.

Nu kommer det här bli en oändligt klagoinlägg. Har så fruktansvärt ont i hela själen just nu och jag vet varken ut eller in på något. Bebisen är beräknad att komma om drygt en månad men som alla vet så kan det ske i stort sett när som helst nu. Jag känner mig ganska redo - vagnen är färdig, kläderna är tvättade och ligger vikta i byrån, spjälsängen är bäddad och mysig... Det som behövs fixas är lite småköp, spika upp en hylla och packa BB-väskan.

Längtar så fruktansvärt mycket efter min lilla ängel. Jag räknar varje timme... Men jag kan inte hjälpa det... Jag mår så jävla dåligt. Gråter flera gånger per dag och jag behöver hjälp. Tårarna sprutar på mig i skrivandets stund för att det här gör så ont att skriva om. Jag känner mig som världens absolut sämsta mamma och har så fruktansvärt dåligt samvete hela tiden. Jag vill ju inte att min bebis ska ha ett vrak till mamma. Men det är precis det jag är.

Det har varit några kaotiska år jag gått igenom. Överengagerad i Rädda Barnen samtidigt som jag satsade på ett stort socialt nätverk och toppbetyg - nöjde mig bara med de bästa. Sen träffade jag mig första pojkvän och stormen kring det går inte ens att tala om. Två längre resor hann jag med också. Först till Mallorca under tre månader. Jag borde åkt hem men stoltheten sa till mig att stanna kvar. Sen Chile som blev min flykt. Chile var min räddning att ta mig ur mitt och Morgans förhållande. Utan den resan hade jag suttit fast, utan tvekan.

Sen kom jag hem till ytterligare ett kaos - min familj skulle flytta till fastlandet och jag fick sån sjuk ångest över att inte veta vad jag ville med mitt liv. Hela hösten gick jag i terapi och försökte bearbeta allt men inget hjälpte mig. Och mitt i den vevan träffade jag Ted och han blev min räddning. Började se en framtid och ett litet ljus igen. Fick tag i en liten etta och flyttade in där vid årsskiftet trots att jag mestadels av tiden bodde hos han och hans pappa. Jobbade under den här tiden som lärare på Donner och trivdes ganska okej med det. Sen i slutet av april fick jag reda på att jag var gravid och valde att behålla. Jag ångrar det absolut inte men jag trodde aldrig jag skulle sitta i den här situationen idag.

Efter en bråkig och stormig sommar valde jag att flytta upp till Tibro för att få andrum. På ett sätt ångrar jag det, men ändå inte. Hade jag inte flyttat hade jag garanterat inte haft mina licenser som PT och Kostrådgivare idag. Hela hösten har också varit ett stort kaos. Göra slut, gå tillbaka, ha det bra, ha det skit, frågetecken, vad, hur, när, varför.... Alldeles för mycket. Och nu sitter jag liksom här. Bor i Tibro i en lägenhet jag älskar men jag hatar stan. Jag vantrivs i Tibro och gråter nu mestadels av tiden för att jag har så jävla ont i själen. Känner mig så vilsen och missnöjd med livet. Och det får mig att skämmas. Jag väntar fan barn. Det ska vara bland den lyckligaste tiden i ens liv. Jag vill bara ha det bra. Jag vill leva lyckligt med man, barn, hus och fina bilar. Ett enkelt Svenssonliv kanske, men jag vill bara hitta någon form av lycka. Känner mig så sjukt tragisk.

Sitter mest inne om dagarna för att jag har en sådan jävla foglossning men också för att jag inte vet vad jag ska hitta på. Har knappt några vänner. Så fort jag går utanför lägenheten så får jag ett obehag i magen. Känner skuld mot massa människor - känns som att folk drar i mig både hit och dit. Men vad vill jag?? Jag vet verkligen inte.

Alla ligger på mig och säger att jag måste tänka på barnet i första hand och jo det är väl klart jag ska göra det. Men hur ska jag veta vad barnet mår bäst av? Barnets pappa bor inte här men här vet jag att jag har råd att uppfostra henne. Men, jag är ju inte lycklig här. Vet verkligen inte alls vad jag ska göra. Känner mig så misslyckad och ibland går det dagar utan att jag ens skrattar.

Orkar inte längre. Jag står inte ut med det här mer. Fyra veckor kvar till förlossningen.
Fan vad tragisk jag är.