.

jag har mer att dela. kan inte gå och lägga mig än. något jag gått och tänkt på så länge klarnade precis. det är så obegagligt när något sådant sker, då man plötsligt bara förstår.

jag vet varför det är många som är så bundna till winnerbäck, kent, melissa. jag har suttit och läst på deras youtubeklippskommentarer. jag kan inte låta bli att bli tårögd när jag läser om tjugoåriga killar som fullständigt sprutar ur sig känslor om deras trassliga relation med flickvännen, vilket gör att de lätt relaterar till låten "som jag hade dig förut". de ber förvirrat om råd om hur de ska göra, hur de ska gå vidare. de beskriver hur ont det gör och undrar hur de ska kunna leva utan henne, den stora kärleken. andra kommentarer ger mig klumpar i magen. jag läser en tjej som skriver att hon aldrig upplevt kärlek och känner sig som den största förloraren i världen. fan hörrni. vi alla har ju något vi bär på. när ska vi bara inse det? när ska vi sluta låtsas att vi mår bra?

hur länge till ska vi jämföra oss med andra? beundras över andras styrka? vi är alla bara små fågelungar inuti, som gråter oss igenom vissa nätter och ibland känner oss som de ensammaste i världen. vissa bär på tunga minnen som de inte blir av med, andra lider av jobbig ångest. vi har alla ärr. alla har vi något som gör extra ont. och därför vill jag bara skriva ett stort jävla tack till dessa artister som lockar fram våra känslor. era texter är så förbannat äkta. jag vet inte hur många kvällar ni gjort mig mindre ensam och torkat mina tårar lite snabbare än vad jag själv hade lyckats med. 

det är så jävla skönt att bara få vara liten och ledsen ibland. ta hand om sig själv. slicka såren. älta. ångra. vi alla gör det. vi alla gråter. alla skriker. alla är i behov av någon som klappar en på ryggen. någon som tycker om en, trots dessa sidor. vi är bara människor. kan vi inte bara bestämma det, att vi sänker ribban lite? att vi möts på en lägre nivå, där vi inte bygger upp något överdrivet. jag vet väldigt många gånger då jag tagit en första fika med någon där jag har trott att här har jag verkligen mött superwoman, men alla jäkla gånger så har motsatsen visat sig efter bara några få fikor till. ingen är superwoman. och tacka fan för det! alla bär vi på något. jag skriver det igen. alla bär vi på något.