älska
Jag är rädd för känslorna ibland. När jag känner mig lycklig blir jag är så glad att ett enormt rus tar över hela mig och när jag är ledsen händer samma sak, fast tvärtom. Tidigare har jag blivit rädd när jag blev sådär ledsen, just för att jag blir JÄTTEledsen. Här existerar inte ordet lagom.
Nu, de senaste dagarna har jag gjort något annorlunda mot mig själv. Jag öppnar upp mig totalt. Mot mig själv. Mina ärliga tankar och känslor kommer ut. Och vet du? Dom är okej. Jag kan hantera dem. Även om jag känner mig sådär pass ledsen så att jag inte tror att solen kommer gå upp dagen efter så lyckas jag ändå. På något sätt lyckas jag trösta mig själv. Jag låter mig själv läkas.
En vän lärde mig häromdagen, att en ärlig respekt till sig själv är det viktigaste vi någonsin kan uppnå att känna.
Nu vet jag att han har rätt.
Sometimes you got to say please
Just nu. Just nu har jag fler "jag vill" än "jag måste". Jag har ett rum fullt av vackra kläder och fina böcker. Jag har dagar tillsammans med fantastiska vänner, bland skratten och värmen.
(Men jag längtar i smyg efter den dagen då jag hittat honom. Han som kommer få min mage att pirra så mycket att skrattet bubblar fram. För det finns, på riktigt. Och nu vet jag att man inte ska nöja sig med mindre.)
En vis människa sa till mig att det värsta man kan göra efter att ett förhållande tagit slut - och som det flesta gör - är att bestämma sig att kärlek bara är något ont och att man inte vill älska igen.
Nej, nu blev det osammanhängande. Men summan av kardemumman är att, okej, det gör ont. Kärleken dog ut och det är förbannat jobbigt. Men det finns fler fiskar i havet och jag väljer istället att fiska vidare än att börja tycka illa om dem.
My history
Förra våren vaknade jag upp en dag och mådde jättedåligt. Vändningen kom jättefort. Därinnan hade jag varit väldigt engagerad, glad och positiv. Klart jag hade haft mina dåliga dagar, men det var ändå inget som hade tagit över. Jag minns så väl när jag den där februaridagen ringde upp min bästa vän och var helt tom. Jag var totalt utmattad och visste inte alls vad som hände med mig. Det skrämde. Lusten till göra saker försvann. Orken var bortblåst. Så här fortsatte det. Jag sökte ganska snabbt hjälp, men kände inte att det var något vidare. Mallorca var min vändpunkt, hade jag bestämt mig för. Den kommande resan fick mig att se framåt och att faktiskt längta. När jag väl kom dit så mådde jag nästan sämre, eftersom jag insåg att det inte går att fly ifrån problemen. De fanns kvar ändå. Jag stod ut. När jag kom hem igen så mådde jag toppen i några veckor. Sedan kom ångesten tillbaka. Igen. I den vevan träffade jag en kille som jag förälskade mig i och under vår tid tillsammans så "glömde" jag bort hur jag mådde. Problemen fanns kvar men jag döljde dem. När kärlekssagan väl tog slut så kom de tillbaka igen.
Ångesten handlar om ensamhet. Jag är livrädd för det vilket är riktigt konstigt eftersom att jag ÄLSKAR att vara ensam. I början var den hanterbar - jag visste att med tiden så skulle det bli bättre. Nu har det gått ett och ett halv år och det har knappt förbättrats, ibland snarare tvärtom. Och tro mig - jag har provat så mycket. Jag har gått och pratat hos en pyskolog, jag har tänkt positiva tankar, jag har skrivit ner positiva tankar, jag har startat dagarna med tacksamhetsord, jag har gråtit ut hos mina vänner och min familj, jag har ältat, jag har skrivit ned för ett försök att reda ut problemen. Det hjälper inte.
Nej, nu blev det riktigt negativt. Men om jag ska vara riktig ärlig så känner jag såhär och det är väldigt jobbigt för mig själv. Just för att det är så okontrollerbart. Den minsta lilla låten eller en liten skitkänsla som smyger sig på och jag kan brista totalt. Hopplösheten tar över och jag hittar för tillfället inte ett sätt att ta mig förbi den.
Jag kommer nog att använda bloggen som ett bollplank. Ett sätt att spotta ur mig känslor. Vissa tycker säkert att det är dumt att göra det på en öppen blogg men inte jag. Jag vet nästan vem alla är som läser bloggen och dessutom så tycker jag personlighet att det är bättre att dela ord med andra än att behålla dem för sig själv. Kanske har jag fel och får sota för att jag blottar mig så pass mycket. Men det är trots allt mitt val.
Men så får jag inte glömma att det finns dagar då jag tycker livet är den underbaraste gåvan någon nånsin gett mig. Då en promenad i skogen kan få mig att känna mig levande. Då jag till och med är tacksam för att väckarklockan ringer eftersom det betyder att jag får chans att möta ytterligare än ny dag.
Välkommen till mitt liv. I ärlighetens namn.
Sidewalk
Du är inte ensam
Det är så lätt att känna sig ensam när det där händer. Helst av allt vill man ha någon som klappar en på huvudet och säger att allt visst kommer att bli okej. Att smärtan går över. Att tiden läker såren. Även om man då bara vill skrika högt att "nej, de här såren kommer aldrig någonsin försvinna", för det är så det känns, så är det skönt att ha människor runt en som ger hoppfulla ord tillbaka.
Men, herregud vad han krossade mitt hjärta. Jag har aldrig någonsin gett så mycket av mig själv till någon annan. Och dessutom har jag aldrig låtit någon annan människa kommit in så mycket på mitt egna revir så som jag tillät honom. För när jag älskar, så älskar jag så pass mycket så att jag skulle kunna ge allt till den här människan. Jag satsar och ger allt jag äger och har.
Om ni bara visste hur mycket jag älskade. (älskar)
I don't wanna talk about it
Ett val. Vad är det egentligen? Vilken väg man väljer att gå på, skulle jag kalla det. Jag är livrädd för valen jag gör. Det är något som skrämmer ihjäl mig. Och allra helst nu, i min ålder. För på något sätt är det extra avgörande.
Inatt gjorde jag ytterligare ett val. Och om det är rätt eller fel det kommer jag aldrig någonsin få svar på. Jag lyssnar på magkänslan. Jag använder nu huvudet istället för hjärtat.
(det måste bli bäst så)
This is my own life
Jag ställdes mellan ett ultimatum idag och allt klargjordes. Jag lever hellre ett rikt liv på egna ben än ett tomt och ihåligt pch där jag gömmer mig för problemen.
Lättnad.
Lisa Ekdahl säger det så bra,
"And i don't care if someone says I'm foolish, cause while I'm here I'm singing from my heart".
Hellre äkta, är vad hon menar. Och det är även vad jag menar och står för.
...man behöver bara bli påmind ibland.
Your life is just a choice
Du behöver inte se hela trappan, bara första trappsteget"
- Martin Luther King
Klok man, det där.
Idag är allt lite extra kämpigt. Men det är bara att fortsätta gå längs vägen. Imorgon är en ny dag.
All we are
Men vet ni - trots det så mår jag förbannat bra idag.
Dessutom så blir allt vad jag gör det till.
okej,
det går, även hur förjävligt det än är.
Det skrämmer mig
Jag vill kunna släppa och gå vidare. Jag vill bli av med honom.
Men hur gör man det?
Jag försöker, tro mig, jag försöker.
Och även om jag vet att jag inte har en endaste anledning att vilja ha honom,
så finns känslan fortfarande.
Det är bara att motarbeta.
Han och jag funkar inte tillsammans.
Och som en vän sa idag,
"det gör ont i honom också"
Mot okända vägar
Och även hur ostabil och otrygg jag känner mig i mig själv och med allt runt omkring just nu så vet jag att tiden läker sår. Jag är stark.
Du känner mig så väl.
Vi vet att tiden läker alla sår.
Dock lyckas man alltid sitta och pilla på och skrapa upp,
istället för att låta det där jävla såret vara,
läka av sig själv.
Jag trodde det var omöjligt att det kunde göra såhär ont att få sitt hjärta krossat. Efter att ha delat sitt liv med en annan människa under flera månader och sen tar det plötsligt slut - det gör så förbannat ont. För några nätter sedan så var smärtan så förjävlig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag tänkte att det måste gå över nu, mitt lilla hjärta kommer inte klara av detta. Jag lyckas inte sätta ord på smärtan. En sådan som driver dig till vansinne, den typen av smärta som jag kan tänka mig att folk tar sitt liv för att slippa känna.
Och jag krymper till hälften när jag hittar hans strumpor i min garderob. För även om det bara är en liten sak så rasar allt sönder. Och jag fortsätter intala mig själv, jag är stark, jag är stark, jag är stark.
Och jag undrar vad som hade hänt om det aldrig tog slut. Om jag använt hjärtat istället för hjärnan. För att ena stunden ha en stor klump i magen och nästa tusentals fjärilar - det blev en för kraftig storm. Jag förstod att mitt hjärta kommer brista om det aldrig får dunka i normal takt.
Ett snabbt hugg i hjärtat när man blir påmind. Så tar man några andetag och går vidare.
Men man glömmer inte
Jag drömmer om en framtid utan dig
Så. Det är över nu. Och jag trodde aldrig att något kunde göra såhär ont. Det värker i hela mig. Men jag vet att det här är rätt väg. Jag vet det. Nu har jag tagit steget ur vår sista dans. Och jag vet att det är okej att vara ledsen, att sörja. Men inte ens det kan jag just nu. Jag är bara tom. Som ett vaakum.
Och som jag strider mot känslorna. För "du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut", som Melissa Horn säger det.
Jag måste nog bara acceptera just nu. Jag måste hitta mitt sätt att deala med känslorna.
Och jag hade velat skriva så mycket skit om dig. Jag hade kunnat fylla flera papper. Men jag tänker inte det. Jag vill inte minnas dig som något ont.
Jag släpper dig nu.
Nu.
Känslor
"The worst battle is between what you know and what you feel".
& det stämmer så jäklans bra.
Jag vet att vissa val jag väljer inte är särskilt hälsosamma för mig, både psykiskt och fysiskt. Ändå kan jag inte låta bli. Och det leder till att jag får dåligt samvete över att jag än en gång valde att lyssna på hjärtat istället för hjärnan. (En klok vän sa till mig, tänk först, känn sedan, och för ett långsiktigt vinnande så är det faktiskt det bästa). Jag vet att jag inte borde göra vissa saker. Ändå gör jag det. Sen grämer jag mig över valet. Allt blir bara en ond cirkel tills man vaknar upp och frågar sig själv vad man håller på med.
Jag vet att vissa val jag gör är fel, ändå gör jag det.
Gång, på gång, på gång.
...och jag som alltid säger till alla andra att aldrig bara falla för frestelsen.
Snacka om dubbelmoral.
Vart har du tagit vägen?
Det mesta börjar klarna upp sig nu. När jag tittar mig själv i spegeln så kan jag stå för den jag är. Till etthundratio procent. Jag är stolt över den människa jag är. Jag är stolt över att jag inte är en sådan som ger upp. Jag kämpar in i det sista och jag ger alltid allt. Och det räcker för mig.
Tänk så många nervösa ungdomar och barn som just nu ligger i sin säng och är oroliga för en massa saker. Först och främst att deras väckarklockor kommer protestera och inte ringa imorgon. Att de kommer vakna med största finnen på hakan. Att de kanske inte har någon som möter upp dom innan de kliver in i deras nya skola imorgonbitti. Jag vill bara ställa mig på en stol och säga, högt och tydligt: DET KOMMER ATT GÅ BRA. Alla är minst lika nervösa som ni och tänker mer på deras egna gångstil, valet av kläder, eller att säga rätt sak på rätt tidpunkt. Ingen har tid att tänka på alla andra. Andas. Det kommer gå bra.
(men, tro mig, jag var nog minst lika nervös som ni när jag var mindre)
Nu, nu ser jag fram emot det. Jag älskar skolan. Och pirret i magen finns här. Men, till skillnad från många andra år, så är pirret ett positivt pirr.
Men det känns så rätt
Klockan sex var det dags för middag hos Ana. Taco. Riktigt gott blev det. Jag, Karro, Ana och Sofia var där, Carro kom efter ett tag. Mycket skratt, härligt deep-talk och musik - klockren kväll med andra ord.
Sen en tid tillbaka,
"Sen en tid tillbaka har jag varit tom
och försökt att hitta spår som leder rätt.
Ja, det finns så många måsten att va' bra på det man kan
och mitt i allt så ska man vara sann."
Jag har fått en ny förälskelse.
Melissa Horn.
Hon är den kvinnliga versionen av Winnerbäck.
...och jag är ju helt galen i honom! 
You fill up my senses,
Jag har hittat en låt.
En låt som gör att det bankar lite extra hårt i hjärtat.
Mannnen som sjunger om kärlek så att jag smälter heter John Denver,
låten heter Annies Song.
Dagen har spenderats tillsammans med Ana. Vi har pratat och skrattat.
Så som vi alltid gör. Hon är viktig för mig, den kvinnan.
Hon förstår sig på mig på ett sätt som inte många andra gör.
Och sådana människor är guld värda.
(Käre Gode Gud, låt mig aldrig ta dem förgivet, amen)
Dagen har även givit mig visdom.
Jag fick chansen att inse att ältande leder ingen vart.
Att det endast suger enorma mängder energi från en.
Energi som kan användas på mycket bättre sätt.
I think you know
Ikväll ska jag se en film, en film och Che Guevara och Fidel Castro. Jag tycker den sydamerikanska historian är väldigt intressant och vill gärna gå djupare in i den, så här är en början.
