Sky's the limit
Det blev ju ett litet "moment of truth" - mitt förra inlägg. Men jäklar vad underbart det kan vara att öpnna upp ibland.
Juldagen blev en skitrolig kväll! Jag, Karro och Carro hamnade på Hamnplan efter några timmar bland skratt, vin och ytligheter. Jag hade riktigt roligt och träffade sjukt mycket människor. Var tillbaka i Karros lägenhet många timmar senare och fick oss lite sömn innan det var dags för mellandagsrean. Det var dock totalt onödigt eftersom den var riktigt kass. Köpte iallafall en tröja, en halsduk, inpackning och ett linne. ...inte mycket att hurra för. På kvällen åkte jag hem till farmor för att få i mig massa gott! Älskar hennes mat! Hon är toppen.
Idag har jag däremot inte gjort ett smack. Eller jo, jag har tränat på form. Idag blev det rygg, ben/rumpa och mage. Nu ska jag strax städa mitt rum innan jag antagligen ser en film.
Imorgon ska jag göra en klok ögonundersökning och sen ska jag klippa mig hos Sandra.
Och sedan vill jag ge en stor eloge till Natta för att hon är en sån fantastisk människa som ger mig så jäklans mycket inspiration och motivation hela tiden. Hon är alltid sig själv och har det mest underbara skrattet. Jag älskar hennes sätt att se på livet. Vår vänskap är fin och trots att jag knappt vet vem hennes mamma är eller kan namnet på killen hon dansade tryckare med första gången så vet jag hennes innersta drömmar och mål. Jag vet vad hon vill. På kort tid har hon kommit till att betyda så otroligt mycket för mig. Så - all kärlek till dig fina du. Du är guld värd.
Ärligt,
Det var ett tag sedan jag skrev.
Jag har varit ganska rädd för att sätta mig här och skriva på grund av att jag har så fruktansvärt mycket känslor i kroppen just nu och därför var och är jag lite rädd för vad som ska ploppa ur mig när jag väl sätter mig och skriver.
Jag är en tänkare (eller grubblare, beroende på hur man vill se det). De senaste två månaderna har varit kaotiska. Jag har både gått igenom en utbrändhet och ett avslut på ett dåligt förhållande.
Nej nej nej, tyst nu Pernilla, VET JAG att många tänker. Berätta inte. Skruva inte upp locket. ...men fan. Jag är trött på att allt ska behöva vara så jäkla tabubelagt.
För att göra historien kort; Jag träffade en kille för drygt ett år sedan. Jag föll för den charmör han var och hans kloka intellekt, men också för att han var spännande. Han stack ut lite ur mängden. Jag ville rädda och hjälpa honom upp. Två månader senare var vi officiellt ett par. Men som "normala" kärlekssagor börjar, med en underbar förälskelseperiod, började inte våran. Nu när jag tänker tillbaka så borde jag lämnat honom redan då. Han passerade mina gränser med vad jag ansåg var okej och inte.
Men jag lämnade inte. Jag är en envis kämpe och vägrade att "inte lyckas". Så jag stod ut och tänkte att det skulle bli bättre. Det blev det inte. Tvärtom. Jag tappade kontakten med väldigt många av mina vänner. Han var krävande och tog all min lediga tid. Jag var knappt engagerad i Rädda Barnen längre. När andra frågade varför så skyllde jag på att jag behövde en paus från allt engagemang. Det var inte sant. Jag saknade det varenda dag. Jag vet än idag inte om han gjorde det medvetet. Om hans pikar om för uringade tröjor eller mitt glada hejande på andra killar var medvetet från hans håll. Hur som helst så ändrade det mycket av min personlighet.
Sen kan jag givetvis inte skylla allt på honom. Det var ju jag som tog beslutet att inte höra av mig till mina fina vänner. Men han hjälpte till genom att snacka så pass mycket skit om dom och jag ville ju att han skulle se upp till mig och var rädd att han inte gjorde det om jag umgicks med "idioter".
I slutet av juli brast det. Jag vill inte gå in på detaljer men det var nog den värsta händelsen jag råkat ut för. Han sårade mig på ett sätt som ingen tidigare gjort. Sen ångrade han sig. Jag tog tillbaka. Sen gjorde han ytterligare en tabbe. Ångrade sig. Jag tog tillbaka. Och igen. Och igen. Mina fina vänner kunde inte förstå att jag hela tiden gick tillbaka till honom. Tillslut kunde inte jag heller det, trots att hela min hjärna skrek till mig att jag förtjänar bättre. Han blev ett beroende. Varje gång jag gick tillbaka till honom så lovade han mig guld och gröna skogar. Jag trodde på honom. Två dagar senare var han en skit igen.
Och som jag har försvarat honom! Om ni bara visste. Jag har förfinat situationen varje gång någon har frågat hur det låg till i förhållandet. Jag har många gånger skyllt det han har gjort på mig själv och tänkt att "om jag bara gjort såhär istället så hade han aldrig betett sig så". Ja. Ni vet.
Nu hade jag velat berätta om vändpunkten, den som fick mig att inse att "nej, nu vill jag inte mer". Men den kom aldrig. Enda sen i början av november har jag tvingat mig själv att lura min hjärna. Jag har behövt mata den med information om hur jävlig han varit mot mig. Och det har hjälpt någorlunda. Två gånger har jag gått tillbaka "litegrann", det vill säga några dagar, sen har jag brutit mig loss igen. Och jag har ett helvete med hjärnan. För, JAG VET vilken skit han är och hur mycket bättre jag förtjänar, tro mig. Men för mig blir det ett misslyckande, att jag inte lyckades vända honom och ska jag vara ärlig är jag inte van med det.
Det är klart jag har fått djupa sår i själen av det här. Men också skinn på näsan. Idag är jag betydligt starkare i mig själv än vad jag var för ett år sedan. Och trots att varje kväll jag kryper ner i sängen är en pina, för att tankarna kommer fram, så är det bara att vänta ut det. Det går över. Tiden läker såren. Och jag är så tacksam för att jag har sådana fina människor runt mig som bryr sig hela tiden och som aldrig slutar att hjälpa mig. För jag är verkligen inte helt ur allt det här, men jag är en god bit på väg. Det handlar om den personliga styrkan och jag kan inget annat göra än att stå ut.
En stor lärdom jag har med mig är hur tvåsamhet inte ska vara. Jag tänker aldrig mer gå in i ett förhållande med någon som lever i kretsar där makt, respekt, droger, våld och annat skit är inblandat. Aldrig någonsin! Och fan! Det går att ta sig ur. För mig kändes det som mest omöjligt i slutet av oktober. Jag låg i sängen och ville inte ens gå upp ur sängen för jag visste att han drog mig åt ena hållet och alla andra drog mig åt det andra hållet. Men tillslut så gick det och idag vägrar jag att se mig själv som ett offer. Jag försöker hela tiden gå rakryggad och tänka att jag gjort det rätta valet genom att lämna förhållandet, även hur ont det än gör. 
Okej,
Skidåkning!
Igår blev en jättefin dag. Jag och hela familjen åkte ut till VOK-stugan och drog på oss skidorna. Jag åkte totalt sju och en halv kilometer, så jag var nöjd! Länge sen jag åkte skidor. Jag minns när jag var på klassresa i sexan... Har tyvärr glömt bort vad det hette där vi var. Hur som helst så åkte vi dit för att åka skidor i en vecka. Jag och Emilia var kungar i backen och kastade oss ner för de svarta backarna som om det vore ingenting! Igår när jag åkte så var jag ibland livrädd, trots att backarna inte var högre än några meter. Haha! Det är farligt hur snabbt rädslor väcks fram!
Det var en riktigt fin dag iallafall och jag fick två nya kompisar; två åttaåringar som låg på samma nivå som jag, så vi gjorde sällskap i spåret! Tyvärr har jag inga bilder på de fina tjejerna! Här kommer lite andra bilder istället!
Fina mamma gör sig redo för en dag i spåren!
Jag och min härliga bror!
Jag, pigg och glad!
Älskar snön! Det är så vackert!
Efter skidåkningen åkte jag och Adrian hem till farmor och farfar! Först fick vi (såklart och som vanligt) varm choklad och rostade mackor. Ingen mig emot dock, jag älskar det! Efter det slocknade jag på soffan medan farmor och Adrian bakade brända mandlar!
Mamma hämtade oss och vi åkte hem och åt en supergod köttfärspaj! Sen fastnade jag framför TVn och datorn resten av kvällen. Fin dag!
Strax ska jag och mamma åka till form fitness för att få introduktion på gymmet! Ska bli skönt att få lära sig maskinerna klokt, det kan bli väldiga problem annars om man använder maskinerna fel.
Hörs sen!
Puss
Förresten, mamma har skaffat en blogg. Klicka här för att komma till den
I'll find my way
Se så fin snö det var när jag promenerade! Jag stormnjöt! Det blev en dryg timmes promenad och sedan snöbollskrig med Adrian. Vi tog även kälken till affärens och köpte skumtomtar. <3 Därefter landade jag i soffan med Andreas Carlssons självbiografi innan det var dags för ett MBL-pass på form fitness.
Nu sitter jag här mätt och belåten efter att ha tryckt i mig en pizza. Strax ska jag och familjen se på den senaste Wallanderfilmen.
Jag fick mig en fin tankeställare när jag var ute och gick. Jag gick där med musik i öronen och fokuserade en meter framåt med blicken för att inte ramla. Sen kom jag på mig själv, så jag tog av mig lurarna och lyfte blicken. Det var fint att se alla små detaljer som man så enkelt annars missar. Du vet; strået, som trots att det är sådär pyttesmalt, ändå lyckas bära 3 cm snö. Eller de annorlunda fotspåren i snön som varken tillhör en hund, katt eller människa. Det är så lätt att se förbi det där. Så viktigt det är att ibland bara stanna upp, iakta och ta in.
Glittrig snö
Idag har jag hämtat mamma på jobbet och sedan städat hela huset. Nu fastnade jag här och strax tänkte jag gå till köket och gräva lite efter något gott i skafferiet. Jag har knappt några planer alls för dagen, förrutom ett träningspass halv fem på form fitness. Funderar på att gå ut och njuta av det härliga solvädret vi har idag. Finns det något vackrare än sol som gör snön helt glittrig? Nej.
Nu har jag dessutom jullov. Mitt sista någonsin, kom jag precis att tänka på. Spännande. Om ni vill veta vad jag tänker göra under jullovet så blir mitt svar: ingenting. Det enda jag ska göra är att frossa i god mat, läsa böcker och umgås med fina människor. Helt kravlöst.
Pusspuss.
Kom ihåg att andas nu under all julstress.
Unna dig en stor portion av stolthet!
Jag stod på skoltoaletten idag och en tanke slog mig. När jag tittade mig själv i spegeln så insåg jag hur mycket jag har växt i mig själv bara den senaste månaden. Jag kunde inte låta bli att le och känna mig så otroligt stolt över mig själv.
"Ja ja ja", kanske någon stackars jantelagsmänniska tänker nu. "Skryt på du". Men vet du - jag struntar faktiskt i det. Jag tänker inte leva i ett samhälle där jag inte får ge uttryck för det jag känner, oavsett om det är riktat mot mig själv eller mot andra. Just nu trivs jag så förbaskat bra med mig själv och det tänker jag fortsätta att göra!
Ibland behövs det bara en spark i röven och sen är man på banan igen. Och det är så jävla viktigt att alltid tro på sig själv - för om man inte själv gör det...vem ska då göra det?
...för även om jag kände att det mesta var förjävligt för bara några veckor sedan så ser jag nu solsken igen, vilket jag verkligen inte trodde att jag skulle göra. Nu tror jag mer än någonsin på meningen att "ingenting är omöjligt, bara olika svårt".
Don't forget:
Vadå vaselin?
Först tänker jag börja med att vara liiite negativ.
Vem kom på det dåliga påhittet om att vaselin får ögonfransarna att växa?
Jag har minsann använt det nu i två veckor men jag märker då ingen skillnad.
Så. Då fick jag det sagt!
Nu sitter jag med datan i knät och stresskriver lite.
Bussen går om några minuter - som tur var skjutsar mamma mig dit.
Har ni sett ut idag?!?!
Det är så underbart fint. Ser ut som ett tjockt täcke!
Idag ska jag träffa Chile-gänget för att snacka Chile, sen ska jag ha ekonomiprov.
Ikväll ska jag och mamma träna på Form, trots min sjuka träningsverk.
När ska jag ha tid att läsa Magdalena-boken...? :(
Kommer inte ha tid med det fören senare ikväll.
Den är så fantastiskt bra!
Läs den!
Må gott!
Läsning
...när broar till tryggheten bränns
Snart ska jag sova. Eller först ska jag självklart fortsätta läsa på Magdalena Graafs bok "Det ska bli ett sant nöje att döda dig". Den ger mig ont i magen men väcker ändå mycket tankar.
Sov fint söta du!
Nu jäklar
Idag har varit en psykiskt kämpig dag. Har mest varit arg, ledsen och sårad. Så vet ni vad jag och min bror ska göra nu? Vi ska på boxningspass tillsammans på Form Fitness. Nu jävlar! Haha.
Rolig konversation i köket:
Pappa: Äh, gå på boxningspasset och få ur dig all ilska istället.
Zebastian: ...men... det är ju jag som kommer få ta smällarna.
Haha.
Det kan inte vara lätt att ha en syster med aggressionsproblem.
Jag är iallafall 98 % färdig med min asylprocesshandbok! Yeah! Heja mig!
Att läka
Och nu vill jag kasta ur mig lite känslor. Fick ett samtal idag som jag inte riktigt räknat med. Jag antar att de flesta av er som läser kan gissa från vem. Hur som helst så krossade detta samtal lite av det som jag så starkt kämpat med att bygga upp. Så, ja, några bakslag och steg tillbaka blev det nu, men det är bara att köra på igen! Ibland önskar jag bara att allt vore lättare.
Men. Har det någonsin varit enkelt? Jag menar... Om jag tänker tillbaka (nu räknar jag inte när jag var pytteliten och levde på moln hela dagarna) så kan jag inte ens minnas ett halvår som, i sträck, varit helt problemfritt. Alltid är det något.
Det här året har dock varit det jobbigaste någonsin. Jag har aldrig varit så berg - och dahl-banig som under 2009. Men, som jag skrev till ett bekant till mig för några dagar sedan - det är jävligt skönt att bara få vara också. Att tillåta sig att ligga kvar på botten en stund istället för att vara någon överpresterande superwoman som ska ställa sig upp och ta allt med en klackspark hela tiden.
Så, fine om jag ägnar några dagar i sträck till att läka mig själv under täcket och neddragna rullgardiner? Att göra det behöver inte alltid vara kopplat till depp. Det där är att kurera sig själv. Att hitta tillbaka. Och i längden... vad gör det att jag spenderar dagar ibland på det viset? Vem tar skada av det? Ingen. Allra minst jag själv. Jag vinner bara på det.
Det är precis likadant som det där med att gråta. Ibland gråter jag av skratt och ibland för att jag är ledsen. Men även när jag gråter på grund av att jag är ledsen så behöver inte gråten vara dålig. Att gråta handlar om precis samma sak för mig som när jag bosätter mig i sängen ett tag. Jag läker.
Och fasen vad skönt det är ibland!
Got to remember
Lördag
Idag åkte jag hem till farmor för att umgås och sedan för att plugga. Fick hälften av filosofiuppgiften gjort iallafall. Ägnade dock nästan två timmar på att lägga energi till att tjafsa med någon som uppenbarligen har helt vrickade åsikter om vad som är moraliskt rätt och fel.
Min fina kusin och hennes mamma och pappa kom förbi lite senare. Så det blir skratt, chokladätande och yatzyspelande.
Nu ligger jag i min säng och gör färdigt sista delen av läxan. Sen är det slutspurten på asylprocessarbetet. Rolig lördagkväll...
En gång till
Om du bara visste vad jag skrattar åt dina pinsamma kommentarer. Det roligaste av allt är att du påstår dig att inte vara rasist men ändå skriver du tydligt att du aldrig "kommer låta en jävla muslim ta hand om dina barn på dagis". Om du säger att du inte är rasist så vet du garanterat inte vad en rasist är.
En rasist är någon som tror att det finns olika raser bland människor, som anser att vissa raser är mer värda än andra och som tycker att dessa ska bli behandlade olika.
Jag blir så fruktansvärt arg! Jag har nära kontakt med en familj från Irak som är de finaste människorna jag vet. Båda föräldrarna i familjen hade pluggat många år och hade välbetalna jobb i hemlandet. Vad händer när de kommer till Sverige, på grund av att de behöver fly för att de väldigt utsatta? Jo, dessa fantastiska, hjärtliga, smarta och framförallt välutbildade människorna får inga jobb. Båda har nu studerat svenska i två år och behärskar den väldigt bra. Förra året sökte pappan etthundratjugo jobb. Förstår du? ETTHUNDRATJUGO STYCKEN JOBB. Tror du att hans ens fick komma på en arbetsintervju? Nej. Det är så frukansvärt orättvist.
Och en jävligt viktig sak som är behövligt att komma ihåg är att dessa människor som blivit tvugna att fly hit... Tror du på allvar att de innerst inne VILLE fly från sitt land? I stort sätt alla jag känner som kommit hit som flyktingar säger att de älskar sitt land och skulle gärna bo där, men på grund av alla omständigheter så går det inte. Tror du på allvar att deras tanke är, när de blir tvugna att fly på grund av att de tillhör fel religion eller vågar säga ifrån, att: "nej nu jävlar sticker vi till Sverige och tar deras pengar och jobb?". Ärligt talat. Hör hur dumt det låter?
Svar på tal
undrar hur fan man kan vilja ha in fler flyktingar. vill man inte se sina barn o barn barn växa upp, för de kommer man inte få göra då. ju mer negrer o utlänningar desto mera bråk, om du aldrig sätt på efterlyst så e de nog dags. bara utlänningar som e skyldig till allt...... blir så jävla arg o se att man kan få pris för ngt sånt du får.
Vad är det här för jävla kommentar?
Jag borde inte ens lägga till och energi till det här, men eftersom jag vet att det finns andra människor som kanske läser min blogg som delar åsikter med den kommentaren så är det lika bra att jag hugger tillbaka.
Ja, invandrare begår fler brott än svenskar, jämfört med sin andel av befolkning. Läs den meningen igen om du inte förstår! För några år sedan kom en statistik ut med att av 100 brott så begås 16 av dem av invandrare, som utgör 10 % av befolkningen. Så ja, invandrare begår brott, det tänker jag inte förneka, men låt oss titta på orsakerna.
Invandrare tillhör oftast underklassen och som alla vet så är det den klassen som begår flest brott. Det är inget konstigt, så har det alltid varit! Sverige deligerar ut nykommande invandrare kasst, om du frågar mig. De placerar dem på ett och samma ställe i hopp om att de ska kunna känna "samhörighet" med "sina egna". Dessa människor blir inte integrerade i samhället. Ungdomarna växer upp med hopplösheten runt omkring dem. De ser hur deras föräldrar inte får ett jobb på grund av deras ursprung, de ser hur dom blir nedvärderade på grund av att de inte kan språket. (Värt att tillägga är att de kanske inte ens kommer in på en kurs för att lära sig svenska). De vuxna som klarar sig i sådana städer är de som har egna företag, exempelvis en restaurang eller ett annat familjeföretag. De som orkar slita som djur 16 timmar om dygnet.
Många invandrarungdomar ser ingen framtid. Varför ska man plugga och kämpa när man ändå inte kommer att få ett jobb?
Värt att nämna är även att långt ifrån alla brott anmäls. Och kan det inte vara så att invandrare lättare anmäls? Varför då? Jo, för att de förväntas göra brotten. Jag är nästan övertygad att i många mindre kiosker så håller personalen större koll på en invandrare än en svensk. Dessutom kan vi inte heller komma ifrån att polisen ofta är mer angelägen att sätta dit en invandre.
En sista sak jag vill skriva med är också att svenskar som lever under samma villkor som det jag skrivit om tidigare har precis lika problem. Den allra största risken för att begå ett brott är om man kommer en splittrad familj och samma här; det spelar ingen roll om du är svensk eller invandrare.
Så, snälla, yttra dig inte om saker du inte vet.
Bevis på att jag pluggar!
Good evening
Jag vet, jag har varit en kass bloggare på senaste. Har inte ens en bra ursäkt att komma med!
Hur som helst. Nu skriver jag!
Idag var jag på möte med skolan. De tyckte, för mitt eget bästa, att jag borde gå "ett fjärde år", som de så fint uttrycker det. Jag sa blankt nej. Aldrig i mitt liv. De ska nog få se att jag klarar av det här. Sen ska jag stå där på balkongen på studentdagen och vara stoltast av alla! Jag ska visa dem.
Ni har säkert inte missat att jag vann MR-priset. Stort tack till alla som röstade på mig. Det känns grymt.
Jag mår bättre nu.
Det går uppåt.
Det spelar ingen roll.
Det finns inte många känslor som jag ogillar så starkt som tomhet. Du vet, då det känns som att det inte spelar någon roll vad du gör, hålet försvinner ändå inte. För något år sedan kunde den här känslan dyka upp från ingenstans och då hade den egentigen ingen grund så därför var den enklare att hantera. Så är det inte längre.
Idag vet jag varför det gör ont och jag vet vilka tankar jag borde blockera för att det ska kännas mindre men jag kan inte det. Så istället så fastnar jag i det här enorma jäkla hålet som känns omöjligt att klättra upp ur. Jag skulle egentligen bara vilja skrika och skrika tills luften tog slut. Men var gör man det utan att riskera att någon hör och ringer polisen?
Jag vet, jag vet. Häromdagen predikade jag för er om tankens kraft och att man blir det man tänker men ibland är det faktiskt bara så ruskigt skönt att må dåligt också. Att bara få gråta och sitta i sin lilla vrå och slicka såren.
Vissa dagar mår jag såhär. Andra dagar inte.
Men ikväll är en sådan kväll då jag bara vill ligga under täcket med Melissa Horn i öronen och höra meningen "du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut" gå på repeat.
Asylprocessen
Jag sitter på vardagsrumsgolvet och skriver som en tok på min handbok om asylprocessen! Det känns skönt för jag har faktiskt inte så jättemycket kvar att skriva. Några timmars jobb kvar kanske...
Har jag tid så ska jag träffa Sandra idag, fina människa! Jag tycker så otroligt mycket om henne! Därefter skulle jag behöva gå och träna lite.
Först och främst vill jag säga grattis till underbara Ronja som klarade teoriprovet! Bra gjort gumman!
Sedan vill jag länka till Annies tänkvärda inlägg om "trasiga människor". Klicka här.
