Presentera mig själv
Det är alltid så knäppt att presentera sig själv. Det blir lite som när man hör sig själv på band och blir helt förvånad över sin egna röst. Va? Är det så jag låter? Och lite så är det med bilden man har av sig själv. Ofta är den bilden inte densamma av andras bild av en själv. (Frågan är vilken man ska lita på?) Det kan också bli lite halvt pinsamt eftersom det många gånger kan vara lite svårt att prata om sig själv utan att varken bli självkritisk men inte heller skrytig. Hur som. Jag ger det ett försök!
Pernilla Hellqvist. 19 år gammal. Bor förtillfället i ett fantastiskt hus i Vibble som jag egentligen inte vill flytta ifrån men nu är läget så och vid årskiftet flyttar jag in i en liten etta på Gråbo. Just nu läser jag på Donner en dag i veckan eftersom jag missade några kurser när jag var iväg i Chile. Det passar mig bra. Det gör att jag kan lära mig förknippa Donnergymnasiet med andra saker än bara mitt ex. Förhoppningsvis blir jag klar kring jul. Vid sidan av skolan är jag extraanställd på Klädhuset vid ICA Maxi. Jobbar dock bara varannan helg så jag håller på att söka mer jobb vilket som ni alla vet inte är det lättaste.
Jag bor just nu tillsammans med min mamma, pappa och min ena lillebror. Jag har två småbröder men den äldsta går på crossgymnasiet uppe i Tibro och flyttade dit i augusti. Resterande medlemmar i familjen flyttar även dom dit om några veckor och efter många månaders funderande bestämde jag mig tillslut för att stanna kvar på Gotland ett tag till. Behövde reda ut några frågetecken.
Jag älskar mina vänner och värderar dem högt. Dom är mitt guld. Dom lyser upp hela jävla vägen för mig. Ord räcker inte. Sen har jag dessutom fantastiska mostrar och kusiner, morfar och många fler som står mig oerhört nära.
Det där var väl det yttersta, det de flesta vet om mig. Frågan är om jag har några riktiga hemligheter att dela med mig av... Tror nästan inte det. Jag är oerhört öppen av mig och vill man veta något så berättar jag det. Har haft några jobbiga år, men idag är jag äntligen igenom dom och är starkare än någonsin. Har funnit en sådan fantastisk trygghet i mig själv som jag aldrig någonsin trodde existerade. (<3)
Är en riktig bekräftelsemänniska. Vill gärna höra några extra gånger att det jag gjort har varit bra och jag suger åt mig som en svamp av varje komplimang jag får. (jäkligt typiskt mitt stjärntecken - lejon). Är envis som få och brukar få som jag vill. Älskar att ta på mig nya saker men är desto sämre på att slutföra dem. Det bästa jag vet är hemmakvällar. Finns inget som gör mig så lugn och harmonisk som när jag kommit hem efter ett skönt träningspass och vet att jag kommer spendera kvällen framför TVn bland människor jag tycker om. Ska man beskriva mig med ett ord så tror jag att mysig kommer upp ganska snabbt. Har alltid föredragit det framför vilda fester på stan. Har alldeles för många mysiga dressar som jag snabbt sliter ut.
Jag har planer på att utbilda mig till någon inom kost och träningslära. Ibland vill jag bli dietist. Ibland PT. Något inom yoga. Livscoach. Ja, något där någonstans iallafall.
Det var lite om mig. Just nu mår jag bara så jävla bra. Det är som att livet går som jag vill just nu. Somnar med ett leende och vaknar likadant. Har hittat tillbaka till många av mina vänner som jag tappade förra året, har en lägenhet som jag snart flyttar in i, har ett jobb och har dessutom hittat en jävligt fin kille som inte ens går att beskriva med ord. Så ja. Fasiken! Livet leker!
Pernilla Hellqvist. 19 år gammal. Bor förtillfället i ett fantastiskt hus i Vibble som jag egentligen inte vill flytta ifrån men nu är läget så och vid årskiftet flyttar jag in i en liten etta på Gråbo. Just nu läser jag på Donner en dag i veckan eftersom jag missade några kurser när jag var iväg i Chile. Det passar mig bra. Det gör att jag kan lära mig förknippa Donnergymnasiet med andra saker än bara mitt ex. Förhoppningsvis blir jag klar kring jul. Vid sidan av skolan är jag extraanställd på Klädhuset vid ICA Maxi. Jobbar dock bara varannan helg så jag håller på att söka mer jobb vilket som ni alla vet inte är det lättaste.
Jag bor just nu tillsammans med min mamma, pappa och min ena lillebror. Jag har två småbröder men den äldsta går på crossgymnasiet uppe i Tibro och flyttade dit i augusti. Resterande medlemmar i familjen flyttar även dom dit om några veckor och efter många månaders funderande bestämde jag mig tillslut för att stanna kvar på Gotland ett tag till. Behövde reda ut några frågetecken.
Jag älskar mina vänner och värderar dem högt. Dom är mitt guld. Dom lyser upp hela jävla vägen för mig. Ord räcker inte. Sen har jag dessutom fantastiska mostrar och kusiner, morfar och många fler som står mig oerhört nära.
Det där var väl det yttersta, det de flesta vet om mig. Frågan är om jag har några riktiga hemligheter att dela med mig av... Tror nästan inte det. Jag är oerhört öppen av mig och vill man veta något så berättar jag det. Har haft några jobbiga år, men idag är jag äntligen igenom dom och är starkare än någonsin. Har funnit en sådan fantastisk trygghet i mig själv som jag aldrig någonsin trodde existerade. (<3)
Är en riktig bekräftelsemänniska. Vill gärna höra några extra gånger att det jag gjort har varit bra och jag suger åt mig som en svamp av varje komplimang jag får. (jäkligt typiskt mitt stjärntecken - lejon). Är envis som få och brukar få som jag vill. Älskar att ta på mig nya saker men är desto sämre på att slutföra dem. Det bästa jag vet är hemmakvällar. Finns inget som gör mig så lugn och harmonisk som när jag kommit hem efter ett skönt träningspass och vet att jag kommer spendera kvällen framför TVn bland människor jag tycker om. Ska man beskriva mig med ett ord så tror jag att mysig kommer upp ganska snabbt. Har alltid föredragit det framför vilda fester på stan. Har alldeles för många mysiga dressar som jag snabbt sliter ut.
Jag har planer på att utbilda mig till någon inom kost och träningslära. Ibland vill jag bli dietist. Ibland PT. Något inom yoga. Livscoach. Ja, något där någonstans iallafall.
Det var lite om mig. Just nu mår jag bara så jävla bra. Det är som att livet går som jag vill just nu. Somnar med ett leende och vaknar likadant. Har hittat tillbaka till många av mina vänner som jag tappade förra året, har en lägenhet som jag snart flyttar in i, har ett jobb och har dessutom hittat en jävligt fin kille som inte ens går att beskriva med ord. Så ja. Fasiken! Livet leker!
The list
Jag tänker hänga på min fina vän Izabell och köra den här listan - dag för dag - fram tills årsslutet. Ligger lite efter så jag får försöka hinna ifatt!
* Presentera mig själv
* Min första kärlek
* Mina föräldrar
* Det här åt jag i dag
* Vad är kärlek?
* Min dag
* Min bästa vän
* Ett ögonblick
* Min tro
* Det här hade jag på mig i dag
* Mina syskon
* I min handväska
* Den här veckan
* Vad hade jag på mig i dag?
* Mina drömmar
* Min första kyss
* Mitt favoritminne
* Min favoritfödelsedag
* Detta ångrar jag
* Den här månaden
* Ett annat ögonblick
* Det här upprör mig
* Det här får mig att må bättre
* Det här får mig att gråta
* En första
* Mina rädslor
* Min favoritplats
* Det här saknar jag
* Mina ambitioner
* Ett sista ögonblick
* Presentera mig själv
* Min första kärlek
* Mina föräldrar
* Det här åt jag i dag
* Vad är kärlek?
* Min dag
* Min bästa vän
* Ett ögonblick
* Min tro
* Det här hade jag på mig i dag
* Mina syskon
* I min handväska
* Den här veckan
* Vad hade jag på mig i dag?
* Mina drömmar
* Min första kyss
* Mitt favoritminne
* Min favoritfödelsedag
* Detta ångrar jag
* Den här månaden
* Ett annat ögonblick
* Det här upprör mig
* Det här får mig att må bättre
* Det här får mig att gråta
* En första
* Mina rädslor
* Min favoritplats
* Det här saknar jag
* Mina ambitioner
* Ett sista ögonblick
Allt behöver inte vara på topp
Hej vänner.
Vet inte var jag ska börja. Har mycket tankar. (som vanligt på fredagskvällarna - varför just fredagar egentligen?) Hur som. Så här ser jag ut ikväll. Har köpt en ny velurdress från Cubus i min favoritfärg lila. Helt fantastisk. 300 kronor för hela dressen.
Kan börja berätta om min dag. Åkte in till stan runt halv ett och träffade Mikaela, mina fina barndomsvän sen mååånga herrans år tillbaka. Har så många fina minnen med Mikaela. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om alla skratt och roliga saker vi hittat på tillsammans - men jag håller mig till nuet just nu. Vi fikade och pratade i några timmar och jag fick äntligen träffa hennes lilla Hanna. Hoppas verkligen att vi fortsätter hålla kontakt Mickan. Jag vet att du är en sann vän. <3
Efter fikan mötte jag som bestämt upp Karolina för en shoppingtur på stan. Ganska direkt stötte vi ihop med Robin, Jussie och deras fina Bonnie och vi slog följe med varandra. Åt lite gott och handlade lite kläder. Sedan lämnade jag dem och gick och tränade ett bra pass på Form. Jag gillar pass som blir effektiva, även om de är korta. Hämtade upp Adrian, åkte till Maxi och köpte massa gott och åkte sedan hem. Har nu kollat idol och gråtit några tårar till Olles version av en av mina bästa låtar Fix you.
Imorgon och på söndag jobbar jag. Känns bra. Behöver göra något. Blir tokig av att bara gå och dra.
Ikväll känner jag mig okej, lagom. Eftersom jag aldrig brukar göra det så vill jag bara skriva det för att bevisa för mig själv att jag också kan vara i ingemansland ett tag. Känns skönt. Allt behöver inte alltid vara på topp, men för det behöver det inte betyda att man mår dåligt. I grunden känner jag mig okej - sen är det bara vissa faktorer runt omkring som gör mig förvirrad och ledsen. Men jag börjar hitta min trygghet. Inte i något. Inte heller i någon utan enbart i mig själv. Det är ta mig fan det finaste som finns. När man liksom uppskattar sitt eget sällskap och tycker att man är en ganska härlig typ trots vissa brister.
Är trött på många människor runt omkring mig. Och efter ett taskigt förhållande förra året så lärde jag mig att jag väljer faktiskt att hellre vara själv än att vara i dåligt sällskap och så känner jag verkligen just nu. Jag vill inte lägga min tid på människor som inte uppskattar mig för den jag är. Då får det va.
Sist men inte minst måste jag få kasta ur mig hur knäppa killar är. Varför förstår dom bara inte? Kan dom inte bara förstå vad man vill och känner? Måste det vara så jävla komplicerat?
Vet inte var jag ska börja. Har mycket tankar. (som vanligt på fredagskvällarna - varför just fredagar egentligen?) Hur som. Så här ser jag ut ikväll. Har köpt en ny velurdress från Cubus i min favoritfärg lila. Helt fantastisk. 300 kronor för hela dressen.
Kan börja berätta om min dag. Åkte in till stan runt halv ett och träffade Mikaela, mina fina barndomsvän sen mååånga herrans år tillbaka. Har så många fina minnen med Mikaela. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om alla skratt och roliga saker vi hittat på tillsammans - men jag håller mig till nuet just nu. Vi fikade och pratade i några timmar och jag fick äntligen träffa hennes lilla Hanna. Hoppas verkligen att vi fortsätter hålla kontakt Mickan. Jag vet att du är en sann vän. <3
Efter fikan mötte jag som bestämt upp Karolina för en shoppingtur på stan. Ganska direkt stötte vi ihop med Robin, Jussie och deras fina Bonnie och vi slog följe med varandra. Åt lite gott och handlade lite kläder. Sedan lämnade jag dem och gick och tränade ett bra pass på Form. Jag gillar pass som blir effektiva, även om de är korta. Hämtade upp Adrian, åkte till Maxi och köpte massa gott och åkte sedan hem. Har nu kollat idol och gråtit några tårar till Olles version av en av mina bästa låtar Fix you.
Imorgon och på söndag jobbar jag. Känns bra. Behöver göra något. Blir tokig av att bara gå och dra.
Ikväll känner jag mig okej, lagom. Eftersom jag aldrig brukar göra det så vill jag bara skriva det för att bevisa för mig själv att jag också kan vara i ingemansland ett tag. Känns skönt. Allt behöver inte alltid vara på topp, men för det behöver det inte betyda att man mår dåligt. I grunden känner jag mig okej - sen är det bara vissa faktorer runt omkring som gör mig förvirrad och ledsen. Men jag börjar hitta min trygghet. Inte i något. Inte heller i någon utan enbart i mig själv. Det är ta mig fan det finaste som finns. När man liksom uppskattar sitt eget sällskap och tycker att man är en ganska härlig typ trots vissa brister.
Är trött på många människor runt omkring mig. Och efter ett taskigt förhållande förra året så lärde jag mig att jag väljer faktiskt att hellre vara själv än att vara i dåligt sällskap och så känner jag verkligen just nu. Jag vill inte lägga min tid på människor som inte uppskattar mig för den jag är. Då får det va.
Sist men inte minst måste jag få kasta ur mig hur knäppa killar är. Varför förstår dom bara inte? Kan dom inte bara förstå vad man vill och känner? Måste det vara så jävla komplicerat?
Förvandla frågetecken till utropstecken
För ovanligheternas skull så kastar jag ut en bild på mig!
Trevlig tisdagkväll allehopa. I fyra dagar har jag bott i datan känns det som. Har kämpat med det sista jag har kvar att mina studier och nu är det inte så långt kvar. Tror att det kommer kännas som en enorm sten när jag äntligen är klar med allt.
Vad annars då? Jag har inget särskilt roligt att berätta. Jag har bestämt mig för att stanna kvar på Gotland efter jul. Det känns skönt att äntligen ha gjort mitt val - har ju stått och velat mellan att flytta över eller stanna på ön i flera månader nu. Det kommer bli bra. Jag ser fram emot att bo själv även om det skrämmer mig lite. Men, jag tror jag behöver det. Det känns så.
Måste bara nämna hur bra jag trivs med att gå hos en psykolog. Jag är övertygad om att det är nyttigt för alla människor, oavsett hur man mår. Jag ser på mig själv idag med andra ögon än för bara några månader sedan. Jag har funnit sidor i mig själv som jag inte hade en blekaste aning fanns där. Både på gott och ont. Och det är oerhört skönt att förvandla frågetecken till utropstecken. Eller åtminstonde till en punkt. Att liksom få svar på frågor.
Tillbaka till gossipgirl-världen.
Ärligt, naket och nästan lite obehagligt.
Hej...
Alltid när jag sätter mig såhär för att skriva så gör jag det med två känslor. Lättnad och rädsla. Lättnad för att jag vet hur otroligt befriande det är när jag bara låtit orden flöda, då jag fullkomligt skiter i om det blir gramatiskt rätt eller om punkten sitter där den ska. Rädsla för vad som skall komma ur mig. Det är skitläskigt att öppna upp en tom sida och bara börja skriva. Ibland vet jag ungefär vad jag ska skriva men när jag väl har börjat så svänger jag totalt och då händer det obehagliga - det känns som att fingrarna och hjärnan inte längre samarbetar utan jag bara skriver. Skriver utan att tänka. Och sen när jag läser igenom det så får jag ofta många aha-upplevelser. Jaha! Så det är så jag tänker.
Så. Nu är jag livrädd igen. Kanske för att jag inte skrivit på så länge och då vet man aldrig vilken bomb som kommer. Jag är rädd för att skriva på grund av en viss person som inte förtjänar att varas rädd för. Men egentligen. Det här är min blogg, upprepar, MIN blogg och min ventilationsplats och här får jag lov att skriva vad jag vill så länge jag inte går på personangrepp vilket jag aldrig någonsin gjort, åtminstonde inte med namn inblandat.
Mår sisådär. Ena dagen mår jag super och tycker att livet är den vackraste gåvan jag fått. Andra dagar orkar jag inte mer. Det finns ett ord för det... Typ manodepressiv. Tror jag. Vet inte om jag blandar ihop det nu men ibland funderar jag på om jag är så. Det här med balans är inte riktigt min grej. Finns inget okej. Inget lagom. Antingen allt eller inget. Fast i och för sig... Just nu, just nu känner jag mig okej. Jag mår inte dåligt men är heller inte på topp. Tänk om det är så att jag bara har "bestämt" mig för att jag är en sådan person som pendlar sådär kraftigt, så pass att det blivit en del av min identitet. Jag tror jag har en tendens till att göra så.
Har fortfarande problemet i huvudet. Att jag känner mig borta. Inte närvarande. Aldrig bara här och nu. Det är som att jag svävar någon annanstans. Känner mig ständigt salongsberusad. (Är inte så skönt som det låter). En slags yrsel som finns där konstant. Går till psykolog två gånger i veckan för att bli av med det. Hon menar på att det är ångest. Och att ångest är rädslor man inte kan sätta ord på. Jag blev arg när hon sa så. Så du menar att jag går omkring och är rädd hela dagarna? Ja, svarade hon. (Bara fegisar och rädda och det är fan i mig inte jag, tänkte jag då). Men sen, femton sessioner senare så vågar jag acceptera det. Fine. Jag är rädd. Rädd för att inte leva upp till mina ideal. Mina egna krav jag ställer på mig själv. Strävar efter perfektionismen som inte existerar.
Vill heller inte släppa in någon i min bubbla. Vem ska förstå? Vilken normal nittonåring har alla dessa problem så tidigt i livet? Jag känner inte till en enda. Så sakta men säkert stöter jag bort folk runt omkring mig. Och sen blir jag besviken för att ingen finns kvar och jag känner mig ensam. Klagar på dom. Tycker att dom borde förstå och hur dom borde bemöta mig.
Och sen blir det bättre en dag. Jag går och jobbar och känner mig lycklig. Tacksam för livet. Känner det enda in i själen. Ser mina mål framför mig. Vad jag vill i livet. Blir inspirerad. Motiverad. Hela jag strålar. Sen räcker det med det lilla minsta. Jag har missat att ringa någon jag skulle och får ett sms om hur dålig stil det var. Eller så glömmer jag köpa med mig mjölk hem och det blir ett jäkla liv. Då brister det för mig och det stora svarta molnet kommer smygandes och tar över min kontroll. Den onda gubben som sitter i mitt huvud talar om för mig att ingen tycker om mig. Att jag aldrig kommer uppnå det jag vill. Att jag bara är i vägen. Ställer till problem. Min goda gubbe som bor i hjärtat bli arg på den onda och då är kriget i gång och det tar så mycket energi av mig att jag känner mig så kraftlös. Och då blir det lättare för mig att välja offerkoftan och tycka synd om mig själv. Den vägen är lättare. Så då letar jag upp alla bevis på varför den onda gubben har rätt och sen väljer jag att lita på det.
Välkommen till en vanlig dag i Pernillas liv. Ärligt, naket och nästan lite obehagligt.
(Nu får jag känslan jag beskrev i början. Jag blir rädd. Fan vad läskig jag är. Beter jag mig såhär? Hu.)
Jaja. Skönt att dela ord.
Någon klok själ där ute att bolla lite med?
word
Monday morning
Nu är det måndag. Ny vecka. Inte för att det har samma betydelse längre som det hade förut. Med tanke på att jag bara är extraanställd och jobbar lite hit och dit så är alla dagar detsamma, i stort sätt. Det är tråkigt. Det ger ingen riktig "wow- nu är det helg känsla". (en av mina favoritkänslor). Fast samtidigt så har jag alltid varit ett stort fan av måndagar. Det symboliserar nystart och nytänkande för mig. Lite att "nu jävlar, nu kör vi".
Nu är dagarna så enrutiga. Avskyr det. Det får mig att känna mig så betydelslös. Jag går bara och hänger. Gör inget viktigt. Jag är så ovan med det. Och lika förbannat tar jag mig inte för något. Kanske är det så att det undermedvetna säger till mig att bara vara. Ladda batterierna. Och jag vet att om några månader, när jag kanske har ett fast jobb eller har börjat plugga, då kommer jag säkerligen längta tillbaka lite till den här tiden då allt bara är kravlöst. Jag bara är.
Men den här veckan har jag massa jobb iallafall. Det känns skönt. Jag kommer ha tre kvällspass på ICA, 16-20. Jag jobbar både på onsdag och hela helgen på Klädhuset. Suveränt. Inte bara pengamässigt, utan mest bara för att ha något att göra. Något att fylla tiden med.
Och sen har jag hittat så fantastiska bilder. Titta och njut!
Minnen,
Något av det absolut finaste vi har är våra minnen. Jag vet att man ska försöka att leva i nuet och inte vara i det som varit eller det som komma skall, men jag kan inte hjälpa det. Jag är kär i minnen. Jag tycker att det är så jävla fint att sitta och småskratta lite åt den jag en gång var och valen jag gjorde. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker tillbaka på alla nätter jag legat vaken och gråtit över killar jag velat ha men som inte ville ha mig tillbaka. Hur jag på allvar trodde jag skulle dö av all hjärtekross. Eller svikna löften av vänner. Bråk med familjen. Fan vilken jävla berg och dalbana allt har varit. Och trots det har jag lyckats gått vidare varje gång. Det är ju ta mig fasiken ett riktigt mirakel.
Idag vet jag att livet är så. Att allt förändras. Jag förändras. Min tillvaro förändras. Människorna i min närvaro förändras. Så är det bara. Livsprocessen är så. Och är inte det ganska fint att veta? Att även om vi mår förjävligt och dagarna bara är tråkiga och mörka så kommer det att vända. Vi kommer att se tillbaka på den perioden av vårt liv och kunna förstå vad behövlig den var. Alla problem som finns omkring oss just nu kommer inte att finnas där senare.
Det är så intressant när jag pratar med äldre människor om deras kärleksliv och tidigare förhållanden. "Jag har haft tre långa förhållanden... Eller just det, han också ja... Nej fyra stycken blir det visst". Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Klart att den fjärde måste ha betytt allt för henne just då, men som idag bara är historia, ett minne. Det gör det hela liksom mycket lättare. Att veta att tiden läker alla sår.
Bara en liten tankeställare. Det går över. Vad det än är som pågår i ditt liv just nu, som gör extra ont... Om några år kommer det bara vara ett minne. Och då kommer det finnas nya problem att handskas med. Om fem år kanske jag själv sitter där med man och barn och jag vet hur mycket jag kommer skratta åt hur desperat jag var efter kärlek. Hur jag bara ville bli sådär härligt älskad. Men det är då. Och nu är nu. Det känns bara lite lättare när jag väljer att se det från den sidan...
20.30
Klockan är 20.30 och jag sitter på min rosa matta i sovrummet. För tillfället spelas det låtar från min spotifylista "såna där mysdagar", just nu Alicia Keys låt Try sleeping with a broken heart. Jag väntar på att klockan ska bli nio. Jag sitter nästan alltid i soffan klockan nio på söndagskvällarna och tittar på söndagsfilmen. Det ger mig lite trygghet. Rutiner är tryggt. Jag saknade såna här små detaljer när jag var i väg i Chile. Att veta att jag skulle sitta bänkad framför TV'n mellan nio och elva tillsammans med min familj. Dricka te och äta skorpor. Gah. Vad tryggt.
Vadå rätt?
Jag tycker det här är så jävla fint. Det ger mig hopp trots att det ibland känns hopplöst. Jag frågar mig själv om jag någonsin kommer älska någon igen (våga). Jag funderar på om jag kommer hitta någons ögon att drunkna i. Om jag kommer att vara sådär fruktansvärt jävla kär som Mariette är i sin flickvän. Om mina ögon kommer glittra lika mycket som hennes gör när jag pratar om min kärlek.
Kärlek är ingen garanti. Det är klart att mycket talar för att jag kommer hitta min själsfrände. Jag menar... Varför skulle jag inte göra det? Men samtidigt... Det gäller ju att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det skrämmer mig att tänka att det bara finns en enda person i världen som är rätt för mig. För finns det bara en... Ja, då krymper ju chanserna.
Och egentligen.. Vadå rätt? Jag vill bara ha någon som respekterar mig. Någon som frågar hur min dag har varit och som verkligen vill veta. Någon som får mig att stråla av lycka. Det är väl inte för mycket begärt?
Help me.
Just nu befinner jag mig i Tibro hos min bror och det är fantastiskt skönt att få komma bort från ön ett tag. Jag har besökt några gym för att försöka flörta in mig lite till något instruktörsjobb och några har nappat, så det är roligt. Samtidigt får jag en sådan fruktansvärd ångest över allt det här. Jag vet liksom inte om det är det här jag vill. Tibro är för litet för min smak, Skövde är i sådana fall bättre men... jag vet ändå inte om jag skulle vilja bo där. Och är det verkligen träning jag vill hålla på med? Gaah, sånt här gör mig helt dum i huvudet. Jag tänker ihjäl mig. Jag vet inte om jag bara är riktigt hemmakär eller om jag helt enkelt är rädd för att släppa tryggheten på Gotland. Att bo på en ö ger en trygghet av dess like.
Det är ju inte heller så att jag inte har provat. Jag bodde på Mallis under tre månader och lika lång tid i Chile. Där blev det dock annat eftersom jag visste att jag bara skulle stanna under några månader.
Jag söker massa jobb och blev erbjuden att komma till Jönköping för en intervju till att jobba på 118700. Det kändes bara sååååå fel, trots att jag hade sökt det. Jag vet att man inte får lov att vara allt för kräsen men fan... Ska jag jobba som telefonförsäljare bara för att tjäna pengar trots att jag inte alls vill det? Jobb måste jag ju däremot ha. Jag funderar ibland på om jag kanske istället ska börja plugga i vår. Men sen inser jag ju att det är säkerligen försent att anmäla sig till något nu. Åtminstonde inom högskolor. Men en folkhögskola då? Eller bara någon enskild kurs? Fast nej... Det vill jag nog inte. Jag ska ju plugga i höst, då ska jag söka in på Bosöns folkhögskola till friskvårdskonsulent. Den är ettårig och är precis vad jag vill (just nu). Men fram tills dess är det bara PANIK! Min familj flyttar dessutom runt jul och jag vill inte flytta med. Så antingen ska jag alltså bo kvar på Gotland eller flytta över till fastlandet någon annanstans. Men var jag än väljer att bo så krävs det ju två saker; jobb och lägenhet. Och gudarna ska veta att inget av dom är särskilt lätt att få tag på! Boende är lättare än jobb iallafall, men jag kan ju inte bara ha en lägenhet utan att ha en inkomst.
Jag har funderat på att typ skaffa en lägenhet i Linköping eller Jönköping... Någon större stad. Och sen därifrån får jag väl försöka skaffa mig ett jobb. Jag menar, omöjligt kan det väl inte vara? Och jag sitter dessutom på en någorlunda budget så jag skulle kunna klara mig utan jobb några månader. Men vågar man det??
Resa är jag inte så sugen på, åtminstonde inte bara för att resa omkring. Det skulle vara om jag hade någon plats att vara på och sen skaffade mig ett jobb där. Undrar vad det handlar om... Jag söker nog en trygghet. En plats att rota mig. Vill inte leva i en resväska. Jag vill ha min egen soffa och mina egna knivar och gafflar. Jag vill ha stabilitet. Men om det är på Gotland eller inte.... Jag vet inte... Hur vet man? Säg inte att jag ska lyssna till mitt hjärta för mitt hjärta har absolut ingen aning.
En sak jag dock vet att jag vill är att jag skulle vilja hitta en utbildning i USA som gör mig till PT. Men det skrämmer mig lite så jag märker att jag typ backar för det. Men det är en dröm. Vet inte vem jag ska vända mig till angående den drömmen heller. Känner ingen som har gjort en sådan resa.
Jag vet att drömmar är det finaste vi har, men att det skulle vara såhär svårt det hade jag ingen aning om. HJÄLP!
Never take less than you deserve.
För några dagar sedan gjorde jag ett misstag. Tog kontakt med honom. Anledningen var enkel. Jag ville lyckas glömma honom och trodde att det krävdes ett klokt hej då för att lyckas med det. Det gör det inte.
Jag kan skämmas för mig själv när jag tänker på att jag fortfarande tillåter honom att finnas i mitt huvud. Jag har inte träffat honom på över ett halvår men han upptar så många timmar av mina dygn genom alla funderingar kring honom. Gjorde jag fel? Kunde det ha blivit annorlunda? Vad hade hänt om jag inte varit så bestämd och envis? Ja, det är massa frågor som cirkulerar.
Jag tänkte att om jag tar kontakt med honom så blir det bra. Då kommer jag att kunna släppa, och sedan gå vidare. Nu förstår jag hur dumt det låter. Det är klart jag kan inte glömma någon jag fortfarande har i mitt liv.
Jag upptäckte dock några saker.. Han har inte förändrats. Han är sig lik. Han är samma otrygga pojke fast i en ännu större kropp. Det gör så ont i mig att skriva så - jag kämpade så oerhört länge för att stärka och bygga upp honom, och nu har han raserat ännu mer. Men jag vill inte titta ner på honom, för gör jag det så är det som att jag tittar ner på mig själv eftersom jag trots allt spenderade ett helt år med honom. Men nu är jag faktiskt beredd att gå vidare. Mycket är färdigbearbetat. Tårarna för honom är redan gråtna. Nu måste jag bara ta det absolut sista steget och det är att tacka så mycket för tiden vi hade och vända blad.
Tack vare honom vet jag idag vad för typ av kärlek jag inte vill ha. Idag har jag byggt upp en enorm styrka inombords som ingen kan ta ifrån mig. Jag vill inte ens längre vara arg på honom. Han förtjänar faktiskt inte det. Han är elak mot mig och vill mig inte väl. Jag är värd bättre än så.
Så, nu väljer jag att släppa honom. Han är fri att göra det han vill med sitt liv. Likaså jag. Vi var tyvärr inte menade för varandra. Svårare än så är det egentligen inte.
Och förresten, om ni undrade hur det gick när jag nu tog kontakt med honom... Vi pratade och han var som vanligt. Det mesta kretsade kring honom. Han undrade aldrig ens hur jag egentligen mådde. Han berättade för mig om det livet han lever idag och sade att han var nöjd med det, för även om han har sjunkit så är han åtminstonde någon. Han valde visst den lätta vägen. Han valde att gå ner sig själv. Jag var också påväg att göra det, men tack vare att jag har sådana fantastiska människor runt omkring mig så blev det omöjligt för mig och istället började jag kämpa.
Det är fan inte lätt att må bra alla gånger. Det är enklare att tycka synd om sig själv och fastna i en tycka synd om mig-anda. Jag vet det, för jag har själv varit där. Och även om det är jobbigare att må dåligt de dagar jag har en dålig dag, eftersom jag idag har klättrar högre upp och överlag mår bättre, så är det värt det.
Jag är en sådan som älskar livet. Jag älskar att skratta med fina vänner och älskar att ta långa promenader i höstsolen. Jag älskar att hitta olika sätt att njuta av dagen och jag älskar att krypa ner i sängen med datan i knät. Det är jag! Jag är den personen. Med honom försvann jag. Jag var inte längre jag utan jag var enbart hans. Och nu har jag bestämt mig för att lära mig av det misstaget. Jag kommer aldrig att kunna få det ogjort. Jag vill inte få det ogjort. Idag är jag säkrare än någonsin på vem jag är och vad jag vill. Det är delvis hans förtjänst.
Jag pratade om detta med en fin vän idag. Jag berättade för henne att när jag var tillsammans med honom så förändrades mitt sätt att se på livet. Var jag än gick så såg jag en tragisk värld. Jag såg problem. Jag såg mörkret. Jag såg det tystra. Det ensamma. Det stilla. Det farliga. Det farligare. Droger. Jag såg en värld jag inte vill se. Det är klart att jag alltid tänker vara medveten om den sidan av världen, men jag vägrar att göra den till min verklighet. När jag är ute och spatserar i stan så vill jag se all kärlek. Jag vill höra skratten. Känna dofterna av kanelbullar och kaffe. Jag vill ha ett härligt rus i benen och känna att livet ligger i mina händer.
Jag väljer lyckan framför olyckan.
Så. Några slutord. Tack M för våran tid tillsammans. Du lärde mig massvis. Du hittade sidor i mig själv som jag inte visste fanns. Men du platsar inte i mitt liv. Jag har en drömbild av dig som gör det och ibland när jag känner mig ledsen och ensam, så tror jag att den här drömbilden är ditt sanna jag. Jag bygger upp en förfalskad, bättre version av dig. Jag tänker inte längre göra det. Jag vet vem du är och vad du går för. Nu vill jag inte mer. Fine. Du kanske vann. Det var du som avvisade och vände ryggen till. Grattis. Men jag, jag står åtminstonde med stoltheten och värdigheten i behåll. Jag kan gå rakryggad och känna att jag i alla lägen gjorde så gott jag kunde och dessutom alltid körde med öppna och ärliga kort. Jag valde den svåra vägen, jag valde att må bra. Jag väljer att må bra. Jag växer. Du krymper. (Frågan är vem som faktiskt egentligen är den sanna vinnaren, eller hur?).
You must have had a broken heart
Jag älskar stunderna jag kommer på att jag faktiskt har en blogg. Då går jag in och läser mina gamla inlägg och får alltid samma känsla i hjärtat. Jag känner mig så oerhört stolt över mig själv och är så glad att jag är den jag är idag. Jag kan ännu komma ihåg varenda känsla jag hade när jag skrev inläggen om mitt brustna hjärta.
Jag älskar att skriva om kärlek. Jag antar det har att göra med att det är det starkaste jag någonsin upplevt. Idag är jag tacksam för förra årets drama. Jag har inte glömt alla problem och alla tårar, men samtidigt så minns jag även hur jävla fint det var. Jag kan komma ihåg hur det kändes att få ett sms som värmde hela magen. Eller att somna på någons bröst. Fan vad fint det var.
Jag minns när han knackade på mitt fönster en oktoberlördag förra året. Jag var ensam hemma. Han kröp ner bredvid mig och vi släppte inte varandra på säkert tolv timmar. Jag minns den dagen så väl, för jag har nog aldrig känt mig så hel som då. Jag måste bara få säga det igen, men fan vad fint det var.
Jag vill inte längre vara bitter över kärlek. Jag vill inte längre kasta hatblickar på par som håller hand och kysser varandra offentligt. Jag vill inte sucka åt det.
Men vet ni. När luften blev lättare att andas igen (det trodde jag aldrig, men det blev den faktiskt) och när jag kunde komma på mig själv med att inte givit honom en endaste tanke på hela dagen så kände jag mig som en vinnare. Jag var så stolt över mig själv för att jag hade lyckats laga något som var så trasigt. Och ja. Ett brustet hjärta är det värsta jag varit med om, men jag menar allvar när jag säger att jag skulle göra det om och om igen för att få känna det jag kände. Det är helt enkelt värt det.
Puss!
onsdag,
hej sötnosar. nu sitter jag vid min fina macbook och skriver. jag tog äntligen tummen ur röven och valde att beställa en. jag har ju så länge velat ha en ny dator och därför passade det sig bra nu när sommarlönen kom. jag är jättenöjd och upptäcker nya finesser hela tiden. känns suveränt.
jag har börjat arbeta lite extra på klädhuset där bredvid maxi. det passar bra att ha extrajobb eftersom jag har några kurser kvar på donner som jag behöver göra färdigt under hösten, så det lär bli en lugn och skön höst för mig. jag tror att det är precis vad jag behöver. inget drama. inget nytt. bara få slutföra det jag håller på med för att sedan kunna göra vad jag vill.
jag har även bokat tid vid läkare för att bli klokt undersökt nu. jag har ju känt mig väldigt konstig under en lång tid nu. tidigare trodde jag att det berodde på stress eller på hur jag mådde psykiskt men jag tror inte det längre. det här kommer låta väldigt hypokondrigt men jag är säker på att det är något fel på mig. något står inte rätt till. jag har varit otroligt trött nu och det blir nästan bara värre. det snurrar i huvudet från det att jag vaknar tills att jag går och lägger mig och jag går runt och känner mig salongsberusad hela tiden (tro mig, det finns inget härligt med det). dessutom har jag såna där märkliga symptom som kommer periodsvis; ilningar i tänderna, sus i öronen, ont i axlarna, huvudvärk, magont... ja, något fel är det. trodde ett tag att det var järnbrist då jag åt tabletter för det men det hjälpte inte. så på torsdag ska jag gå till läkaren och jag tänker kräva att dom hittar något eller åtminstonde säger vad jag ska göra för att må bättre. det här är skitfrustrerande. eftersom att jag är trött hela tiden så orkar jag inte göra något och när jag trots det hittar på något så känner jag mig som en zombie under tiden och helt död efteråt. jag till och med vaknar trött. jäkligt märkligt.
börjar åtminstonde få in bättre sovrutiner nu. förut somnade jag runt halvtvåtiden men nu försöker jag gå och lägga mig mellan elva och tolv och det har gått bra nu i nästan en vecka. det är inget bra när man lyckas vända dygnet allt för mycket.
nej, dags att tvätta av mig sminket och ta en dusch. sov så gott.
no one wants to try
har ont i hjärtat ikväll. det känns som att någon jag inte tycker om håller mitt hjärta i händerna precis framför ögonen på mig och sakta kniper tag i det. jag får så ibland. den här smärtan... att det gör så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. brustna hjärtan visar sig inte bara psykiskt, utan den känns också.
jag tycker att kärlek är så jävla fint. det är så fint och så underbart och det vackraste en människa kan vara med om. det finns inget härligare än att sitta och läsa om kärleken mellan två personer. det gör mig hoppfull. tänk när jag hittar kärleken. någon som lyfter mig till skyarna och som pussar mig på nästippen och säger att jag är den vackraste han vet.
men just nu.. just ikväll gör det mest ont. inte av saknad, inte av ångest, snarare av längtan. och ensamhet. en konstig kombination av dom två faktorerna.
jag vet att man inte ska fastna i såna här tankar men jag tycker det är så jävla fint att få känna. att få släppa ut känslorna och låta dem komma ur, ärliga och äkta, precis som dom är. vissa dagar är livet så fantastiskt fint och allt känns som ett härligt flow. vissa dagar tvärtom. och då måste det få vara det.
så,
ikväll är jag tjejen med det brustna hjärtat som längtar efter nytt.
it is all about me
hej finisar. jag är hemkommen från en tripp på fastlandet tillsammans med farmor. vi åkte till tibro för att hälsa på min bror som har flyttat dit. mamma och moffa var redan där så vi alla fem trängdes i zebbes lilla två. men finns det hjärterum... det blev några fina dagar. så oerhört skönt att få komma iväg lite.
har haft svårt att sova i över en vecka. oro inför framtiden. eller det handlar nog inte bara om oro, det är tamefan panik inför framtiden! det gör mig panikslagen!! vad vill jag? när? hur? varför? för min skulle eller för andras? för att jag vill eller för att jag borde? fan. det är inte lätt. jag har sagt det men säger det igen - det finns för mycket att välja mellan. loggade in på syoguidens hemsida och då möts jag av fyra rutor som jag ska välja mellan; arbeta utomlands, plugga utomlands, arbeta i sverige, plugga i sverige. bara där panikar jag! jag kan tänka mig alla fyra. och det är inte särskilt mycket som överväger det andra.
men jag är ganska sugen på att skaffa mitt eget. jag vill ha en egen lägenhet med mitt namn på dörren där jag själv får bestämma om jag vill ta emot reklam eller inte. jag vill gå och storhandla en dag i månaden på ica maxi och jag vill styra och ställa helt över mig själv. jag är väldigt inne på att flytta över till fastlandet. det lockar verkligen. men för att flytta över krävs det två saker: jobb och lägenhet. och jag kan ju inte skaffa lägenhet om jag inte har ett jobb men jag kan heller inte få ett jobb om jag inte har en lägenhet. så.... fan. hur vet man? hur vet man vilken väg man ska gå och vad som är rätt? jag vill ju inte ta ett skitjobb bara för att. det känns inte som jag. men det jag brinner för och är intresserad av krävs ofta en utbildning för att få jobba med, något jag inte har. och jag har inget större sug att börja plugga nu. dessutom är det för sent, i alla fall till höstens utbildningar.
vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga eller vem jag ska vända mig till med alla funderingar. it is all about me, I guess.
att gå vidare
trots att det var länge sen så tänker jag fortfarande.
ibland funderar jag på vad som egentligen gick fel.
det är så skrämmande när man får distans till något.
man ser allt med nya ögon.
ärliga ögon.
och då kan jag inte låta bli att fråga mig själv vad fan jag tänkte på?
var min självrespekt så pass låg att jag ansåg mig själv värd det där?
eller handlade det om envishet?
skulle jag förvandla odjuret till en prins?
säga vad man vill om kärlek.
(vet iochförsig inte om jag tänker välja att kalla det för kärlek)
kärlek är det finaste vi har.
romantikern i mig har börjat komma tillbaka.
men att ge sig in i ett förhållande trots att magkänslan säger nej är dumt.
mitt förnuft visste att han var dålig för mig.
men jag var så jävla envis.
och se hur det slutade.
det blev ett rent helvete.
men jag ska inte ångra.
hade det inte varit för den erfarenheten hade jag aldrig varit där jag är idag.
så försöker jag tänka de dagar allt känns tungt.
de dagar jag kan sakna hans hand i min.
(fast jag undrar om det verkligen är just hans hand som saknas)
jag tänker att jag är värd bättre.
men, jag måste få skriva den bittra sanningen:
fy fan vilken tid det tog för mig att må någorlunda bättre.
ett halvår efter förhållandets avslut mådde jag fortfarande kasst.
det är först nu jag känner mig stabil igen.
jag trodde aldrig att ett brustet hjärta skulle ta en sådan tid att läka.
fast, när det brast, där i början, trodde jag att det aldrig skulle gå över.
så, till alla er som står i val och kval att lämna er kärlek,
eller till er som precis blivit lämnade vill jag bara skänka all styrka till.
det finns nog inget svårare än att laga ett trasigt hjärta.
jag tror att det ärligt talat är den värsta smärtan jag någonsin upplevt.
det gör mig rädd.
hur kommer jag egentligen att känna den dagen då den stora kärleken lämnar mig?
jag läste i någon artikel att en kvinna dog av hjärtesorg.
så, ett hjärta ska man inte leka med.
man måste skydda det.
vara vaksam till vem man ger det till.
idag är jag livrädd om mitt hjärta.
kanske för rädd.
men, snart...
snart är jag redo igen.
jag måste bara få slicka såren lite till.
alla bär vi på något.
jag har mer att dela. kan inte gå och lägga mig än. något jag gått och tänkt på så länge klarnade precis. det är så obegagligt när något sådant sker, då man plötsligt bara förstår.
jag vet varför det är många som är så bundna till winnerbäck, kent, melissa. jag har suttit och läst på deras youtubeklippskommentarer. jag kan inte låta bli att bli tårögd när jag läser om tjugoåriga killar som fullständigt sprutar ur sig känslor om deras trassliga relation med flickvännen, vilket gör att de lätt relaterar till låten "som jag hade dig förut". de ber förvirrat om råd om hur de ska göra, hur de ska gå vidare. de beskriver hur ont det gör och undrar hur de ska kunna leva utan henne, den stora kärleken. andra kommentarer ger mig klumpar i magen. jag läser en tjej som skriver att hon aldrig upplevt kärlek och känner sig som den största förloraren i världen. fan hörrni. vi alla har ju något vi bär på. när ska vi bara inse det? när ska vi sluta låtsas att vi mår bra?
hur länge till ska vi jämföra oss med andra? beundras över andras styrka? vi är alla bara små fågelungar inuti, som gråter oss igenom vissa nätter och ibland känner oss som de ensammaste i världen. vissa bär på tunga minnen som de inte blir av med, andra lider av jobbig ångest. vi har alla ärr. alla har vi något som gör extra ont. och därför vill jag bara skriva ett stort jävla tack till dessa artister som lockar fram våra känslor. era texter är så förbannat äkta. jag vet inte hur många kvällar ni gjort mig mindre ensam och torkat mina tårar lite snabbare än vad jag själv hade lyckats med.
det är så jävla skönt att bara få vara liten och ledsen ibland. ta hand om sig själv. slicka såren. älta. ångra. vi alla gör det. vi alla gråter. alla skriker. alla är i behov av någon som klappar en på ryggen. någon som tycker om en, trots dessa sidor. vi är bara människor. kan vi inte bara bestämma det, att vi sänker ribban lite? att vi möts på en lägre nivå, där vi inte bygger upp något överdrivet. jag vet väldigt många gånger då jag tagit en första fika med någon där jag har trott att här har jag verkligen mött superwoman, men alla jäkla gånger så har motsatsen visat sig efter bara några få fikor till. ingen är superwoman. och tacka fan för det! alla bär vi på något. jag skriver det igen. alla bär vi på något.
jag vet varför det är många som är så bundna till winnerbäck, kent, melissa. jag har suttit och läst på deras youtubeklippskommentarer. jag kan inte låta bli att bli tårögd när jag läser om tjugoåriga killar som fullständigt sprutar ur sig känslor om deras trassliga relation med flickvännen, vilket gör att de lätt relaterar till låten "som jag hade dig förut". de ber förvirrat om råd om hur de ska göra, hur de ska gå vidare. de beskriver hur ont det gör och undrar hur de ska kunna leva utan henne, den stora kärleken. andra kommentarer ger mig klumpar i magen. jag läser en tjej som skriver att hon aldrig upplevt kärlek och känner sig som den största förloraren i världen. fan hörrni. vi alla har ju något vi bär på. när ska vi bara inse det? när ska vi sluta låtsas att vi mår bra?
hur länge till ska vi jämföra oss med andra? beundras över andras styrka? vi är alla bara små fågelungar inuti, som gråter oss igenom vissa nätter och ibland känner oss som de ensammaste i världen. vissa bär på tunga minnen som de inte blir av med, andra lider av jobbig ångest. vi har alla ärr. alla har vi något som gör extra ont. och därför vill jag bara skriva ett stort jävla tack till dessa artister som lockar fram våra känslor. era texter är så förbannat äkta. jag vet inte hur många kvällar ni gjort mig mindre ensam och torkat mina tårar lite snabbare än vad jag själv hade lyckats med.
det är så jävla skönt att bara få vara liten och ledsen ibland. ta hand om sig själv. slicka såren. älta. ångra. vi alla gör det. vi alla gråter. alla skriker. alla är i behov av någon som klappar en på ryggen. någon som tycker om en, trots dessa sidor. vi är bara människor. kan vi inte bara bestämma det, att vi sänker ribban lite? att vi möts på en lägre nivå, där vi inte bygger upp något överdrivet. jag vet väldigt många gånger då jag tagit en första fika med någon där jag har trott att här har jag verkligen mött superwoman, men alla jäkla gånger så har motsatsen visat sig efter bara några få fikor till. ingen är superwoman. och tacka fan för det! alla bär vi på något. jag skriver det igen. alla bär vi på något.
lördagkväll,
fan vad livet kan vara fint ibland hörrni. jag blir alldeles varm i hjärtat. jag sitter i ett nymålat rum som är sådär härligt kaotiskt för tillfället. melissa horns stämma strömmar ut ur laptopens högtalare. jag har världens finaste telefon (materialist, javisst!) och de absolut bästa vännerna.
jag hade ett sådant givande samtal med min fina vän igårkväll. vi promenerade och jag hörde mig själv säga; "jag anpassar mig inte längre efter att försöka passa in hos människor" och fan... det stämmer ju. jag vet inte hur många koppar kaffe jag druckit med människor som egentligen inte intresserat mig, människor jag träffade bara för att ha något att göra. det tog mig nitton år att förstå att vissa människor passar inte mig. enklare än så kan det väl knappast bli.
jag menar inte att man inte ska ge nya människor en chans och man ska inte heller vara för snabb med att döma, men... kom igen. jag är övertygad om att vi alla har människor runt om oss som mest hänger kvar. kanske är vi rädda att kapa bandet eller så har det bara blivit en rutin, en rutin som stjäl vår fantastiska energi.
jag vet inte. vem är jag att komma att säga att det finns personer som är mindre bra för oss? jag kan ju egentligen bara tala för mig själv. jag umgås med väldigt få människor nu förtiden, men dessa... fan. de är mitt guld. mina allt.
nu svamlar jag. tappar den röda tråden. jag har så mycket funderingar i mig. för många. jag märker det när jag skriver, haha. jag byter inriktning titt som tätt. nu gjorde jag det igen. (sitter här och småler lite för mig själv nu).
i morgon är det sista dagen för mig på ica. känns oerhört bra. nu väntar jag på hösten. jag älskar hösten! förundras över min positiva anda ikväll. jag känner mig bara så lycklig. nu ska jag stoppa lurarna i öronen, stänga ögonlocken och flyga in i drömmarnas värld.
jag hade ett sådant givande samtal med min fina vän igårkväll. vi promenerade och jag hörde mig själv säga; "jag anpassar mig inte längre efter att försöka passa in hos människor" och fan... det stämmer ju. jag vet inte hur många koppar kaffe jag druckit med människor som egentligen inte intresserat mig, människor jag träffade bara för att ha något att göra. det tog mig nitton år att förstå att vissa människor passar inte mig. enklare än så kan det väl knappast bli.
jag menar inte att man inte ska ge nya människor en chans och man ska inte heller vara för snabb med att döma, men... kom igen. jag är övertygad om att vi alla har människor runt om oss som mest hänger kvar. kanske är vi rädda att kapa bandet eller så har det bara blivit en rutin, en rutin som stjäl vår fantastiska energi.
jag vet inte. vem är jag att komma att säga att det finns personer som är mindre bra för oss? jag kan ju egentligen bara tala för mig själv. jag umgås med väldigt få människor nu förtiden, men dessa... fan. de är mitt guld. mina allt.
nu svamlar jag. tappar den röda tråden. jag har så mycket funderingar i mig. för många. jag märker det när jag skriver, haha. jag byter inriktning titt som tätt. nu gjorde jag det igen. (sitter här och småler lite för mig själv nu).
i morgon är det sista dagen för mig på ica. känns oerhört bra. nu väntar jag på hösten. jag älskar hösten! förundras över min positiva anda ikväll. jag känner mig bara så lycklig. nu ska jag stoppa lurarna i öronen, stänga ögonlocken och flyga in i drömmarnas värld.
Change is good.
Det spritter i hela kroppen av att få skriva. Det är märkligt det där. Periodsvis ser jag bara bloggandet som ett stort svart moln som hänger ovan mig och sen kommer det en tid då det nästan värker av ord som behövs komma ut. Så är det just nu. Det är befriande att få skriva. Det bästa jag vet med skrivandet är när orden bara flöder, utan att jag tänker särskilt mycket på vad det är som rinner ur mig och kommer in på skärmen. När jag strax därpå läser igenom mina ord och blir förvånad över mina funderingar. Ett kravlöst skrivande. Det är fashinerande.
Jag vet inte hur jag mår förtillfället. Kanske är det bättre än förut. Jag minns inte. Jag har förändrats för mycket för att kunna relatera till hur jag mådde för ett halvår sedan. När jag tänker sex månader tillbaka blir jag rädd. Var det verkligen jag? Åh, vad skruvad jag var. Jag undrar om det bara är jag som har så, som har svårt att identifiera mig med mitt dåvarande jag. Jag undrar om jag kommer känna samma sak om ett år från nu. Kommer jag då tycka att jag var konstig och såg vitt fast allt bara var svart?
Förändringar skrämmer mig. Iallafall när de kommer så här hastigt. Jag var så säker på vem jag var förut. Jag vet inte längre. Ibland, när jag står i provhytten och provar ett plagg som den tidigare Pernilla skulle ha älskat så känns det plötsligt konstigt. Obekvämt på något vis. Jag har börjat inrikta mig på det harmoniska, ekologiska, rättvisemärkta, lugna, bohemiska. Så var jag inte förut. Då körde jag mest på, utan att tänka. Kan man bli så här förändrad på en sådan kort tid?
Allt det här nya skapar virrvarr i huvudet på mig. Jag ser mig själv sakta släppa taget om det gamla och sträcker mig ännu långsammare efter det nya. Så förtillfället befinner jag mig i något konstigt mellanläge som jag inte lyckas greppa. Men jag har hört att change is good.
Jag vet inte hur jag mår förtillfället. Kanske är det bättre än förut. Jag minns inte. Jag har förändrats för mycket för att kunna relatera till hur jag mådde för ett halvår sedan. När jag tänker sex månader tillbaka blir jag rädd. Var det verkligen jag? Åh, vad skruvad jag var. Jag undrar om det bara är jag som har så, som har svårt att identifiera mig med mitt dåvarande jag. Jag undrar om jag kommer känna samma sak om ett år från nu. Kommer jag då tycka att jag var konstig och såg vitt fast allt bara var svart?
Förändringar skrämmer mig. Iallafall när de kommer så här hastigt. Jag var så säker på vem jag var förut. Jag vet inte längre. Ibland, när jag står i provhytten och provar ett plagg som den tidigare Pernilla skulle ha älskat så känns det plötsligt konstigt. Obekvämt på något vis. Jag har börjat inrikta mig på det harmoniska, ekologiska, rättvisemärkta, lugna, bohemiska. Så var jag inte förut. Då körde jag mest på, utan att tänka. Kan man bli så här förändrad på en sådan kort tid?
Allt det här nya skapar virrvarr i huvudet på mig. Jag ser mig själv sakta släppa taget om det gamla och sträcker mig ännu långsammare efter det nya. Så förtillfället befinner jag mig i något konstigt mellanläge som jag inte lyckas greppa. Men jag har hört att change is good.
