.

Jag brukar älska att få skriva av mig när jag har mycket i huvudet. Nu är det mer än mycket. Nu är det kaos. Ett stort virrvarr som jag inte lyckas komma i bukt med så jag får aldrig ner något.

Läser min kära vän Mikaelas blogg. Fina, fina människa som besitter så många funderingar kring livet. Precis som jag. Önskar ibland att jag bara kunde stänga av - att jag slapp tänka. Vad hjälper det mig att gå runt och fundera kring meningen med livet flera timmar om dygnet? Så desperat efter svar - ändå blir konsekvenserna de motsatta. Ännu fler frågor. Ännu fler funderingar. 

Men nu är det ju trots allt inte bara funderingar. Det är saker jag måste ta ställning till. Jag avskyr det. Usch. Önskar någon annan kunde välja åt mig (kanske av den anledningen att då har jag rätt att klaga om det sedan inte blir bra. det har jag ju inte om jag själv väljer det)

Önskar att någon kunde säga till mig vad jag skulle göra. Att någon satt med facit, visste svaren, hur det skulle bli om jag valde si eller om jag valde så. Men jag är inte dum. Klart ingen har något facit. Det gör det hela jobbigare, att veta att jag faktiskt bär ansvar över mitt liv. Att jag väljer själv.

Huvet är grötigt och kroppen är tung.
Ber till de högre makterna att visa mig ett tecken. Vägled mig.

...snälla.