.

Det finns inte många känslor som jag ogillar så starkt som tomhet. Du vet, då det känns som att det inte spelar någon roll vad du gör, hålet försvinner ändå inte. För något år sedan kunde den här känslan dyka upp från ingenstans och då hade den egentigen ingen grund så därför var den enklare att hantera. Så är det inte längre.
Idag vet jag varför det gör ont och jag vet vilka tankar jag borde blockera för att det ska kännas mindre men jag kan inte det. Så istället så fastnar jag i det här enorma jäkla hålet som känns omöjligt att klättra upp ur. Jag skulle egentligen bara vilja skrika och skrika tills luften tog slut. Men var gör man det utan att riskera att någon hör och ringer polisen?

Jag vet, jag vet. Häromdagen predikade jag för er om tankens kraft och att man blir det man tänker men ibland är det faktiskt bara så ruskigt skönt att må dåligt också. Att bara få gråta och sitta i sin lilla vrå och slicka såren.

Vissa dagar mår jag såhär. Andra dagar inte.
Men ikväll är en sådan kväll då jag bara vill ligga under täcket med Melissa Horn i öronen och höra meningen "du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut" gå på repeat.