.

Jag undrar om det bara är jag som känner så? Hur full av ord jag egentligen är men sen när jag väl sätter mig med datan eller ett papper och penna så tar det bara stopp. Orden vill helt enkelt inte komma ut. Jag börjar skriva en mening, sen tycker jag den ser löjlig ut så då raderar jag den. Jag vill ju förmedla något och inte bara skriva för min skull. Min önskan med varje inlägg är att ni ska känna det jag känner - även om jag vet att det är pyskiskt omöjligt.

Ibland tror jag att jag har någon pyskisk sjukdom, på riktigt! Jag är aldrig i mellanläget där allt bara är okej. Antingen känner jag att jag har hela världen i mina händer och vad som helst får mig att le. Annars är det tvärtom och då räcker det med att jag ser en äldre dam promenera ensam - jag kan brista totalt. Ibland avskyr jag att jag är såhär; det är trots allt extremt jobbigt att aldrig veta vilket humör man kommer vakna upp till. Och ofta hinner jag med båda sidorna på en dag; jag hinner med att både älska och hata allt.

Men. Fasiken. Jag ska nog vara glad att jag är sådan. Även om läget borde vara ganska stabilt om man står emellan hela tiden så tror jag ändå att det blir tråkigt i längden. Kerstin har alltid sagt till mig att "desto mer sorg hjärtat får uppleva ju större grävs gropen som sedan kan fyllas med mer och mer glädje". Jag tror stenhårt på det.

Idag ska jag göra en hel tarotkortsläggning. Jag är ju en sån där hokuspokustjej med en stark tro till sådant så det lär ge mig massvis. Tänkte ta en långpromenad dit, så får jag ju motion på köpet.

Ha en fin dag.