.

Det är ju så. Sina egna tankar och sina egna föreställningar tror man ju är de korrekta. Det jag tycker är rätt är rätt och det är inget att diskutera. Likadant ens värderingar. Eller ens press och krav på sig själv. Man är ju så inkörd med att ha känna dessa krav liggandes på sina axlar, så vem vore jag utan dom? Då vore ju jag inte jag. Så, i hela mitt liv har jag i stort sätt tänkt att alla människor har lika mycket press och lika höga förväntningar på dem själva som jag har. Och när folk har sagt till mig att det inte alls är så så har jag enbart trott att de sagt så för att det ska låta fint, att gömma undan sanningen lite. Det tog mig en depression, en inspringning i väggen och massa ångest för att förstå att det är nog inte så. Jag har sjuka krav. Inte bara på mig själv utan på livet, på kärleken, på omgivningen, på människorna runt omkring.

Men det är ju så. Jag kan inte ändra någon annan än mig själv. Jag vet ju det. Och det är ingen annans ansvar att se till att jag är nöjd och tillfredsställd med livet. Mitt ansvar. Mitt. Bara mitt. Sen att man kan få hjälp på traven är ju en annan femma. Men i slutändan så är det mitt val.

Jag känner fortfarande en enorm press på mig själv. Kommer på mig själv med att ligga och spänna mig konstant, vara på hugget hela tiden. Omedvetet. Läskigt som fan, eftersom jag tror att jag är avslappnad. Jag anser att om jag inte blir något så duger det inte. Då räknas jag inte. Då blir jag en oviktig person. Och det är klart - nånstans därinne vet jag ju att det inte är sant. Klart jag är viktig. Men varför kan jag då bara inte släppa pressen? När jag trots allt vet.

Jag vet att livet är piss ibland. Att det kommer motgångar som gör att man mest vill ge upp. Att alla blir trötta på sina respektive och undrar vilken planet de kommer ifrån. Att jobbet suger musten ur en och man ibland bara vill ge fingret åt kollegorna. Så är livet. Jag vet det. Jag vet att människor varje dag känner en olustig tanke. Att de flesta gråter någon eller några gånger i veckan. Att man ibland bryter ihop inne på toaletten, för att sen kamma till sig och låtsas som ingenting. Jag vet att det är många som går vid psykolog och försöker få bukt med sin ångest och att ännu fler sitter hemma och googlar förbrylt för att hitta något som kan dämpa all oro, grubblande och ältande.

Om jag nu är så jävla medveten och vet allt det här, varför kan jag då inte bara acceptera att jag också är såhär ibland? Att jag tycker livet suger emellanåt och att människorna i min närvaro förtjänar en klubba i huvet ibland (av plast, givetvis).

Tydligen inte. Min ribba ligger uppe i himlen, dit det inte går att nå. Strävar efter en perfektion som inte existerar. Jag vet inte... Jag är väl bara så jävla rädd att sitta i min stol när jag är sjuttio bast och ångra. (Men såklart, det jag lär ångra mest är väl antagligen att jag ägnat alldeles för mycket tid åt att grubbla om livet istället för att leva det och se var det bär mig).

Fan vad lätt det är i teorin, men i praktiken - där är det minsann inte så enkelt.