.

Jag älskar att skriva om kärlek. Jag antar det har att göra med att det är det starkaste jag någonsin upplevt. Idag är jag tacksam för förra årets drama. Jag har inte glömt alla problem och alla tårar, men samtidigt så minns jag även hur jävla fint det var. Jag kan komma ihåg hur det kändes att få ett sms som värmde hela magen. Eller att somna på någons bröst. Fan vad fint det var.

Jag minns när han knackade på mitt fönster en oktoberlördag förra året. Jag var ensam hemma. Han kröp ner bredvid mig och vi släppte inte varandra på säkert tolv timmar. Jag minns den dagen så väl, för jag har nog aldrig känt mig så hel som då. Jag måste bara få säga det igen, men fan vad fint det var.

Jag vill inte längre vara bitter över kärlek. Jag vill inte längre kasta hatblickar på par som håller hand och kysser varandra offentligt. Jag vill inte sucka åt det.

Men vet ni. När luften blev lättare att andas igen (det trodde jag aldrig, men det blev den faktiskt) och när jag kunde komma på mig själv med att inte givit honom en endaste tanke på hela dagen så kände jag mig som en vinnare. Jag var så stolt över mig själv för att jag hade lyckats laga något som var så trasigt. Och ja. Ett brustet hjärta är det värsta jag varit med om, men jag menar allvar när jag säger att jag skulle göra det om och om igen för att få känna det jag kände. Det är helt enkelt värt det.

Puss!