.

Jag undrar varför vi hela tiden glömmer bort hur smärtsam kärleken är.
Hur den överdrivs i filmer och får oss att tro att sann kärlek ser ut så.
Enkel.
Jag har aldrig sett en film vars förhållandekris aldrig blivit löst.

Sann kärlek är inte så.
Sann kärlek är en kamp.
Det är som en jävla berg och dal-bana.
Mascararänder längs kinderna och ont i bröstet.
Det går inte att komma ifrån.

Jag har insett varför jag älskar Greys Anatomy så mycket.
Det är den enda serien jag sett där kärlek inte överdrivs.
I sex säsonger har vi nu följt Merediths och Dereks kärlekskamp.
De tvivlar fortfarande på varandra.

Jag vet inte om jag bara kommit in i en "män är svin"-period nu.
Antagligen.
Inte så konstigt dock. De flesta killar jag träffat på senaste tiden har visat sig vara svin.

Men sen så ser jag mina värdföräldrar.
De bråkar inte. De argumenterar, men bråkar inte.
Det ryser i hela min kropp när jag ser blickarna de ger varandra.
Jag ser hur kära de är.
Efter åtta år tillsammans och ännu lika kära.
Jag önskar att jag kan ha det så en dag.

Men just nu håller jag kvar i det jag sagt.
Kärlek är överskattat.