.

fan vad livet kan vara fint ibland hörrni. jag blir alldeles varm i hjärtat. jag sitter i ett nymålat rum som är sådär härligt kaotiskt för tillfället. melissa horns stämma strömmar ut ur laptopens högtalare. jag har världens finaste telefon (materialist, javisst!) och de absolut bästa vännerna.

jag hade ett sådant givande samtal med min fina vän igårkväll. vi promenerade och jag hörde mig själv säga; "jag anpassar mig inte längre efter att försöka passa in hos människor" och fan... det stämmer ju. jag vet inte hur många koppar kaffe jag druckit med människor som egentligen inte intresserat mig, människor jag träffade bara för att ha något att göra. det tog mig nitton år att förstå att vissa människor passar inte mig. enklare än så kan det väl knappast bli.

jag menar inte att man inte ska ge nya människor en chans och man ska inte heller vara för snabb med att döma, men... kom igen. jag är övertygad om att vi alla har människor runt om oss som mest hänger kvar. kanske är vi rädda att kapa bandet eller så har det bara blivit en rutin, en rutin som stjäl vår fantastiska energi.

jag vet inte. vem är jag att komma att säga att det finns personer som är mindre bra för oss? jag kan ju egentligen bara tala för mig själv. jag umgås med väldigt få människor nu förtiden, men dessa... fan. de är mitt guld. mina allt.

nu svamlar jag. tappar den röda tråden. jag har så mycket funderingar i mig. för många. jag märker det när jag skriver, haha. jag byter inriktning titt som tätt. nu gjorde jag det igen. (sitter här och småler lite för mig själv nu).

i morgon är det sista dagen för mig på ica. känns oerhört bra. nu väntar jag på hösten. jag älskar hösten! förundras över min positiva anda ikväll. jag känner mig bara så lycklig. nu ska jag stoppa lurarna i öronen, stänga ögonlocken och flyga in i drömmarnas värld.