.

Jag brukar älska att få skriva av mig när jag har mycket i huvudet. Nu är det mer än mycket. Nu är det kaos. Ett stort virrvarr som jag inte lyckas komma i bukt med så jag får aldrig ner något.

Läser min kära vän Mikaelas blogg. Fina, fina människa som besitter så många funderingar kring livet. Precis som jag. Önskar ibland att jag bara kunde stänga av - att jag slapp tänka. Vad hjälper det mig att gå runt och fundera kring meningen med livet flera timmar om dygnet? Så desperat efter svar - ändå blir konsekvenserna de motsatta. Ännu fler frågor. Ännu fler funderingar. 

Men nu är det ju trots allt inte bara funderingar. Det är saker jag måste ta ställning till. Jag avskyr det. Usch. Önskar någon annan kunde välja åt mig (kanske av den anledningen att då har jag rätt att klaga om det sedan inte blir bra. det har jag ju inte om jag själv väljer det)

Önskar att någon kunde säga till mig vad jag skulle göra. Att någon satt med facit, visste svaren, hur det skulle bli om jag valde si eller om jag valde så. Men jag är inte dum. Klart ingen har något facit. Det gör det hela jobbigare, att veta att jag faktiskt bär ansvar över mitt liv. Att jag väljer själv.

Huvet är grötigt och kroppen är tung.
Ber till de högre makterna att visa mig ett tecken. Vägled mig.

...snälla.

Det är ju så. Sina egna tankar och sina egna föreställningar tror man ju är de korrekta. Det jag tycker är rätt är rätt och det är inget att diskutera. Likadant ens värderingar. Eller ens press och krav på sig själv. Man är ju så inkörd med att ha känna dessa krav liggandes på sina axlar, så vem vore jag utan dom? Då vore ju jag inte jag. Så, i hela mitt liv har jag i stort sätt tänkt att alla människor har lika mycket press och lika höga förväntningar på dem själva som jag har. Och när folk har sagt till mig att det inte alls är så så har jag enbart trott att de sagt så för att det ska låta fint, att gömma undan sanningen lite. Det tog mig en depression, en inspringning i väggen och massa ångest för att förstå att det är nog inte så. Jag har sjuka krav. Inte bara på mig själv utan på livet, på kärleken, på omgivningen, på människorna runt omkring.

Men det är ju så. Jag kan inte ändra någon annan än mig själv. Jag vet ju det. Och det är ingen annans ansvar att se till att jag är nöjd och tillfredsställd med livet. Mitt ansvar. Mitt. Bara mitt. Sen att man kan få hjälp på traven är ju en annan femma. Men i slutändan så är det mitt val.

Jag känner fortfarande en enorm press på mig själv. Kommer på mig själv med att ligga och spänna mig konstant, vara på hugget hela tiden. Omedvetet. Läskigt som fan, eftersom jag tror att jag är avslappnad. Jag anser att om jag inte blir något så duger det inte. Då räknas jag inte. Då blir jag en oviktig person. Och det är klart - nånstans därinne vet jag ju att det inte är sant. Klart jag är viktig. Men varför kan jag då bara inte släppa pressen? När jag trots allt vet.

Jag vet att livet är piss ibland. Att det kommer motgångar som gör att man mest vill ge upp. Att alla blir trötta på sina respektive och undrar vilken planet de kommer ifrån. Att jobbet suger musten ur en och man ibland bara vill ge fingret åt kollegorna. Så är livet. Jag vet det. Jag vet att människor varje dag känner en olustig tanke. Att de flesta gråter någon eller några gånger i veckan. Att man ibland bryter ihop inne på toaletten, för att sen kamma till sig och låtsas som ingenting. Jag vet att det är många som går vid psykolog och försöker få bukt med sin ångest och att ännu fler sitter hemma och googlar förbrylt för att hitta något som kan dämpa all oro, grubblande och ältande.

Om jag nu är så jävla medveten och vet allt det här, varför kan jag då inte bara acceptera att jag också är såhär ibland? Att jag tycker livet suger emellanåt och att människorna i min närvaro förtjänar en klubba i huvet ibland (av plast, givetvis).

Tydligen inte. Min ribba ligger uppe i himlen, dit det inte går att nå. Strävar efter en perfektion som inte existerar. Jag vet inte... Jag är väl bara så jävla rädd att sitta i min stol när jag är sjuttio bast och ångra. (Men såklart, det jag lär ångra mest är väl antagligen att jag ägnat alldeles för mycket tid åt att grubbla om livet istället för att leva det och se var det bär mig).

Fan vad lätt det är i teorin, men i praktiken - där är det minsann inte så enkelt.

Idag har jag bara en sak att säga: Fan vad livet är svårt! Jag trodde verkligen inte det för några år sedan men det har väl slagit mig nu att det inte alltid är en dans på rosor.

Klockan är i skrivandes stund halv fem och jag ligger i sängen hemma i min lilla lägenhet med en gosig tröja och ett glas vatten bredvid mig. Jag känner mig hängig och trött. En jävla förkyldning som har tagit över. Pillar lite på mina naglar och tänker att jag snart borde ta bort mitt halvdana nagellack som mest ser förjävligt ut just nu. Läser bloggar och tycker synd om folk. Läser bloggar och insprireras. Tänker att fan vad enkelt det är att sitta bakom en skärm och bygga upp en bild av ens liv som inte ens existerar. Vilka väl valda ord folk väljer att uttrycka i bloggar och texter för att förfina vardagen. De skriver att dagen har varit underbar och att allt är så bra det bara kan bli. Hehe. Jag skrattar lite för mig själv. Kalla mig bitter men jag är ganska övertygad om att fallet inte är så. Jag kan lova att dessa människor ängnat många minuter under den här fantastiska dagen åt att älta och gräma sig över småsaker. Att störa sig på att killen alltid lämnar tandkrämstuben öppen. Att den där jävla kassörskan lät svidig åt en trots att man försökte vara trevlig.

Hur ofta läser vi om sånt? Varför ska allt förfinas? Nu menar jag inte att vi ska bli bittra, absolut inte. Men varför inte bara inse att livet inte alltid är så superspännande och jätteroligt hela tiden. Att det finns en vardag och ibland suger den. Samma bestyr varje dag. Vad ska vi äta? Vem ska handla? Vem ska laga? Vem ska diska? Och sen då - vad ska vi prioritera ikväll? Att få huset fint eller att kramas framför soffan? Äh, vi fixar iordning huset och sen kramas vi. Det slutar med att vi inte kramas, för vi är för trötta.

Jag vet inte... Jag är lycklig och jag trivs i min vardag med min fantastiska kille, med mina vänner, med min familj på andra sidan havet, med mitt jobb... Det gör jag. Jag trodde väl bara, för några år sedan, att är man lycklig så måste man vara konstant lycklig annars räknas det inte. Då är man inte lycklig på riktigt. 

Förväntningarna är för stora. Vill att allt ska var som i sagorna. Efter jobbet så ska man komma hem till sin fantastiska familj som tar emot en med öppna armar och frågar om hur dagen varit. Maten står förhoppningsvis serverad och kvällen är fylld med skratt, glada miner och massa bus. Sen somnar vi medvetandes om hur lyckliga vi är. Frågan är bara hur mångas vardag som faktiskt ser ut sådär. Så som det "borde" vara på grund av att samhället byggt upp den normen.

Äh.
Jag älskar mitt liv och men bara för det så är det inte roligt hela tiden, varje dag. Och så får det vara. Det är livet. En härlig berg och dalbana.

Jag trodde inte det här var möjligt. Är det det? Är det möjligt? Det är över fyra månader sedan nu och det pirrar ännu. Vet du det min fina kärlek? Förstår du vilka känslor jag har för dig?

Älskling, jag önskar du visste att jag brukar ligga och titta på dig när du sover. Vet du hur fin du är just precis då? När allt är stilla. När du bara är. Jag älskar det, ditt lugn.

Jag önskar du visste att jag ibland får ont i hjärtat för att jag älskar dig mer än vad som rymmer inom mig. Att jag ibland känner så mycket så jag inte vet var jag ska ta vägen med alla känslor.

Visste du det?

Jag önskar du visste hur säker jag är på dig. Att jag dedikerar kärlekslåtar till dig. Att jag ringer mina tjejkompisar och berättar om hur fantastisk du är. Att jag vill visa upp dig för alla jag känner och presentera dig som mitt livs kärlek.

Fan vad fint det här är. Och trots att vi bråkar och tjafsar som hund och katt ibland så vet vi ändå att vår kärlek kommer övervinna det. Att i slutändan, när natten kommer, så är det ändå du och jag. Du och jag. Vi. Oss. Vårt.

Jag älskar dig.
Varenda version av dig.

om ingen förändring sker så kommer jag inte orka mer. punkt.

Känner mig trött och olustig. Har mycket frustrationer i kroppen, jag märker det, jag känner mig så oerhört seg och har ont i hela axlarna. Vill bara få skriva av mig lite. Bara kluddra ner tankar. Så som man gjorde när man var liten. Har hittat många skrivböcker nu när jag rensat då jag gjort precis så, bara skrivit. Då sket man i stavfel och hur grammatiskt korrekt det blev. Orden bara flöt.

Jag vill ta tillbaka något jag skrev för ett tag sedan. Eller kanske inte ta tillbaka, men ändra lite. Jag skrev att vardagen i ett förhållande bara var bra och att det nog skulle vara ganska enkelt. Det är det inte. Kärlek är fan i mig inte enkelt. Och sen skrev jag ett ordspråk som jag sade till en kompis som jag (då) tyckte var så sant; "När det är rätt är det lätt, när det är lätt är det rätt". Min vän ställde sig inte alls bakom det här citatet, hon höll inte alls med och idag förstår jag henne. Vadå lätt? Kärlek är inte lätt.

Missta mig inte - jag är fortfarande löjligt lycklig och kär upp över öronen, men nu är vi inne i det, enligt mig, svåraste stadiet. Nu har vi gjort mycket "en första gång" - åkt bil, ätit middag med familjerna, varit över på fastlandet, lagat mat, firat något, gråtit, bråkat, skrattat... ja, ni förstår. Det är nu prövningen börjar. Vi börjar förstå varandra. Vi börjar se hur vi faktiskt fungerar. I början blir det ju lätt så att man hela tiden lägger den goda sidan till, såklart, för vem vill visa sina brister? Men nu har det gått så långt så det funkar inte utan allt måste fram. Alla brister och skavanker. Jag är övertygad om att klarar man sig igenom den tiden så kan man gå hur långt som helst tillsammans.

Och jag menar, egentligen, det är väl faktiskt rätt logiskt att det inte är enkelt. Man är två helt olika människor som bär på helt olika bagage, värderingar och funderingar som ska lära sig leva ihop och anpassa sig efter varandra. En ständigt givande och tagande. Komprimisser och mötas på halva vägen. Vilda bråk och diskussioner för att slutligen finna en lösning som funkar för båda. Varför tar mediavärlden aldrig upp sånt? Genom filmer får vi uppfattningen att antingen så är det bara lycklig kärlek eller så är det drama så det heter duga. Men det där emellan då? Vardagsgnabbet om vem som ska åka till affären eller bära ut soporna? Var tas det upp? Ingen jävla stans. Och jag då, som är en sådan som alltid jämfört mitt liv med filmer och serier (jag vet - det funkar inte och är inte hälsosamt att göra det) - jag får ju världens chock. Eller så kan jag ju inte heller riktigt säga för jag har ju en djup insyn i mina föräldrars kärleksliv och det är klart att det gnabbas där med, men det blir inte samma sak. Det går inte att jämföra med på samma vis.

Nu har jag tur som har hittat världens finaste kille som har lättare än nästan alla andra att förstå mig. Han ser rakt igenom mig och då vill jag tala om att jag är inte den lättaste att ha att göra med. Jag är en oerhört svår och klurig människa så det är en stor utmaning för mina närstående. Men han lyckas. Och det är jävligt fint men ändå jävligt läskigt. Många gånger skäms jag över mina brister - att jag lätt tvivlar på hans känslor och att jag är duktig på att irritera mig på helt oväsentliga saker. Funderar över om han verkligen kommer stå ut att leva med alla dessa skavanker. För det märks tydligt att han är mycket stabilare och tryggare i sig själv än vad jag är. Men efter mina dagar här i Tibro, utan honom, så har jag insett att jag ska se det som en inspirationskälla och inte en konkurrens. Man blir ju som man umgås och därför är det jätteskönt för mig att han är så säker i sig själv eftersom det förhoppningsvis lär smitta av sig till mig.

Men det är ju så. Vi har olika styrkor och olika svagheter. Han är bättre på det ena och jag är bättre på det andra. Det handlar nog bara om acceptans. Att våga och vilja acceptera det och sen använda sig av varandra. Att gå ihop. Som ett team. Ett lagspel. För ett förhållande är ett lagspel. Vi är samma färg på schackbrädan. Så enkelt. Egentligen.

Nu har jag suttit och försökt få fram en första mening i över tio minuter, vridit och vänt på orden, men det har bara blivit fel. Släpper kontrollen istället och låter det flöda.

Det har hänt så mycket i mig på senaste. Så mycket läskigt. Så mycket häftigt. Jag har haft så många funderingar kring livets stora frågor de senaste två veckorna och äntligen börjar det klarna. Jag har panikat och gråtit. Skrattat och torkat tårarna. Har haft en liten kris. Jag har varit rädd för tryggheten jag befinner mig i.

Jag har alltid haft såna sjuka krav på mig själv och på mitt liv. Jag har aldrig tillåtit mig själv att göra något halvdant. Allt skulle göras med inriktning på perfektion. Och jag hade egentligen planerat upp mitt liv. Jag hade bestämt mig för att bli något stort, en ny Nelson Mandela eller någon annan stark rättvisekämpe. Jag skulle resa jorden runt och uppleva fler länder än vad mina händer och tår räcker till. Det dög inte annars.

Jag var övertygad att om jag gjorde detta och upplevde allt jag ville uppleva så skulle jag nå min slutdestination - lyckan. Något annat fanns inte. Och sen nu då? Nu sitter jag på min ö, med varken resplaner eller några supercoola utbildningsplaner, men med en man jag vill dela mitt liv med. Och trivs.

Hur ska jag komma vidare i den här texten utan att det låter som att jag är besviken? Jag är inte besviken. Tvärtom. Jag är bara sån, jag får panik av tanken av stillhet. Jag var likadan på Mallorca. Och i Chile. Efter två veckor fick jag kriser på båda ställena och insåg att "jaha, det är här och såhär jag ska bo i ytterligare åtta veckor". Sen gick det över. Och då njöt jag och var jättelycklig.

Jag har insett att jag blir inte lyckligare för att jag reser jorden runt eller blir högutbildad. Lyckan sitter inte i det. Lyckan är det lilla i det stora.

Jag tror att anledningen till att jag blir så rädd för hur situtationen ser ut är för vad ni ska tycka. Kommer ni fortfarande tycka jag är lika smart och klok och allt det där även om jag inte räddar världen, så att säga? Jag vet svaret. Det är klart ni gör. Så jag vet ju att det sitter i mig själv. Jag måste känna att det är min tur nu. Min tur att vara lycklig och bara få vara. I stillhet. I trygghet. För fyfan vad jag har det bra. Jag har en kille som skulle gå genom eld för mig och jag har funnit en fantastisk stark trygghet i hans familj. Det är så många pusselbitar som läggs på plats nu och även om allt går jävligt snabbt så är jag oerhört lycklig.

Min tjejkompis frågade mig en sån bra fråga. Om jag inte hade haft honom, vad hade jag då velat göra? Från roten av mitt hjärta? Och vet ni. Jag vill inte resa. Jag vill inte bli något bara för att. Folk sticker till Thailand och backpackar och jag är inte ett dugg avundsjuk. Det är inte jag. Det är inte det jag vill.

Jag kanske rotar mig snabbare än vad många andra gör, men förr eller senare kommer alla att rota sig. Jag ska släppa pressen på mig själv och bara få vara.

Fan vad jag svamlar. Vet inte ens vad jag ville med texten. Bara förklara att jag funnit min lycka. Och jag behövde inte ens flaxa jorden runt för att finna den.

Jag har alltid varit en sann romantiker. En sådan som trott på kärleken i vått och torrt. Som aldrig släppt tanken på det fina kärlek har att erbjuda. Och så fick jag mitt första förhållande som varade i ett år. Efter det förhållandet som bara var ett kaos av dess like så började jag tvivla. Jag tänkte (även om det tog emot) att sann kärlek kanske inte existerade. Att det bara var sagor och inget mer.

Det gick några månader och jag började längta efter något nytt. Jag ville hitta en ny man som skulle få mitt hjärta att dunka dubbelslag. Så jag började önska. Och säga högt. Jag berättade ljudligt hur jag ville att min karl skulle vara. Hur han skulle behandla mig. Hur vår vardag skulle se ut. Och rätt som det är, den 17 november, så står han bara där framför mig och jag visste att det var han. Samma kväll bestämde jag mig att det var honom jag skulle ha så jag skrev till honom och han svarade. En vecka senare så bjöd han hem mig och sen dess var det vi.

Idag vet jag vad riktig kärlek är för det är precis det vi delar. Jag vet hur ärliga kyssar smakar. Jag vet hur intensiva blickar liknar. Och ordet självsfrände har fått en helt ny innebörd för mig. Han är min själsfrände. My soulmate. Och hur mycket jag än vill förklara det så går det inte, jag kan inte. Det bara är. Det bara känns. Det bara finns.

Han blir vackrare för varje dag som går och pirret blir bara starkare och starkare. Och vi är ett sådant där töntigt par som tar varandra på rumpan i mataffären trots att alla ser och tycker vi är irriterande. (Sådana par jag själv avskydde för några månader sedan). Men jag älskar varenda minut och jag vet att jag har funnit mannen i mitt liv. Han gör mig hel.

Jag har äntligen hittat hem.

Jag tvivlar inte på att jag är den lyckligaste tjejen på jorden. Ord kan inte ens beskriva det vi har.

Jag tänker på hur höga förväntningar vi alltid har och hur de aldrig lyckas uppnås. Att vi jämför med det omöjliga och sedan blir besvikna när det inte går som det var tänkt. Titta bara på förväntningarna kring kärlek. Vi jämför med filmerna, tv-serierna, böckerna. Vi tror oss veta att det är så kärleken fungerar. Full med drama och spänning som alltid slutar på ett bra vis.

Är det så då? Är den verkliga kärleken så? Fylld med spänning? Ständig passion? Eldigt sex varje kväll? Nyförälskelse som aldrig tycks gå över?

Nej.

Och det skriver jag inte med en besvikelse. Jag har bara insett att bra kärlek är två människor som vandrar samma väg med respekt, hand i hand. Klart som fan att vägen blir krokig ibland. Att det blir backigt, kämpigt. Det bara är så. Det är den verkliga kärleken och om fler bara insåg det så skulle skiljsmässoantalet dras ner så oerhört.

Kärlek börjar med pirr i magen och att ständigt hålla koll på att benen är rakade. Första dejten och en helt ny kropp att upptäcka. Det är en fin tid men jag är ett större fan av det som kommer sen. Vardagen kommer ganska snabbt och rutinerna kryper närmare. Av erfarenhet vet jag att många ger upp här. "Det är inget roligt längre. Spänningen tog slut." De gör slut, träffar en ny och dumpar igen.

Jag förstår inte det här. Är det inte det som är det finaste? När man kan varandra. När jag kan se på min kärlek och ungefär förstå vad han tänker. När jag kan blunda och ändå exakt vet hur hans kropp ser ut, från alla vinklar. När jag vet hur han ser ut när han skrattar, när han är irriterad. När jag kan honom utan och innan men ändå älskar honom gränslöst. Är det inte här den riktiga kärleken börjar?

Tänk på det och skicka inte iväg era karlar för att ni tror att gräset är grönare på andra sidan. Jag har hittat honom jag vill dela mitt liv med och jag är så oerhört glad för det. Han gör mig lyckligare än vad någon annan någonsin har gjort och jag längtar efter honom varenda stund vi är ifrån varandra. Svårare än så är det inte. Pure love när den är som bäst.

Jag är så frustrerad och så jävla arg på mig själv för att jag ska vara så förbannat tvivlande och grubblig hela tiden. Varför i helvete kan jag inte bara njuta av det jag har istället för att jag ska söka anledningar till varför han ska lämna mig? Det blir så sjukt - det är som att jag är svartsjuk på mig själv.

Här har jag världens bästa kille och han väljer mig. Han vill vara med mig. Jag vet det. Han har bekräftat det. Varför kan jag då inte bara lita på det? Jag är så van att bli lämnad för det lilla minsta så om jag har en dålig dag och snäser lite så tror jag på en gång att han tröttnar på mig.

Kärlek är ingen garanti och man har egentligen bara varandra till låns. Kanske är det det som skrämmer mig. Jag vet att han är rätt för mig. Och jag vet hur ont det gjorde att bli lämnad av mitt ex, trots att vår relation var usel. Jag vill inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att bli lämnad av min prins. Trots så kort tid ihop så har han kommit till att betyda allt för mig.

Så ikväll slår jag lite på mig själv och slickar mina sår.

(Egentligen har jag en fantastisk dag - bara så att ni vet. Jag hade mina första lektioner idag och det gick underbart. Och jag har världens finaste kille så jag förstår inte vad jag sitter här och klagar om. Och i skrivandets stund vill jag bara radera allt jag precis skrivit, men samtidigt så kommer ju trots allt det här från hjärtat.)

Jag vet att jag är tråkig som aldrig skriver och när det väl händer så handlar det alltid om samma sak. Mina djupaste känslor. Oftast kärleksrelaterade. Dålig kärlek och bra kärlek. Smärta och svek. Glädje och lycka. Egentligen vet jag inte varför jag alltid skriver om just det - varför jag inte bara kan vara som alla andra och skriva vad jag har gjort idag och vad som ska hända imorgon. Jag antar att det är för att det får mig att känna mig ganska färglös.

Jag bor i min lägenhet nu iallafall. Den är underbar och jag trivs som fisken i vattnet. Känner av harmonin här. (eller om det är i mig själv?). Snart börjar jag jobba. Jag är otroligt nervös och är rädd att inte klara av det men jag har fina människor runt mig som stöttar och peppar.

Löjligt kär är jag också. Bubblar i mig hela tiden. Han är så fin... Åh. Om ni bara visste. Bara hans lukt gör mig svag. Kan inte låta bli att fälla några tårar när jag skriver det här. Känner mig så lyckligt lottad. Jag har träffat någon som gör mig hel. Han är rätt. Rätt för mig. Jag bara vet det. Och jag hoppas han vill dela livet med mig precis som jag vill göra med honom. Mitt fina hjärta.

Jaha.
Här sitter jag.
I Tunisien liksom.
Afrika.
Har haft en fin vecka här med familjen.
Men fan vad tomt det har känts.
Du vet känslan av att man bara vet hur någon fattas.
När man går hem från en klubb och inser att jackan är kvarglömd.
Lite så.
Tomhet.

Att sakna är en av mina värsta och bästa känslor.
Älskar att sakna någon och veta att det är ömsesidigt.
Då man vet att man har en famn att krypa in i när man kommer hem.

Fan...
Jag vill skriva mer.
Jag vill skriva så att ni förstår hur jag känner.
Men hur ska det gå till när jag själv inte ens kan få ord på det?
Det bara känns rätt.
Som när man testar en klänning och den passar som handen i vanten.
Så.

Imorgon åker jag hem.
Hem till min kärlek.
Hem till min nya lägenhet.
Hem till mitt jobb som spanskalärare.
Hem till min nyinköpta systemkamera.

Jag bara vet att det här är rätt väg för mig.
Just nu lever jag livet jag vill leva.
Önskar jag vore religiös så att jag kunde tacka Gud för allt han givit mig.

Ni vet ju hur mycket jag älskar att skriva om kärlek i all dess former och det är av den orsaken att jag har aldrig någonsin har påverkats så mycket av något som jag gör av kärlek. Efter mitt förra förhållande var jag rädd att jag aldrig skulle våga öppna upp mitt hjärta för en man igen. Jag visste ju hur jävla sårbar man blev. Det var ju som att man plockade ur sitt hjärta, la det i den andres händer och det blev hans ansvar att vårda det.
Jag lyckades inte första gången jag gav mig själv till någon annan. Han förstörde det. Han förstörde mig. Och ett tag tyckte jag på allvar att kärlek bara var något överskattat. Inte nog med det. Jag hade så höga krav på vad kärlek skulle vara, hur den skulle upplevas och hur den skulle kännas. Jag hade ju sett det på film - jag visste ju hur det skulle gå till.

Och nu då? Nu sitter jag här med mitt hjärtas dörr vidöppet. Jag har hittat en trygg man som drar sin hand längs ryggen på mig natten igenom. Någon som mer än gärna presenterar mig för alla i hans närvaro. Som håller min hand och struntar i vad folk ska tycka.

Han gör något med mig. Jag vet inte vad men det känns som att han ser mina känslor och hjälper mig att våga älska igen. Han förstår. Och det krävs knappt ord. Jag känner så starka känslor så att det nästan värker i mig. För fan vad mycket jag riskerar nu. Men samtidigt - det jag har att vinna väger så mycket tyngre.

Han visar mig en helt ny värld. En värld då jag inte måste kämpa för att behålla mig själv eller där jag känner mig tvungen att vara någon annan än den jag egentligen är. Han visar mig kärlek.

Jag är livrädd för att gå in i det här, jag vet hur sårad jag blev sist. Jag vet hur mycket kärleken kan riva sönder en. Vet hur ont det gör med lögner och svek. Jag kommer på mig själv med att öppna upp mig för honom, men när han når en viss gräns så sätter jag foten på bromspedalen och trycker till hårt. Jag berättade det för honom och han kramade om mig hårt och viskade ord i mitt öra som fick mig att förstå att han aldrig skulle göra mig något ont.

Jag är så van med dålig kärlek så nu när en bra kärlek kommer så ifrågasätter jag den. Jag är van att bli dåligt behandlad och hållas så hårt att jag inte får luft. Nu är vi två men han låter mig samtidigt vara min egen.

Jag är lyckligt lottad.

Jag måste bara få skriva av mig - känslodelen är fylld till max. Jag har träffat någon. En sådan där kille som är så nära perfektion som det bara går. Det häftiga är att han uppfyller varenda krav jag någonsin haft. Han är snäll. Rolig (oj vad vi kan skratta ihop). Vacker att titta på. Har jobb. Barn. Är stabil. Och trygg. Och det viktigaste - han bryr sig om mig. Han undrar hur min dag har varit och nyfiken på svaret.

Allt är för bra för att vara sant. Att allt är såhär perfekt skrämmer mig nästan - något måste ju nästan gå fel. Det KAN OMÖJLIGT förbli perfekt. Eller?

Haha, ja mina vänner. För att summera min matdag:
(kom ihåg nu att jag är kär och tokig och har släppt tyglarna helt)

10.00 Tre rostmackor med oboy (!!!)
15.00 Två mackor med kalkon och ost och en kopp te
18.00 Kött, potatisgratäng och beasås
20.00 Ostbågar

Hur ska jag berätta om min första kärlek? Finns det ens ord till det? Antaligen inte. Jag antar att de flesta vet vem det är och vi höll ihop under drygt ett år. Det var en ganska destruktiv kärlek som snarare drog ner än upp mig. Men jag har bestämt mig för att inte prata illa om det vi hade. Trots allt smärta och alla tårar så var det en oerhört viktig tid för mig. Jag fick chansen att möta mig själv.

Jag vill inte skriva mer om det nu så jag sätter punkt.