.

Jag kan skämmas för mig själv när jag tänker på att jag fortfarande tillåter honom att finnas i mitt huvud. Jag har inte träffat honom på över ett halvår men han upptar så många timmar av mina dygn genom alla funderingar kring honom. Gjorde jag fel? Kunde det ha blivit annorlunda? Vad hade hänt om jag inte varit så bestämd och envis? Ja, det är massa frågor som cirkulerar.

Jag tänkte att om jag tar kontakt med honom så blir det bra. Då kommer jag att kunna släppa, och sedan gå vidare. Nu förstår jag hur dumt det låter. Det är klart jag kan inte glömma någon jag fortfarande har i mitt liv.

Jag upptäckte dock några saker.. Han har inte förändrats. Han är sig lik. Han är samma otrygga pojke fast i en ännu större kropp. Det gör så ont i mig att skriva så - jag kämpade så oerhört länge för att stärka och bygga upp honom, och nu har han raserat ännu mer. Men jag vill inte titta ner på honom, för gör jag det så är det som att jag tittar ner på mig själv eftersom jag trots allt spenderade ett helt år med honom. Men nu är jag faktiskt beredd att gå vidare. Mycket är färdigbearbetat. Tårarna för honom är redan gråtna. Nu måste jag bara ta det absolut sista steget och det är att tacka så mycket för tiden vi hade och vända blad.

Tack vare honom vet jag idag vad för typ av kärlek jag inte vill ha. Idag har jag byggt upp en enorm styrka inombords som ingen kan ta ifrån mig. Jag vill inte ens längre vara arg på honom. Han förtjänar faktiskt inte det. Han är elak mot mig och vill mig inte väl. Jag är värd bättre än så.

Så, nu väljer jag att släppa honom. Han är fri att göra det han vill med sitt liv. Likaså jag. Vi var tyvärr inte menade för varandra. Svårare än så är det egentligen inte.

Och förresten, om ni undrade hur det gick när jag nu tog kontakt med honom... Vi pratade och han var som vanligt. Det mesta kretsade kring honom. Han undrade aldrig ens hur jag egentligen mådde. Han berättade för mig om det livet han lever idag och sade att han var nöjd med det, för även om han har sjunkit så är han åtminstonde någon. Han valde visst den lätta vägen. Han valde att gå ner sig själv. Jag var också påväg att göra det, men tack vare att jag har sådana fantastiska människor runt omkring mig så blev det omöjligt för mig och istället började jag kämpa.

Det är fan inte lätt att må bra alla gånger. Det är enklare att tycka synd om sig själv och fastna i en tycka synd om mig-anda. Jag vet det, för jag har själv varit där. Och även om det är jobbigare att må dåligt de dagar jag har en dålig dag, eftersom jag idag har klättrar högre upp och överlag mår bättre, så är det värt det.

Jag är en sådan som älskar livet. Jag älskar att skratta med fina vänner och älskar att ta långa promenader i höstsolen. Jag älskar att hitta olika sätt att njuta av dagen och jag älskar att krypa ner i sängen med datan i knät. Det är jag! Jag är den personen. Med honom försvann jag. Jag var inte längre jag utan jag var enbart hans. Och nu har jag bestämt mig för att lära mig av det misstaget. Jag kommer aldrig att kunna få det ogjort. Jag vill inte få det ogjort. Idag är jag säkrare än någonsin på vem jag är och vad jag vill. Det är delvis hans förtjänst.

Jag pratade om detta med en fin vän idag. Jag berättade för henne att när jag var tillsammans med honom så förändrades mitt sätt att se på livet. Var jag än gick så såg jag en tragisk värld. Jag såg problem. Jag såg mörkret. Jag såg det tystra. Det ensamma. Det stilla. Det farliga. Det farligare. Droger. Jag såg en värld jag inte vill se. Det är klart att jag alltid tänker vara medveten om den sidan av världen, men jag vägrar att göra den till min verklighet. När jag är ute och spatserar i stan så vill jag se all kärlek. Jag vill höra skratten. Känna dofterna av kanelbullar och kaffe. Jag vill ha ett härligt rus i benen och känna att livet ligger i mina händer.

Jag väljer lyckan framför olyckan.

Så. Några slutord. Tack M för våran tid tillsammans. Du lärde mig massvis. Du hittade sidor i mig själv som jag inte visste fanns. Men du platsar inte i mitt liv. Jag har en drömbild av dig som gör det och ibland när jag känner mig ledsen och ensam, så tror jag att den här drömbilden är ditt sanna jag. Jag bygger upp en förfalskad, bättre version av dig. Jag tänker inte längre göra det. Jag vet vem du är och vad du går för. Nu vill jag inte mer. Fine. Du kanske vann. Det var du som avvisade och vände ryggen till. Grattis. Men jag, jag står åtminstonde med stoltheten och värdigheten i behåll. Jag kan gå rakryggad och känna att jag i alla lägen gjorde så gott jag kunde och dessutom alltid körde med öppna och ärliga kort. Jag valde den svåra vägen, jag valde att må bra. Jag väljer att må bra. Jag växer. Du krymper. (Frågan är vem som faktiskt egentligen är den sanna vinnaren, eller hur?).