.

Jag har en annorlunda känsla i kroppen. Lättnad och accepterande. Egentligen är jag en sådan som skräms av mina egna känslor, just för att dem alltid är så starka - oavsett vad. I vanliga fall så trycker jag ner känslorna och står och trampar och trampar med hopp om att de ska försvinna. Eller iallafall mjukna lite.
Jag är rädd för känslorna ibland. När jag känner mig lycklig blir jag är så glad att ett enormt rus tar över hela mig och när jag är ledsen händer samma sak, fast tvärtom. Tidigare har jag blivit rädd när jag blev sådär ledsen, just för att jag blir JÄTTEledsen. Här existerar inte ordet lagom.

Nu, de senaste dagarna har jag gjort något annorlunda mot mig själv. Jag öppnar upp mig totalt. Mot mig själv. Mina ärliga tankar och känslor kommer ut. Och vet du? Dom är okej. Jag kan hantera dem. Även om jag känner mig sådär pass ledsen så att jag inte tror att solen kommer gå upp dagen efter så lyckas jag ändå. På något sätt lyckas jag trösta mig själv. Jag låter mig själv läkas.

En vän lärde mig häromdagen, att en ärlig respekt till sig själv är det viktigaste vi någonsin kan uppnå att känna.
Nu vet jag att han har rätt.