.

Tycker att det finns alldeles för många människor som tycker och tänker utan att veta ett dugg om situationen. Så nu ber jag er vänligt men bestämt att PLEASE MIND YOUR OWN BUSINESS.

Blir bara så jävla trött och ledsen på mig själv att jag inte bara kan acceptera läget som det är. Jag vill vara så pass stark så att jag i varje läge vet att hur det än blir så kommer jag i slutändan att må bra och att jag kommer inte att dö även om jag blir ensam. Jag vill bara vara lycklig och är så jävla trött på alla problem. Så länge jag känner mig stark går allt så jäkla bra men så fort jag känner mig svagare så blir jag som en rädd liten kaninunge som bönar efter att "se mig, hör mig, bekräfta mig".

Nej. Idag är en jävla pissdag.

Ja.
Jag känner mig ledsen.
Och ja.
Jag beter mig väl kanske egoistiskt nu.
Men vad har jag för andra val?

Jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig det här.
Jag vill över allt annat att vi ska fungera men vi gör inte det just nu.
Han vill. Jag vill. Ändå blir det bara en jävla pannkakssmet av det hela.

Känner mig så ledsen och besviken.

I flera månaders tid har det kännt som att jag har haft två val.
Mig själv eller oss.
Och vem är vi och vad har vi om jag inte fungerar?
Något falskt.

Så nu bor jag här. Tibro. Mitt nya hem.
Det känns sjukt. Jag hade inte riktigt räknat med det här.
Och i all den här röran så vet jag inte ens om jag ska skratta eller gråta.

Jag behöver lugnet.
Det har varit alldeles för stormigt under de senaste månaderna.
Och mycket  beror på mig. Det vet jag. Så då får jag ta ansvar att göra något åt saken.

Vi pratade om det igår, han och jag.
Jag sa att jag tror att folk som är menade för varandra hittar tillbaka tillslut.
Han hånade det och sa att det inte alls stämmer. Att det är bullshit.
Men jag vägrar tro så.
Jag vill tro att den rätta kommer stanna vid mig föralltid.
Sen är det givetvis så att förhållanden måste vårdas men under sådana här prövningar som vi går igenom nu,
så vill jag inget annat än att tro att är det äkta kärlek så försvinner inte det på grund av avståndet.

Känner mig ensam här.
Men så har jag ioförsig alltid varit. Har alltid känt mig ensam.
Men det blir extra påtagligt när jag inte riktigt kan be någon att komma över på en kaffe.
(förutom familjen, givetvis)
Och när det känns extra tungt så gråter jag och det värker i hjärtat på mig.
Känner mig då misslyckad. Gravid och ensam.
Men sen blir det lättare och då hittar jag ett jävlar anamma.
En vilja som säger åt mig att "nu jävlar tar du tag i det här Pernilla".
Och så bestämmer jag mig för att jag kommer fixa det här.

Och ploff så har jag lägenhet.
Och ploff så har jag fixat a-kassa.
Och ploffs så har jag sökt massa jobb.
Och ploffs så har jag kommit in på utbildningen till lic. PT och kostrådgivare.

Jag hoppas inget hellre än att han tar tag i sitt och jag får bukt med mitt.
Jag hoppas att vi reder det här.
För som sagt, det är aldrig någonsin ens fel att två träter.

Bebis mår iallafall bra. Vill såååååå gärna skriva ut vad det är för kön på lilla kiddon men jag väntar.
Bebban sparkar och har sig hela tiden och gör mig så lycklig!