.

Det spritter i hela kroppen av att få skriva. Det är märkligt det där. Periodsvis ser jag bara bloggandet som ett stort svart moln som hänger ovan mig och sen kommer det en tid då det nästan värker av ord som behövs komma ut. Så är det just nu. Det är befriande att få skriva. Det bästa jag vet med skrivandet är när orden bara flöder, utan att jag tänker särskilt mycket på vad det är som rinner ur mig och kommer in på skärmen. När jag strax därpå läser igenom mina ord och blir förvånad över mina funderingar. Ett kravlöst skrivande. Det är fashinerande.

Jag vet inte hur jag mår förtillfället. Kanske är det bättre än förut. Jag minns inte. Jag har förändrats för mycket för att kunna relatera till hur jag mådde för ett halvår sedan. När jag tänker sex månader tillbaka blir jag rädd. Var det verkligen jag? Åh, vad skruvad jag var. Jag undrar om det bara är jag som har så, som har svårt att identifiera mig med mitt dåvarande jag. Jag undrar om jag kommer känna samma sak om ett år från nu. Kommer jag då tycka att jag var konstig och såg vitt fast allt bara var svart?

Förändringar skrämmer mig. Iallafall när de kommer så här hastigt. Jag var så säker på vem jag var förut. Jag vet inte längre. Ibland, när jag står i provhytten och provar ett plagg som den tidigare Pernilla skulle ha älskat så känns det plötsligt konstigt. Obekvämt på något vis. Jag har börjat inrikta mig på det harmoniska, ekologiska, rättvisemärkta, lugna, bohemiska. Så var jag inte förut. Då körde jag mest på, utan att tänka. Kan man bli så här förändrad på en sådan kort tid?

Allt det här nya skapar virrvarr i huvudet på mig. Jag ser mig själv sakta släppa taget om det gamla och sträcker mig ännu långsammare efter det nya. Så förtillfället befinner jag mig i något konstigt mellanläge som jag inte lyckas greppa. Men jag har hört att change is good.