.

De här senaste tre dagarna har varit så oerhört viktiga för mig.
De gav mig liksom några klartecken.

Det skrämmer mig att jag är såhär.
Att när jag mår dåligt så mår jag så dåligt så att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Tänk dig känslan av att någon håller fast dig och du strejtar och skriker och gör allt för att ta dig därifrån...
Den känslan har jag när jag känner mig nere.

Igår när jag skulle sova så började jag att tänka på en bok som min tidigare psykolog gav mig.
Nu minns jag inte vad den heter men den handlade om acceptans.
Om att acceptera hur man mår för tillfället.
Önskar att jag kunde det.
Det är väl en process.
Något man lär sig med tiden.

Något jag tycker är faschinerande är hur mycket det hjälper mig att skriva.
När jag skriver är det som att vissa spärrar bara släpper.
Och efteråt, när jag klickat på publicera, så är det som att den där stenen bara försvinner.
Fan vilken känsla.

Igår när jag skrev att jag gärna skulle vilja jobba med något annat så var det som att nya dörrar öppnades.
Jag fick nya ögon att se på det hela med. 
Och insåg att jag kan ju visst göra vad jag vill.
En klok dam jag pratade med på ett fik häromdagen sa till mig att det är bara man själv som bestämmer sina begränsningar, vad man kan och inte kan klara av.

Kanske det är det som skrämmer...
Att jag faktiskt kan bli vad jag än vill bli.