Att förlåta sina misstag
Jag tänker vara ärlig.
Jag önskar att du inte existerade i mina tankar.
(ibland ber jag till och med de högre makterna om det)
Men, hur mycket jag än försöker så är det som att du gnagat dig fast på något vis.
Jag tänker sällan fint om dig.
Utan att jag behöver anstränga mig så omvandlas det vita till svart.
Och det är skönt att jag har den bilden och inte går runt och förvränger något fult till fint.
Men vet du vad jag önskar?
Att du tar ditt pick och pack och lämnar mitt huvud.
Du får inte plats.
Utrymmet är inte längre ditt.
Kan du inte bara gå?
Du har redan tagit för mycket.
Sakta men noga förstörde du delar av mig.
Var det medvetet?
Var du ute efter att såra mig?
Kanske kommer det en dag då jag förlåter dig.
Jag måste dock förlåta mig själv först.
Hur gör man det?
Hur förlåter man sig själv för att ha gått åt helt fel väg utan att ha lyssnat på hjälpande vänner som stod vid sidan av och såg på?
Jag gav mitt hjärta åt en kille som jag egentligen visste inte skulle vaka över det.
Jag önskar jag kunde förlåta det.
Jag önskar jag visste hur.
Hur som helst.
Nu måste jag ta den tid jag behöver för att komma ikapp.
Så snälla, gå.
Jag har inte plats för dig. 
Chakra
Jag vet inte om du någonsin har hört talas om chakran? Chakran är något som binder ihop oss och skapar ett fungerande energiflöde i vår kropp. Den här läran är något som grundar sig i den indiska yogan och meditationen och består av sju olika energifält som finns i vår kropp. Egentligen finns det betydligt många fler men dessa sju är de största och kallas för chakran.
Placeringen av dessa sju chakrana är här (nedifrån och upp):
Rot-chakrat: Mellan anus och underliv
Mjält-chakrat: Cirka tre centimeter under naveln
Solarplexus-chakrat: strax under bröstbenets slut
Hjärt-chakrat: Vid hjärtat
Hals-chakrat: Skärningspunkten mellan hals och axlar
Pann-chakrat: Mellan ögonbrynen
Kron-chakrat: Toppen av huvudet
Jag vet att sådant här kan låta lite "flummigt" om man inte är van att läsa/prata om sådant men så fort man lär sig att förstå vad detta används till så öppnas en helt ny värld upp. Dessa sju chakrana är alltså olika energipunkter vi har i kroppen och arbetar man med det här ett tag så kan man själv lära sig att styra, kontrollera och balansera dem.
Låt mig förklara ett exempel: I höstas när jag var på min första chakrabalansering så berättade Åsa att fem av min chakran inte fungerade bra, allra minst hals och hjärt-chakrat. Hon gav mig förklaringen att jag har väldigt mycket jag vill säga som jag inte lyckas få ur mig och dessutom alldeles för mycket känslor som jag inte vet var jag ska göra av. Det stämde väldigt bra. Hon öppnade upp dessa och fyllde på med energi in. En månad senare gick jag tillbaka och då var det bara två stycken som inte fungerade.
Nu vet jag inte hur min chakran mår så jag ser fram emot att komma hem och göra en balansering. (Finns att göra på solkristallen för 50 kronor)
Jag tänkte lägga ut ett youtubeklipp då du själv kan göra en balansering av dina chakran, dock funkar det inte så klicka här! Du kanske inte kommer känna någon förändring efter första gången eftersom allt fortfarande är nytt och det kan vara svårt att tro på, men övning ger färdighet.
Words
De här senaste tre dagarna har varit så oerhört viktiga för mig.
De gav mig liksom några klartecken.
Det skrämmer mig att jag är såhär.
Att när jag mår dåligt så mår jag så dåligt så att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Tänk dig känslan av att någon håller fast dig och du strejtar och skriker och gör allt för att ta dig därifrån...
Den känslan har jag när jag känner mig nere.
Igår när jag skulle sova så började jag att tänka på en bok som min tidigare psykolog gav mig.
Nu minns jag inte vad den heter men den handlade om acceptans.
Om att acceptera hur man mår för tillfället.
Önskar att jag kunde det.
Det är väl en process.
Något man lär sig med tiden.
Något jag tycker är faschinerande är hur mycket det hjälper mig att skriva.
När jag skriver är det som att vissa spärrar bara släpper.
Och efteråt, när jag klickat på publicera, så är det som att den där stenen bara försvinner.
Fan vilken känsla.
Igår när jag skrev att jag gärna skulle vilja jobba med något annat så var det som att nya dörrar öppnades.
Jag fick nya ögon att se på det hela med.
Och insåg att jag kan ju visst göra vad jag vill.
En klok dam jag pratade med på ett fik häromdagen sa till mig att det är bara man själv som bestämmer sina begränsningar, vad man kan och inte kan klara av.
Kanske det är det som skrämmer...
Att jag faktiskt kan bli vad jag än vill bli. 
Jaha.
Jag har så länge velat skriva det här inlägget. Jag har så länge bara velat vara ärlig. Få kasta ur mig skiten, skiten som tynger ner mig så pass att det känns som att jag inte kan stå på benen. Är dock rädd för att göra det. Vad fan ska ni tycka om mig? Vad ska ni säga när jag skriver att jag är så jävla trött i mig själv?
Gick in i väggen i höstas och det är fortfarande inte bra. Jag går ännu runt och känner mig yr och snurrig hela tiden. Jag skäms för att jag inte mår bättre. Fan. Det har ju gått fem månader nu. Det borde ha blivit bättre. Men om det inte har det då?
Jag skäms så in åt i helvete. Förut klarade jag allt. Min kalender var smockad hela tiden. Idag blir jag stressad av att veta att jag ska på ett möte om några dagar. Förut märkte jag inte av att jag stressade för jag njöt så jävla mycket. Jag tyckte att allt jag gjorde var det bästa som fanns. Jag spann som en katt varje gång jag tog på mig ett nytt projekt.
Idag fixar jag inte det.
Jag kan inte hjälpa att jag känner mig misslyckad. Och nu vet jag dessutom att jag öppnar mig för mycket. Varför ska ni veta det här egentligen? Söker jag bekräftelse? Någon som klappar på mig och säger att det kommer ordna sig och att jag visst duger som jag är. Kanske det. Patetiskt va?
Jag mår fan inte bra. Jag älskar att vara här och njuter av varenda minut, men längst där inne känner jag mig som ett jäkla vrak. Känns som att jag springer i ett ekorrhjul och inte hittar ut. Jag bara springer och springer utan någon som helst aning om var jag är påväg.
Jävla skit.
Igår fick jag på något vis klartecken om vad det hela handlar om. Prestationsångest. Det här kommer låta så töntigt och dumt men jag vill vara perfekt. Och ja, jag vet. Det finns ingen som är perfekt. Förstår ni då hur jag kämpar mot det omöjliga? Jag vill så gärna att alla ska tycka att jag är bra. Att jag inspirerar. Jag vill att folk ska se upp till mig. Varför tror ni att jag inte bloggar? Jo, för jag vill kunna skriva om allt jag gör på dagarna och lägga upp häftiga bilder på nya platser jag hela tiden besöker. Jag vill att ni som läser ska tänka att "oj vilket häftigt liv hon har" Så är inte fallet. Jag sitter mest hemma med min värdfamilj och skrattar. Eller så ser jag på Greys Anatomy. Det känns som att det inte duger.
Det känns som att folk förväntar sig att jag ska vara en sån som ska "rädda världen". Att det är en självklarhet att jag ska jobba med barns rättigheter eller något liknande. Men vad om jag hellre vill bli en personlig tränare. Eller en reikihealare? Eller en yogainstruktör? Kommer folk fortfarande se upp till mig då?
Jag vill vara en bra vän. Och en snäll dotter. En duktig elev. En engagerad ungdom. Men vad om jag först och främst bara vill vila? Bara slappna av? Äta choklad och se film? Tycker ni fortfarande om mig då? Trots att jag inte orkar uppfylla kraven.
Jävla ångest.
Överskattat
Hur den överdrivs i filmer och får oss att tro att sann kärlek ser ut så.
Enkel.
Jag har aldrig sett en film vars förhållandekris aldrig blivit löst.
Sann kärlek är inte så.
Sann kärlek är en kamp.
Det är som en jävla berg och dal-bana.
Mascararänder längs kinderna och ont i bröstet.
Det går inte att komma ifrån.
Jag har insett varför jag älskar Greys Anatomy så mycket.
Det är den enda serien jag sett där kärlek inte överdrivs.
I sex säsonger har vi nu följt Merediths och Dereks kärlekskamp.
De tvivlar fortfarande på varandra.
Jag vet inte om jag bara kommit in i en "män är svin"-period nu.
Antagligen.
Inte så konstigt dock. De flesta killar jag träffat på senaste tiden har visat sig vara svin.
Men sen så ser jag mina värdföräldrar.
De bråkar inte. De argumenterar, men bråkar inte.
Det ryser i hela min kropp när jag ser blickarna de ger varandra.
Jag ser hur kära de är.
Efter åtta år tillsammans och ännu lika kära.
Jag önskar att jag kan ha det så en dag.
Men just nu håller jag kvar i det jag sagt.
Kärlek är överskattat.
Jag saknar inte dig längre
Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker.
Jag minns inte hur du ser ut när du ler. Eller när du tänker.
Det är som bortblåst.
Jag vet inte om det är det här som är att släppa taget.
Antagligen.
Jag saknar inte dig längre.
Jag tänker på dig. Men jag saknar inte.
Jag saknar inte att ringa och berätta för dig hur min dag varit.
Idag vet jag att du egentligen aldrig brydde dig om det.
Du var aldrig intresserad av att veta.
Luften jag andas känns lättare nu.
Det hugger liksom inte till hela tiden.
Och även om det här är hårt så var du inte min första kärlek.
Jag har inte träffat min första kärlek än.
Jag väntar fortfarande.
Och det spelar ingen roll om jag måste vänta i tio år till.
Jag tänker aldrig någonsin igen gå in i ett förhållande liknande vårat.
Det är klart att vissa dagar är tunga.
Ibland mår jag dåligt. Såklart.
Men, det beror inte längre på dig.
Det beror på vad du gjort med mig. Allt du förstörde.
Så tårarna jag fäller är inte längre dina.
Jag har slutat att sakna dig.
Love hurts
Vadå kärlek?
Ibland frågar jag mig om sann och ärlig kärlek ens existerar.
Jag läser fröken Fornis blogg där hon skriver om olycklig kärlek och hur den tär sönder oss.
Jag tittar igenom kommentarerna till inlägget och det börjar hugga i hjärtat på mig.
Anonyma människor som skriver om hur det känns. Hur ont det gör. Hur mycket smärta som finns.
All bekräftelse som känns omöjlig att lämna. Jag läser någon som frågar sig själv; "Hellre i dålig sällskap än ensam, eller hur?".
Jag vet hur ont kärlek gör.
Tro mig.
Jag vet hur den har ätit upp mig och förblindat mig från verkligheten.
Men det absolut svåraste med kärleken är inte att vara i den.
Det svåraste är att lämna den.
För även om människan man varit förälskad i varit ett riktigt svin och mest förstört än tvärtom,
så betydde (betyder) han/hon något.
Man letar och letar efter ett bra avslut. Bra avslut existerar inte.
Jag tror åtminstonde inte på det.
Man gör sitt bästa för att bara försöka vara vänner.
För att man inte klarar av att lämna varandra.
Det är nog tryggheten.
I can't live with or without you.
Den känslan.
Sen går tiden.
Och när man tror att man är över varandra så händer något.
Man möts igen. Ibland av slumpen, ibland av ödet.
Sen står man där. Man vet att det är fel, men tryggheten lockar.
Och därefter växer ångesten i en rasande fart.
Man frågar sig själv hur man kunde vara så dum och gå på det igen.
Kärleken är svår.
Puss!
Skriva av sig lite.
Så hur mår jag idag? Helt okej. Varken bra, men inte heller dåligt. Igår hände det en hel del jobbiga saker som jag önskar att jag hade sluppit få veta. Jag ljuger om jag säger att jag ogillar drama (för det mesta), men den här gången fick det överstyr och där stod jag, i mitten, helt maktlös.
Och... Nu tänker jag vara väldigt öppen. Mitt ex har skaffat ny. Bara sådär. Pang bom! För tre veckor sedan saknade han mig och nu har han till och med bytt facebookrelation, till in a relationsship with... Det känns konstigt. Jag saknar honom inte, snarare tvärtom. Men att dessutom veta att tjejen påminner ganska mycket om mig; jävligt envis, står upp för sig själv och ganska tuff... Ja, det är det värsta. Att han fick någon som i mina ögon är bra. Men nu när jag känner såhär då blir jag så fruktansvärt rädd inför framtiden. Tänk om jag har varit ihop med världens finaste kille. Det tar slut mellan oss av en tråkig anledning och han skaffar en ny. Hur fan överlever man det? För jag menar, mitt ex var ju snarare en börda än något fint, tragiskt nog.
Nej, usch. Bara en jäkla massa ångesttankar där.
Jag skulle verkligen vilja lära mig hur man stänger av huvudet. Hur man bara slutar att tänka för ett tag. Som meditation. När jag har gått och lagt mig händer det ibland att jag har hela huvudet fullt av vad jag ska göra kommande dag. Då tar jag ett papper och skriver ner det och sen slappnar jag av. Men det här... Det här gnager sönder mitt huvud. Och det farliga är att det inte bara är huvudet som blir lidande. Hjärtat värker. Jag får ont i magen av oron. Blir allmänt trött av alla dessa tankar och det jobbigaste; humöret suger! En KBT-behandlare lärde mig att när man känner så ska man känna efter var smärtan sitter. Ett brustet hjärta kan ibland göra mest ont i magen och ibland kan det ila i tänderna... Ja, ni förstår. Hur som helst. Det man ska göra är att peka ut platsen och bara vara där, i tanken, under några minuter. Inte gå in och känna efter VAD som gör ont; vilka tankar man har och så vidare. Nej. Man ska bara känna efter ATT det gör ont, acceptera det. Då healar man sig själv.
Det är kanske värd att prova.
Hjälp vad skönt det var att skriva av sig. Jag skulle kunna fortsäta hur länge som helst. Jag älskar när det händer. När man skiter i om det blir grammatiskt rätt. Man skippar att bry sig om punkt och stor bokstav och tankarna "kan jag skriva det här?", existerar inte. Man liksom bara skriver. Tangenterna blir glödheta.
Jag kan också nämna vad som hände med min Macdata som jag köpte. Vet inte om ni vet det, men jag var så fruktansvärt glad att jag hade hittat en bra och billig Mac på blocket. Köpte den på en gång och betalade in pengar redan nästa dag. Efter hur mycket tjat som helst från mitt håll att han skulle skicka den började jag bli rädd att han inte skulle göra det. Sen visade det sig att han hade skickat datan, men skrivit helt fel adress till mig så den blev ju givetvis tillbakaskickad till honom. Han gjorde ett nytt försök och gav den till sin bror som skulle skicka. Både han och jag trodde att brorsan hade skickat datan tills han ringer mig efter tre dagar och berättar att brorsbarnen tappat datan i golvet. Han lovade att jag skulle få pengarna tillbaka. Nu är jag extremt rädd att jag inte får dom, för vem vet, tänk om han bara blåser mig? Det rör sig ändå om fyratusen! Han har lovat att föra in pengarna imorgon, så det är väl bara att vänta antar jag!
Så. Jahapp. Här sitter jag, en söndagförmiddag med ett snöigt paradis utanför fönstret. Utan min Mac-data och med ett hjärta som värker. Men vet ni vad det bästa är? Att jag vet att det går över. Genom erfarenhet så har jag lärt mig att man mår ALDRIG på samma sätt två dagar i sträck. Det är alltid något som förändras. Ibland till det sämre. Oftast till det bättre. Så idag tänkte jag gräva ner mig framför några One Tree Hill-avsnitt. Därefter ska jag åka till gymet och blir av med massa dålig energi och ikväll vill jag fixa med min bok.
Till er som känner er glada och harmoniska idag: Good for you! Njut, för man vet aldrig hur länge det varar.
Till er som mår mindre bra idag: Gråt en stund och sätt sen på härlig musik och dansa framför spegeln. Eller, vafan! Jag tar tillbaka det där. Ha en skitdag. På riktigt. Det är okej. Gråt och dyk ner i offerkoftan en stund. Se en film, eller varför inte flera filmer och ät sådant du tycker om. Bara ta dig igenom dagen.
Fy fan vad skönt det är att leva iallafall!
Hela gotland
I lördags fick jag ett mail från Mona på helagotland.se som undrade om jag ville börja blogga hos dom. Jag tackade ja. Det är en riktigt häftig och unik möjlighet som kan ge mig chans att nå ut till enormt mycket människor. Den bloggen kommer att handla mer om mitt engagemang och samhällsfrågor med mera. Jag kommer givetvis ha kvar den här bloggen, eftersom att den är mitt eviga bollplank att kasta ut både skit, glädje, tankar och händelser på. Den andra lär definitivt inte handla lika mycket om känslor som den här gör. Tänk er själva vad roligt massa gotlänningar hade fått om dom hade fått veta allt som försigår i mitt huvud. Jag hade säkert fått idiotstämpeln direkt, haha. Nej.. Jag skojar. Vem vet.. När jag "känner mig mer hemma" där så kanske jag vågar uttrycka mer känslor, men just nu får jag ha en liten lägre profil.
Jag har precis varit och tränat ett riktigt jobbigt pass på form fitness. Kul, men fy fan. Mina axlar skriker just nu.
Vill ni veta världens roligaste sak??? Jag har köpt en macbook! Det är egentligen värt hundra smilegubbar men jag tycker dom blir så fula på en blogg så ni får leka att ni ser dem istället! Hur som helst. Hittade en jättefin på blocket som var billig och bra så jag ringde på en gång! Han skickar den imorgon. (Men jag måste vara ärlig och säga att det kniper lite på mig i magen... Tänk om han är en lurare.)
Vänner! Varför kommenterar ni aldrig? Jag vet att det kanske inte alltid är roligt att kommentera, men jag lovar er; för dom som bloggar så är kommentarerna en riktig motivationskälla. Jag vill ju att ni ska känna att ni är en del av bloggen. För precis som chokladbollar inte är något utan kakao så är en blogg ingenting utan sina läsare. Jaja. Tänk på det iallafall!
Världens största kram till er alla och jag hoppas att ni mår toppen!
Sov gott!
A fighter
Precis sådär som bilden visar mår jag just nu. Jag orkar inte skratta men inte heller gråta. Jag känner mig tom, men samtidigt helt fylld. Fick ett vidrigt sms igår av en person vars namn definitivt inte ens är värt att nämna. Där stod det hur vidrig jag var. Att jag var ett misstag. Att han skämdes över att ha varit med mig. Det var bara en bråkdel av vad som stod i meddelandet. Vill inte ens ta upp resten.
Min princip i livet har alltid varit att man inte ska ångra det som hänt. Det är antagligen därför jag mår såhär; för att jag ångrar. Jag ångrar min tid med honom. Jag ångrar att jag gav honom elva månader av mitt liv. Jag ångrar alla tårar jag någonsin spillt över honom.
När jag tänker tillbaka på dessa elva månader så kan jag inte ens komma ihåg en enda dag som var bra - rakt igenom. Inte en enda dag. Klart att det fanns stunder som var fina, men de varade oftast inte längre än någon timma och sedan var det tillbaka till allt tjafs igen. Det tragiska är att jag skulle kunna spotta ur mig hur mycket skit om honom som helst. Jag skulle kunna få varenda människa att avsky honom (de som inte redan gör det vill säga) utan att behöva ljuga. Han är en sådan otroligt liten pojke som inte har något att komma med.
Han påstår att jag inte ställt upp för honom. Vem var det då som slavade för att få rent hans lägenhet hela tiden? Som tog hand om honom när han var sjuk? Som kliade på hans trasiga hud timmar varje natt? Vem var det som tog tillbaka honom efter att ha blivit slagen? Och som lånade ut materiella saker titt som tätt? Va? Vem var det om inte jag?
Jag blir sällan arg. Jag bråkar nästan aldrig med andra människor. Det handlar inte om att jag är konflikträdd, utan snarare så anser jag att man kan lösa allt genom att prata med varandra. Men uppenbarligen inte nu. Nu är jag så arg så att jag kokar i hela kroppen. Han sätte eld på pinnarna, minst sagt. Orden han gav mig igår är ord man inte säger till folk. Inte ens till ens värsta fiende. Hur i helvete har man då mage att säga sådana saker till någon man spenderat nästan ett år med? Det kan inte tyda på annat än svaghet.
Jaha. Och var vill jag komma någonstans med den här texten? Ingen aning. Men jag har en jäkla sak kvar att säga:
YOU CAN'T HOLD ME DOWN!
Att leva i tacksamhet
Jag hade precis gjort slut med mitt ex och var jätteledsen och tyckte att livet i allmänhet bara var piss och pannkaka. Efter att ha skrivit den där listan under några dagar så skrev jag under ordet hjälp att: hjälp mig att komma ihåg att skratta imorgon. När jag vaknade upp morgonen därpå så påminde jag mig själv om det, att ta varje tillfälle i akt att skratta. Och som jag skrattade den dagen! Egentligen skrattade jag nog inte mer än vanligt utan det var snarare så att varje gång skrattet bubblade fram så reagerade jag och kände mig tacksam för det.
Allt sitter i vår hjärna. Jag vet att jag ofta tjatar om det, men det är så oerhört viktigt att komma ihåg.
Ett annat exempel: I sexan var jag inte alls särskilt bra på matte och fick ett godkänt på de flesta proven jag gjorde. Ibland högre, men jag var en såkallad medelmåtta. Sen började jag på Södervärn och redan andra lektionen så kom min lärare fram till mig och berättade att han tyckte jag var jätteduktig på att räkna och förstå. Jag blev chockad och reagerade på det han sa. Inför nästa mattelektion så bar jag automatiskt med mig den känslan in i klassrummet. När jag slog upp boken så gick det helt plötsligt lättare och gången därpå ännu lättare och det slutade med att jag nästan alltid fick full pott på varje prov och jag gick ut med ett MVG. (Tro mig när jag säger att jag verkligen var förvånad). Vet ni vad som hade hänt i mitt huvud? Jo, jag hade ändrat inställning till matte. I sexan hade jag sett mig själv som någon som räknade halvdant och på Södervärn så såg jag mig tillslut som drottningen i mattevärlden.
Vi blir vad vi tänker. Så enkelt är det.
Jag vet att du säkert läst även det jag tänker skriva nu miljontals gånger. SKRIV EN TACKSAMHETSLISTA! Bara gör det. Sätt dig och skriv. Jag kan garantera dig att något kommer att hända i ditt huvud tack vare det. I förrgår skrev jag på en punkt att jag är tacksam för att folk hör av sig till mig och dagen efter när sms drällade in så njöt jag i fulla drag istället för att bara ta det förgivet.
Ge det ett försök och se vad som händer.
Got to remember
Jag har hunnit med hur mycket som helst idag trots att klockan bara är tolv. Jag har skjutsat båda mina bröder till skolan, tränat, pluggat, ätit och fixat iordning mig. Halv två ska jag träffa fina Natalie för en fika. <3
Min lillkusin har namnsdag idag så jag funderar på att åka förbi henne en stund. Vet inte om det något helt galet men vi har alltid firat namnsdagar i vår släkt.
Ha en fin dag och glöm inte att ta vara på de små detaljerna. Ibland missar vi dem i allt jäktande. Så skippa i att bli irriterad när kassakön är extra lång. Det finns massa saker du kan göra under tiden; titta på söta killar som (förhoppningsvis) springer ärenden åt farmorn, småprata med tanten framför dig eller njut av den stilla stunden. Det går inte snabbare trots att vi står och suckar och blir mer och mer irriterad för att kvinnan i kassan tar sån tid på sig!
Bara en liten tanke.
Äkta kärlek
Jag har alltid trott på kärleken. Trots att jag har sett många misslyckade kärlekssagor runt omkring mig så har jag inte slutat att hoppas. Jag vet att en dag kommer jag att finna en vacker man som jag skulle kunna vara beredd att offra allt för. Han kommer att ha det finaste leendet jag någonsin skådat och hans ögon kommer tindra klarare än natthimlen.
I dagsläget är det inte så. Jag är hundra procent singel och även om jag känner den här starka längtan så trivs jag i nuet. Det är så fint att kunna kyssa de läppar jag vill och att le åt söta killar på bussen. Och jag tror att det är så fruktansvärt viktigt att kunna njuta av den här mellanperioden, innan det är dags att gå in i ett nytt förhållande.
Även om jag förstår varenda liten centimeter av det så gör det så ont i mig att människor är kvar i förhållanden som bara blivit en rutin. Att trots att det inte känns bra så stannar man på grund av rädsla för det okända. En bekant till mig berättade att hon inte ens visste vad hennes pojkvän hade för sig på nyårsafton och en annan sa att trots att han inte var lycklig med sin flickvän så stannade han kvar eftersom det ibland kom stunder som var himmelsrika.
Det skrämmer mig.
Jag hoppas verkligen att jag lärt mig en läxa från mitt förra förhållande - att om det inte känns rätt då ska man gå. Man stannar inte kvar. Man gör bara inte så mot sig själv. Det finns så otroligt många fina lockhåriga gitarrspelande söta killar med busiga leenden runt om i världen, Man måste bara våga se det. Öppna upp hjärtat.
Så, min summa av kardemumman är att min säng känns inte längre tom när jag går och lägger mig. Det gör inte längre ont att vakna upp och inse att jag inte har någon bredvid mig. Vet ni varför? Jo, för att jag insåg mitt egenvärde och bestämde mig för att jag är hellre ensam än i dåligt sällskap.
Om att älska sig själv
Jag såg den här videon första gången för några veckor sedan och har inte kunnat sluta tänka på det fantastiska budskapet. Se den, gör det!
Lördags
Min helg
Idag vaknade jag till att solen sken. Åh, kan man starta morgonen bättre än så? Knappast.
Så... Min helg!
I fredags var jag ju på tarotkortsläggning. Jag blev kvar där en halvtimme längre för att jag hade så otroligt mycket frågor. Jag tänker dock välja att inte skriva om vad som sas i korten, det håller jag nog för mig själv och sedan får jag väl redovisa om ett år om det stämde eller inte. Men året ser lovande ut för min del iallafall. Efter det åkte jag hem och spenderade kvällen framför Lets Dance. Vad duktiga dom var!
I lördags sov jag länge, pluggade lite, såg på Vänner och sen fick jag skjuts hem till Hanna. Där drack vi rosévin och skrattade massvis och sedan tog vi, (och Sanna, som slöt upp) oss vidare ner till Elin där vi åt mat, skrattade ännu mer och spelade spel. Klockan tio gick vi till Joda när Ninnie hade sin 20-årsfest. Det var mysigt, massa roligt folk och härlig musik. Runt tolvtiden anlände vi på Hamnplan och den första timmen var vidrig på grund av att jag träffade mitt ex där och han var helt störd i huvudet och stod och sex-dansade med massa tjejer. Så där krossades min kväll lite. Men tack vare att jag har såna helt fantastiska vänner så lyckades jag släppa det och hade skitkul istället. Fan, ni är värd världens största eloger, allehopa! Träffade den där fina killen från nyår och vi pratade massvis. Jisses, om ni bara visste hur fin han är!
Kvällen slutade runt fyra med att jag och Hanna somnade i hennes säng och vaknade upp alldeles för tidigt. Vi hade en resumé om kvällen och tvingade oss sedan iväg till McDonalds för att köpa lite food. Just det! Jag träffade Mohammed där och han erbjöd sig att hjälpa mig att komma iväg till ett arabisktalande land nästa vår. Han har nämligen familj i Jordanien och det är ett ganska lugnt område om man jämför med andra ställen i mellanöstern. Så, vi bestämde att vi skulle träffas och prata vidare om det! Skitkul!
Åkte hem runt fyra, duschade, tittade på Vänner, åt mat och såg sedan på Johan Falk. Skitspännande film. Första Falk-filmen jag sett. Men jag håller med; den ligger verkligen i Wallander-klass. (Och det är något riktigt positivit, jag älskar Wallander).
Vad händer idag då? Jag har satt som mål att hinna färdigt med två engelskauppgifter. Så det är bara att sätta igång nu!
Ha en fin dag och om du har tid; ta dig ut i det fina vädret och få lite solstrålar på dig!
Puss
You can tell everybody
Jag undrar om det bara är jag som känner så? Hur full av ord jag egentligen är men sen när jag väl sätter mig med datan eller ett papper och penna så tar det bara stopp. Orden vill helt enkelt inte komma ut. Jag börjar skriva en mening, sen tycker jag den ser löjlig ut så då raderar jag den. Jag vill ju förmedla något och inte bara skriva för min skull. Min önskan med varje inlägg är att ni ska känna det jag känner - även om jag vet att det är pyskiskt omöjligt.
Ibland tror jag att jag har någon pyskisk sjukdom, på riktigt! Jag är aldrig i mellanläget där allt bara är okej. Antingen känner jag att jag har hela världen i mina händer och vad som helst får mig att le. Annars är det tvärtom och då räcker det med att jag ser en äldre dam promenera ensam - jag kan brista totalt. Ibland avskyr jag att jag är såhär; det är trots allt extremt jobbigt att aldrig veta vilket humör man kommer vakna upp till. Och ofta hinner jag med båda sidorna på en dag; jag hinner med att både älska och hata allt.
Men. Fasiken. Jag ska nog vara glad att jag är sådan. Även om läget borde vara ganska stabilt om man står emellan hela tiden så tror jag ändå att det blir tråkigt i längden. Kerstin har alltid sagt till mig att "desto mer sorg hjärtat får uppleva ju större grävs gropen som sedan kan fyllas med mer och mer glädje". Jag tror stenhårt på det.
Idag ska jag göra en hel tarotkortsläggning. Jag är ju en sån där hokuspokustjej med en stark tro till sådant så det lär ge mig massvis. Tänkte ta en långpromenad dit, så får jag ju motion på köpet.
Ha en fin dag.
Min fina tjej
Vet ni hur jag spenderade sista dagen på lovet? Pluggade med den här fina tjejen ovan. Jäklar vilket bra pluggteam vi är! Jag kom på mig själv att inte kollat bloggar/facebook/mail på tre timmar. Tror ärligt talat att det är rekord när jag har en data framför mig. Vi gör ett engelskaarbete tillsammans då vi skriver om Australien; politik, geografi, historia, kultur... Sjukt intressant.
Om tio minuter ska jag ta bussen till Klinte. Börjar egentligen inte skolan förens imorgon men jag ska på möte med några lärare. Och vet ni vad jag ska göra imorgon? Göra en hel tarotkortsläggning. Kostar 300 kronor på Solkristallen och tar cirka 40 minuter. Har längtat hela veckan!
Ha en fin dag.
The soul
Här sitter jag helt död i soffan! Kom hem från ett riktigt tuff pass på Form för två timmar sedan och är helt sjukt mör i kroppen. Får se om jag orkar mig in i duschen strax. Det positiva är att det känns verkligen att jag har tränat. Hoppas jag inte vaknar med en hemsk träningsvärks imorgon bara. Ogillas starkt!
Igår sov jag hos Hanna efter att ha varit på ett boxningspass med Zebastian. Vi somnade skavfötter i den mysiga sängen efter massa härligt prat. Hon är så fin, min Hanna. Hon förtjänar all lycka i världen. Många timmar senare vaknade vi upp helt utvilade, åt frukost i lugn och ro och begav oss sen ner till stan. Blev först en visit på arbetsförmedlingen - Hanna hade lite frågor. Jag tog tillfället i akt och frågade lite om var man kunde åka för att lära sig arabiska, på plats. Kvinnan hittade en bra språkskola i Egypten och i Marocko. Om planerna går som jag vill så spenderar jag och Hanna hösten i Sydamerika och sen, nästa vår, så vill jag studera arabiska. Jäklar vilken bra merit att ha till framtiden.
Iallafall - efter arbetsförmedlingen så mötte vi upp alla fina flyktingfamiljer och begav oss ner till fenomenalen för att spendera eftermiddagen där. Vi var säkert 40 personer, riktigt kul! Jag fick skratta så att magen krampade tack vare min fina lilla Lysas underbara kommentarer.
Åkte hem, åt mat, skrev på mitt CV och sen var det dags för Kettlebellpasset med Björn. Nu sitter jag och lyssnar till den härliga countrygalan på TV. Jag älskar sån musik! Kan man något annat än att bli glad när man lyssnar till ÄKTA musik sjungda av stiliga män i cowboyhatt? :)
Puss!
