.

Det var ett tag sedan jag skrev.
Jag har varit ganska rädd för att sätta mig här och skriva på grund av att jag har så fruktansvärt mycket känslor i kroppen just nu och därför var och är jag lite rädd för vad som ska ploppa ur mig när jag väl sätter mig och skriver.

Jag är en tänkare (eller grubblare, beroende på hur man vill se det). De senaste två månaderna har varit kaotiska. Jag har både gått igenom en utbrändhet och ett avslut på ett dåligt förhållande.
Nej nej nej, tyst nu Pernilla, VET JAG att många tänker. Berätta inte. Skruva inte upp locket. ...men fan. Jag är trött på att allt ska behöva vara så jäkla tabubelagt.

För att göra historien kort; Jag träffade en kille för drygt ett år sedan. Jag föll för den charmör han var och hans kloka intellekt, men också för att han var spännande. Han stack ut lite ur mängden. Jag ville rädda och hjälpa honom upp. Två månader senare var vi officiellt ett par. Men som "normala" kärlekssagor börjar, med en underbar förälskelseperiod, började inte våran. Nu när jag tänker tillbaka så borde jag lämnat honom redan då. Han passerade mina gränser med vad jag ansåg var okej och inte.

Men jag lämnade inte. Jag är en envis kämpe och vägrade att "inte lyckas". Så jag stod ut och tänkte att det skulle bli bättre. Det blev det inte. Tvärtom. Jag tappade kontakten med väldigt många av mina vänner. Han var krävande och tog all min lediga tid. Jag var knappt engagerad i Rädda Barnen längre. När andra frågade varför så skyllde jag på att jag behövde en paus från allt engagemang. Det var inte sant. Jag saknade det varenda dag. Jag vet än idag inte om han gjorde det medvetet. Om hans pikar om för uringade tröjor eller mitt glada hejande på andra killar var medvetet från hans håll. Hur som helst så ändrade det mycket av min personlighet.

Sen kan jag givetvis inte skylla allt på honom. Det var ju jag som tog beslutet att inte höra av mig till mina fina vänner. Men han hjälpte till genom att snacka så pass mycket skit om dom och jag ville ju att han skulle se upp till mig och var rädd att han inte gjorde det om jag umgicks med "idioter".

I slutet av juli brast det. Jag vill inte gå in på detaljer men det var nog den värsta händelsen jag råkat ut för. Han sårade mig på ett sätt som ingen tidigare gjort. Sen ångrade han sig. Jag tog tillbaka. Sen gjorde han ytterligare en tabbe. Ångrade sig. Jag tog tillbaka. Och igen. Och igen. Mina fina vänner kunde inte förstå att jag hela tiden gick tillbaka till honom. Tillslut kunde inte jag heller det, trots att hela min hjärna skrek till mig att jag förtjänar bättre. Han blev ett beroende. Varje gång jag gick tillbaka till honom så lovade han mig guld och gröna skogar. Jag trodde på honom. Två dagar senare var han en skit igen.
Och som jag har försvarat honom! Om ni bara visste. Jag har förfinat situationen varje gång någon har frågat hur det låg till i förhållandet. Jag har många gånger skyllt det han har gjort på mig själv och tänkt att "om jag bara gjort såhär istället så hade han aldrig betett sig så". Ja. Ni vet.

Nu hade jag velat berätta om vändpunkten, den som fick mig att inse att "nej, nu vill jag inte mer". Men den kom aldrig. Enda sen i början av november har jag tvingat mig själv att lura min hjärna. Jag har behövt mata den med information om hur jävlig han varit mot mig. Och det har hjälpt någorlunda. Två gånger har jag gått tillbaka "litegrann", det vill säga några dagar, sen har jag brutit mig loss igen. Och jag har ett helvete med hjärnan. För,  JAG VET vilken skit han är och hur mycket bättre jag förtjänar, tro mig. Men för mig blir det ett misslyckande, att jag inte lyckades vända honom och ska jag vara ärlig är jag inte van med det.

Det är klart jag har fått djupa sår i själen av det här. Men också skinn på näsan. Idag är jag betydligt starkare i mig själv än vad jag var för ett år sedan. Och trots att varje kväll jag kryper ner i sängen är en pina, för att tankarna kommer fram, så är det bara att vänta ut det. Det går över. Tiden läker såren. Och jag är så tacksam för att jag har sådana fina människor runt mig som bryr sig hela tiden och som aldrig slutar att hjälpa mig. För jag är verkligen inte helt ur allt det här, men jag är en god bit på väg. Det handlar om den personliga styrkan och jag kan inget annat göra än att stå ut.

En stor lärdom jag har med mig är hur tvåsamhet inte ska vara. Jag tänker aldrig mer gå in i ett förhållande med någon som lever i kretsar där makt, respekt, droger, våld och annat skit är inblandat. Aldrig någonsin! Och fan! Det går att ta sig ur. För mig kändes det som mest omöjligt i slutet av oktober. Jag låg i sängen och ville inte ens gå upp ur sängen för jag visste att han drog mig åt ena hållet och alla andra drog mig åt det andra hållet. Men tillslut så gick det och idag vägrar jag att se mig själv som ett offer. Jag försöker hela tiden gå rakryggad och tänka att jag gjort det rätta valet genom att lämna förhållandet, även hur ont det än gör.