.

Jag har märkt att under det senaste halvåret så har jag tappat bort mig själv som person. Jag har fastnat i ett taskigt mellanläge där folk drar mig i armarna åt båda hållen. Dessutom har jag så förbannat gärna velat vara alla till lags, utan ett vidare bra resultat. I slutändan har det alltid varit någon som blivit besviken och tyckt att jag agerat fel. Allt det här har skapat en enorm inre stress i mig. Den har gnagat sig längre in i mig med tiden och tillslut så fixade jag inte mer. Förra veckan hände en sådan obehaglig grej som fick mig att inse att jag har bara en kropp, ett hjärta och ett liv. Jag kan inte vara en duracellkanin som kör på i hundranittio och tappar hälften på vägen.

Jag tappade det viktigaste - mig själv.

Jag blev tvungen att insett att det är dags att ändra riktning nu. Det är tid att vända mig inåt och lyssna till vad jag själv vill och vem jag själv är. Och jag vet att det finns ingen annan som kan göra det åt mig.