.

Jag vill ta tillbaka något jag skrev för ett tag sedan. Eller kanske inte ta tillbaka, men ändra lite. Jag skrev att vardagen i ett förhållande bara var bra och att det nog skulle vara ganska enkelt. Det är det inte. Kärlek är fan i mig inte enkelt. Och sen skrev jag ett ordspråk som jag sade till en kompis som jag (då) tyckte var så sant; "När det är rätt är det lätt, när det är lätt är det rätt". Min vän ställde sig inte alls bakom det här citatet, hon höll inte alls med och idag förstår jag henne. Vadå lätt? Kärlek är inte lätt.

Missta mig inte - jag är fortfarande löjligt lycklig och kär upp över öronen, men nu är vi inne i det, enligt mig, svåraste stadiet. Nu har vi gjort mycket "en första gång" - åkt bil, ätit middag med familjerna, varit över på fastlandet, lagat mat, firat något, gråtit, bråkat, skrattat... ja, ni förstår. Det är nu prövningen börjar. Vi börjar förstå varandra. Vi börjar se hur vi faktiskt fungerar. I början blir det ju lätt så att man hela tiden lägger den goda sidan till, såklart, för vem vill visa sina brister? Men nu har det gått så långt så det funkar inte utan allt måste fram. Alla brister och skavanker. Jag är övertygad om att klarar man sig igenom den tiden så kan man gå hur långt som helst tillsammans.

Och jag menar, egentligen, det är väl faktiskt rätt logiskt att det inte är enkelt. Man är två helt olika människor som bär på helt olika bagage, värderingar och funderingar som ska lära sig leva ihop och anpassa sig efter varandra. En ständigt givande och tagande. Komprimisser och mötas på halva vägen. Vilda bråk och diskussioner för att slutligen finna en lösning som funkar för båda. Varför tar mediavärlden aldrig upp sånt? Genom filmer får vi uppfattningen att antingen så är det bara lycklig kärlek eller så är det drama så det heter duga. Men det där emellan då? Vardagsgnabbet om vem som ska åka till affären eller bära ut soporna? Var tas det upp? Ingen jävla stans. Och jag då, som är en sådan som alltid jämfört mitt liv med filmer och serier (jag vet - det funkar inte och är inte hälsosamt att göra det) - jag får ju världens chock. Eller så kan jag ju inte heller riktigt säga för jag har ju en djup insyn i mina föräldrars kärleksliv och det är klart att det gnabbas där med, men det blir inte samma sak. Det går inte att jämföra med på samma vis.

Nu har jag tur som har hittat världens finaste kille som har lättare än nästan alla andra att förstå mig. Han ser rakt igenom mig och då vill jag tala om att jag är inte den lättaste att ha att göra med. Jag är en oerhört svår och klurig människa så det är en stor utmaning för mina närstående. Men han lyckas. Och det är jävligt fint men ändå jävligt läskigt. Många gånger skäms jag över mina brister - att jag lätt tvivlar på hans känslor och att jag är duktig på att irritera mig på helt oväsentliga saker. Funderar över om han verkligen kommer stå ut att leva med alla dessa skavanker. För det märks tydligt att han är mycket stabilare och tryggare i sig själv än vad jag är. Men efter mina dagar här i Tibro, utan honom, så har jag insett att jag ska se det som en inspirationskälla och inte en konkurrens. Man blir ju som man umgås och därför är det jätteskönt för mig att han är så säker i sig själv eftersom det förhoppningsvis lär smitta av sig till mig.

Men det är ju så. Vi har olika styrkor och olika svagheter. Han är bättre på det ena och jag är bättre på det andra. Det handlar nog bara om acceptans. Att våga och vilja acceptera det och sen använda sig av varandra. Att gå ihop. Som ett team. Ett lagspel. För ett förhållande är ett lagspel. Vi är samma färg på schackbrädan. Så enkelt. Egentligen.