.

Det är så otroligt lätt att känna sig ensam när mökret smyger sig på och man hör en melodi på radion som direkt accosierar till han man en gång älskade. Och den där känslan, den desperata och hopplösa känningen som man gör allt för att bli av med just för att det gör så ont, borrar sig fast i dig och tar över hela kroppen, hjärtat och själen.
Det är så lätt att känna sig ensam när det där händer. Helst av allt vill man ha någon som klappar en på huvudet och säger att allt visst kommer att bli okej. Att smärtan går över. Att tiden läker såren. Även om man då bara vill skrika högt att "nej, de här såren kommer aldrig någonsin försvinna", för det är så det känns, så är det skönt att ha människor runt en som ger hoppfulla ord tillbaka.

Men, herregud vad han krossade mitt hjärta. Jag har aldrig någonsin gett så mycket av mig själv till någon annan. Och dessutom har jag aldrig låtit någon annan människa kommit in så mycket på mitt egna revir så som jag tillät honom. För när jag älskar, så älskar jag så pass mycket så att jag skulle kunna ge allt till den här människan. Jag satsar och ger allt jag äger och har.

Om ni bara visste hur mycket jag älskade. (älskar)