hemma hos mamma och pappa till att agera bonusmamma inom loppet av några veckor. Jag hann liksom inte med. Rätt som det var så var vi förlovade och väntade barn och flyttade till vår första gemensamma lägenhet. Men någonstans där längs vägen så kom allt i kapp mig. Ångesten. Det tunga och mörka. Och jag visste, innerst inne, att om jag inte tar tag i mig själv nu.... när fan ska jag då göra det? Mellan blöjbytena och amningen?
För det vill jag lova... Är man inte stabil i sig själv då fungerar ingenting runt omkring en. Det uppstår onödigt tjafs. Dumma tankar. Farliga krav. Maktlösa känslor. Man blir ett offer i tvåsamheten. Och vem vill gå runt och vara ett offer och känna sig som en bubbla som snart spricker? Ingen.
Och att allt skulle bli som det är nu.... det hade jag absolut inte räknat med. Nu är jag vid mina föräldrar uppe i Tibro. Jag vet varken ut eller in. Som nuläget är idag så fungerade det inte på hemma plan. Jag hade inte tillräckligt med kärlek att ge mig själv och då är det svårt att ge den andra det han kräver och behöver.
Men det är klart... Jag saknar... Och jag hoppas ju såklart att allt ska lösas. Att vi ska hamna på samma nivå igen. Att han ordnar sitt och att jag ordnar mitt. För det är givetvis aldrig bara ens fel att två träter. Jag tänker inte försvara honom för något. Han är vuxen och får ta ansvar för hans ord och handlingar. Jag vet bara att jag kan inte räkna med att någon ska göra mig lycklig. Det är mitt ansvar. Det är jag som måste se till att jag skapar harmoni och glädje i mitt liv. Och jag vill vara en stabil och bra mamma till mitt barn.
Vad mer finns det att säga? Jag vägrar ta på mig några skuldkänslor om att jag stuckit. Jag har erbjudit en massa olika alternativ men inget passade så jag hade inte så mycket andra val. Jag tittade mig själv i spegeln en morgon och insåg att jag inte var den personen jag ville vara. Och det handlar inte om att han är fel för mig och att vi inte kommer komma tillbaka till varandra, för det får tiden utvisa. Det handlade om att jag slarvat bort mig själv, mina egna värderingar och mina egna känslor och tankar. Mina mål. Mitt jag. Och vad blir jag för någon flickvän om jag inte känner att jag är jag? Inte en givande, kärleksfull och ödmjuk en... Snarare en krävande och kvävande. Och jag vill inte vara en sådan.
Vart vägen leder mig nu det vet jag inte. Egentligen mår jag åt helvete för det var ju inte såhär det skulle bli. Det var inte såhär jag ville ha det. Och jag hoppas vi hittar tillbaka en vacker dag. Till ett kravlöst, respektfullt och kärleksfullt förhållande. Där givandet är viktigare än tagandet. Där vi går samma väg men ändå behåller varsin fot utanför och ansvarar för det egna jaget.
