.

Jag måste bara få skriva av mig - känslodelen är fylld till max. Jag har träffat någon. En sådan där kille som är så nära perfektion som det bara går. Det häftiga är att han uppfyller varenda krav jag någonsin haft. Han är snäll. Rolig (oj vad vi kan skratta ihop). Vacker att titta på. Har jobb. Barn. Är stabil. Och trygg. Och det viktigaste - han bryr sig om mig. Han undrar hur min dag har varit och nyfiken på svaret.

Allt är för bra för att vara sant. Att allt är såhär perfekt skrämmer mig nästan - något måste ju nästan gå fel. Det KAN OMÖJLIGT förbli perfekt. Eller?