word
Monday morning
Nu är det måndag. Ny vecka. Inte för att det har samma betydelse längre som det hade förut. Med tanke på att jag bara är extraanställd och jobbar lite hit och dit så är alla dagar detsamma, i stort sätt. Det är tråkigt. Det ger ingen riktig "wow- nu är det helg känsla". (en av mina favoritkänslor). Fast samtidigt så har jag alltid varit ett stort fan av måndagar. Det symboliserar nystart och nytänkande för mig. Lite att "nu jävlar, nu kör vi".
Nu är dagarna så enrutiga. Avskyr det. Det får mig att känna mig så betydelslös. Jag går bara och hänger. Gör inget viktigt. Jag är så ovan med det. Och lika förbannat tar jag mig inte för något. Kanske är det så att det undermedvetna säger till mig att bara vara. Ladda batterierna. Och jag vet att om några månader, när jag kanske har ett fast jobb eller har börjat plugga, då kommer jag säkerligen längta tillbaka lite till den här tiden då allt bara är kravlöst. Jag bara är.
Men den här veckan har jag massa jobb iallafall. Det känns skönt. Jag kommer ha tre kvällspass på ICA, 16-20. Jag jobbar både på onsdag och hela helgen på Klädhuset. Suveränt. Inte bara pengamässigt, utan mest bara för att ha något att göra. Något att fylla tiden med.
Och sen har jag hittat så fantastiska bilder. Titta och njut!
Minnen,
Något av det absolut finaste vi har är våra minnen. Jag vet att man ska försöka att leva i nuet och inte vara i det som varit eller det som komma skall, men jag kan inte hjälpa det. Jag är kär i minnen. Jag tycker att det är så jävla fint att sitta och småskratta lite åt den jag en gång var och valen jag gjorde. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker tillbaka på alla nätter jag legat vaken och gråtit över killar jag velat ha men som inte ville ha mig tillbaka. Hur jag på allvar trodde jag skulle dö av all hjärtekross. Eller svikna löften av vänner. Bråk med familjen. Fan vilken jävla berg och dalbana allt har varit. Och trots det har jag lyckats gått vidare varje gång. Det är ju ta mig fasiken ett riktigt mirakel.
Idag vet jag att livet är så. Att allt förändras. Jag förändras. Min tillvaro förändras. Människorna i min närvaro förändras. Så är det bara. Livsprocessen är så. Och är inte det ganska fint att veta? Att även om vi mår förjävligt och dagarna bara är tråkiga och mörka så kommer det att vända. Vi kommer att se tillbaka på den perioden av vårt liv och kunna förstå vad behövlig den var. Alla problem som finns omkring oss just nu kommer inte att finnas där senare.
Det är så intressant när jag pratar med äldre människor om deras kärleksliv och tidigare förhållanden. "Jag har haft tre långa förhållanden... Eller just det, han också ja... Nej fyra stycken blir det visst". Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Klart att den fjärde måste ha betytt allt för henne just då, men som idag bara är historia, ett minne. Det gör det hela liksom mycket lättare. Att veta att tiden läker alla sår.
Bara en liten tankeställare. Det går över. Vad det än är som pågår i ditt liv just nu, som gör extra ont... Om några år kommer det bara vara ett minne. Och då kommer det finnas nya problem att handskas med. Om fem år kanske jag själv sitter där med man och barn och jag vet hur mycket jag kommer skratta åt hur desperat jag var efter kärlek. Hur jag bara ville bli sådär härligt älskad. Men det är då. Och nu är nu. Det känns bara lite lättare när jag väljer att se det från den sidan...
20.30
Klockan är 20.30 och jag sitter på min rosa matta i sovrummet. För tillfället spelas det låtar från min spotifylista "såna där mysdagar", just nu Alicia Keys låt Try sleeping with a broken heart. Jag väntar på att klockan ska bli nio. Jag sitter nästan alltid i soffan klockan nio på söndagskvällarna och tittar på söndagsfilmen. Det ger mig lite trygghet. Rutiner är tryggt. Jag saknade såna här små detaljer när jag var i väg i Chile. Att veta att jag skulle sitta bänkad framför TV'n mellan nio och elva tillsammans med min familj. Dricka te och äta skorpor. Gah. Vad tryggt.
Vadå rätt?
Jag tycker det här är så jävla fint. Det ger mig hopp trots att det ibland känns hopplöst. Jag frågar mig själv om jag någonsin kommer älska någon igen (våga). Jag funderar på om jag kommer hitta någons ögon att drunkna i. Om jag kommer att vara sådär fruktansvärt jävla kär som Mariette är i sin flickvän. Om mina ögon kommer glittra lika mycket som hennes gör när jag pratar om min kärlek.
Kärlek är ingen garanti. Det är klart att mycket talar för att jag kommer hitta min själsfrände. Jag menar... Varför skulle jag inte göra det? Men samtidigt... Det gäller ju att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det skrämmer mig att tänka att det bara finns en enda person i världen som är rätt för mig. För finns det bara en... Ja, då krymper ju chanserna.
Och egentligen.. Vadå rätt? Jag vill bara ha någon som respekterar mig. Någon som frågar hur min dag har varit och som verkligen vill veta. Någon som får mig att stråla av lycka. Det är väl inte för mycket begärt?
Help me.
Just nu befinner jag mig i Tibro hos min bror och det är fantastiskt skönt att få komma bort från ön ett tag. Jag har besökt några gym för att försöka flörta in mig lite till något instruktörsjobb och några har nappat, så det är roligt. Samtidigt får jag en sådan fruktansvärd ångest över allt det här. Jag vet liksom inte om det är det här jag vill. Tibro är för litet för min smak, Skövde är i sådana fall bättre men... jag vet ändå inte om jag skulle vilja bo där. Och är det verkligen träning jag vill hålla på med? Gaah, sånt här gör mig helt dum i huvudet. Jag tänker ihjäl mig. Jag vet inte om jag bara är riktigt hemmakär eller om jag helt enkelt är rädd för att släppa tryggheten på Gotland. Att bo på en ö ger en trygghet av dess like.
Det är ju inte heller så att jag inte har provat. Jag bodde på Mallis under tre månader och lika lång tid i Chile. Där blev det dock annat eftersom jag visste att jag bara skulle stanna under några månader.
Jag söker massa jobb och blev erbjuden att komma till Jönköping för en intervju till att jobba på 118700. Det kändes bara sååååå fel, trots att jag hade sökt det. Jag vet att man inte får lov att vara allt för kräsen men fan... Ska jag jobba som telefonförsäljare bara för att tjäna pengar trots att jag inte alls vill det? Jobb måste jag ju däremot ha. Jag funderar ibland på om jag kanske istället ska börja plugga i vår. Men sen inser jag ju att det är säkerligen försent att anmäla sig till något nu. Åtminstonde inom högskolor. Men en folkhögskola då? Eller bara någon enskild kurs? Fast nej... Det vill jag nog inte. Jag ska ju plugga i höst, då ska jag söka in på Bosöns folkhögskola till friskvårdskonsulent. Den är ettårig och är precis vad jag vill (just nu). Men fram tills dess är det bara PANIK! Min familj flyttar dessutom runt jul och jag vill inte flytta med. Så antingen ska jag alltså bo kvar på Gotland eller flytta över till fastlandet någon annanstans. Men var jag än väljer att bo så krävs det ju två saker; jobb och lägenhet. Och gudarna ska veta att inget av dom är särskilt lätt att få tag på! Boende är lättare än jobb iallafall, men jag kan ju inte bara ha en lägenhet utan att ha en inkomst.
Jag har funderat på att typ skaffa en lägenhet i Linköping eller Jönköping... Någon större stad. Och sen därifrån får jag väl försöka skaffa mig ett jobb. Jag menar, omöjligt kan det väl inte vara? Och jag sitter dessutom på en någorlunda budget så jag skulle kunna klara mig utan jobb några månader. Men vågar man det??
Resa är jag inte så sugen på, åtminstonde inte bara för att resa omkring. Det skulle vara om jag hade någon plats att vara på och sen skaffade mig ett jobb där. Undrar vad det handlar om... Jag söker nog en trygghet. En plats att rota mig. Vill inte leva i en resväska. Jag vill ha min egen soffa och mina egna knivar och gafflar. Jag vill ha stabilitet. Men om det är på Gotland eller inte.... Jag vet inte... Hur vet man? Säg inte att jag ska lyssna till mitt hjärta för mitt hjärta har absolut ingen aning.
En sak jag dock vet att jag vill är att jag skulle vilja hitta en utbildning i USA som gör mig till PT. Men det skrämmer mig lite så jag märker att jag typ backar för det. Men det är en dröm. Vet inte vem jag ska vända mig till angående den drömmen heller. Känner ingen som har gjort en sådan resa.
Jag vet att drömmar är det finaste vi har, men att det skulle vara såhär svårt det hade jag ingen aning om. HJÄLP!
Never take less than you deserve.
För några dagar sedan gjorde jag ett misstag. Tog kontakt med honom. Anledningen var enkel. Jag ville lyckas glömma honom och trodde att det krävdes ett klokt hej då för att lyckas med det. Det gör det inte.
Jag kan skämmas för mig själv när jag tänker på att jag fortfarande tillåter honom att finnas i mitt huvud. Jag har inte träffat honom på över ett halvår men han upptar så många timmar av mina dygn genom alla funderingar kring honom. Gjorde jag fel? Kunde det ha blivit annorlunda? Vad hade hänt om jag inte varit så bestämd och envis? Ja, det är massa frågor som cirkulerar.
Jag tänkte att om jag tar kontakt med honom så blir det bra. Då kommer jag att kunna släppa, och sedan gå vidare. Nu förstår jag hur dumt det låter. Det är klart jag kan inte glömma någon jag fortfarande har i mitt liv.
Jag upptäckte dock några saker.. Han har inte förändrats. Han är sig lik. Han är samma otrygga pojke fast i en ännu större kropp. Det gör så ont i mig att skriva så - jag kämpade så oerhört länge för att stärka och bygga upp honom, och nu har han raserat ännu mer. Men jag vill inte titta ner på honom, för gör jag det så är det som att jag tittar ner på mig själv eftersom jag trots allt spenderade ett helt år med honom. Men nu är jag faktiskt beredd att gå vidare. Mycket är färdigbearbetat. Tårarna för honom är redan gråtna. Nu måste jag bara ta det absolut sista steget och det är att tacka så mycket för tiden vi hade och vända blad.
Tack vare honom vet jag idag vad för typ av kärlek jag inte vill ha. Idag har jag byggt upp en enorm styrka inombords som ingen kan ta ifrån mig. Jag vill inte ens längre vara arg på honom. Han förtjänar faktiskt inte det. Han är elak mot mig och vill mig inte väl. Jag är värd bättre än så.
Så, nu väljer jag att släppa honom. Han är fri att göra det han vill med sitt liv. Likaså jag. Vi var tyvärr inte menade för varandra. Svårare än så är det egentligen inte.
Och förresten, om ni undrade hur det gick när jag nu tog kontakt med honom... Vi pratade och han var som vanligt. Det mesta kretsade kring honom. Han undrade aldrig ens hur jag egentligen mådde. Han berättade för mig om det livet han lever idag och sade att han var nöjd med det, för även om han har sjunkit så är han åtminstonde någon. Han valde visst den lätta vägen. Han valde att gå ner sig själv. Jag var också påväg att göra det, men tack vare att jag har sådana fantastiska människor runt omkring mig så blev det omöjligt för mig och istället började jag kämpa.
Det är fan inte lätt att må bra alla gånger. Det är enklare att tycka synd om sig själv och fastna i en tycka synd om mig-anda. Jag vet det, för jag har själv varit där. Och även om det är jobbigare att må dåligt de dagar jag har en dålig dag, eftersom jag idag har klättrar högre upp och överlag mår bättre, så är det värt det.
Jag är en sådan som älskar livet. Jag älskar att skratta med fina vänner och älskar att ta långa promenader i höstsolen. Jag älskar att hitta olika sätt att njuta av dagen och jag älskar att krypa ner i sängen med datan i knät. Det är jag! Jag är den personen. Med honom försvann jag. Jag var inte längre jag utan jag var enbart hans. Och nu har jag bestämt mig för att lära mig av det misstaget. Jag kommer aldrig att kunna få det ogjort. Jag vill inte få det ogjort. Idag är jag säkrare än någonsin på vem jag är och vad jag vill. Det är delvis hans förtjänst.
Jag pratade om detta med en fin vän idag. Jag berättade för henne att när jag var tillsammans med honom så förändrades mitt sätt att se på livet. Var jag än gick så såg jag en tragisk värld. Jag såg problem. Jag såg mörkret. Jag såg det tystra. Det ensamma. Det stilla. Det farliga. Det farligare. Droger. Jag såg en värld jag inte vill se. Det är klart att jag alltid tänker vara medveten om den sidan av världen, men jag vägrar att göra den till min verklighet. När jag är ute och spatserar i stan så vill jag se all kärlek. Jag vill höra skratten. Känna dofterna av kanelbullar och kaffe. Jag vill ha ett härligt rus i benen och känna att livet ligger i mina händer.
Jag väljer lyckan framför olyckan.
Så. Några slutord. Tack M för våran tid tillsammans. Du lärde mig massvis. Du hittade sidor i mig själv som jag inte visste fanns. Men du platsar inte i mitt liv. Jag har en drömbild av dig som gör det och ibland när jag känner mig ledsen och ensam, så tror jag att den här drömbilden är ditt sanna jag. Jag bygger upp en förfalskad, bättre version av dig. Jag tänker inte längre göra det. Jag vet vem du är och vad du går för. Nu vill jag inte mer. Fine. Du kanske vann. Det var du som avvisade och vände ryggen till. Grattis. Men jag, jag står åtminstonde med stoltheten och värdigheten i behåll. Jag kan gå rakryggad och känna att jag i alla lägen gjorde så gott jag kunde och dessutom alltid körde med öppna och ärliga kort. Jag valde den svåra vägen, jag valde att må bra. Jag väljer att må bra. Jag växer. Du krymper. (Frågan är vem som faktiskt egentligen är den sanna vinnaren, eller hur?).
You must have had a broken heart
Jag älskar stunderna jag kommer på att jag faktiskt har en blogg. Då går jag in och läser mina gamla inlägg och får alltid samma känsla i hjärtat. Jag känner mig så oerhört stolt över mig själv och är så glad att jag är den jag är idag. Jag kan ännu komma ihåg varenda känsla jag hade när jag skrev inläggen om mitt brustna hjärta.
Jag älskar att skriva om kärlek. Jag antar det har att göra med att det är det starkaste jag någonsin upplevt. Idag är jag tacksam för förra årets drama. Jag har inte glömt alla problem och alla tårar, men samtidigt så minns jag även hur jävla fint det var. Jag kan komma ihåg hur det kändes att få ett sms som värmde hela magen. Eller att somna på någons bröst. Fan vad fint det var.
Jag minns när han knackade på mitt fönster en oktoberlördag förra året. Jag var ensam hemma. Han kröp ner bredvid mig och vi släppte inte varandra på säkert tolv timmar. Jag minns den dagen så väl, för jag har nog aldrig känt mig så hel som då. Jag måste bara få säga det igen, men fan vad fint det var.
Jag vill inte längre vara bitter över kärlek. Jag vill inte längre kasta hatblickar på par som håller hand och kysser varandra offentligt. Jag vill inte sucka åt det.
Men vet ni. När luften blev lättare att andas igen (det trodde jag aldrig, men det blev den faktiskt) och när jag kunde komma på mig själv med att inte givit honom en endaste tanke på hela dagen så kände jag mig som en vinnare. Jag var så stolt över mig själv för att jag hade lyckats laga något som var så trasigt. Och ja. Ett brustet hjärta är det värsta jag varit med om, men jag menar allvar när jag säger att jag skulle göra det om och om igen för att få känna det jag kände. Det är helt enkelt värt det.
Puss!
