.

Nu har jag suttit och försökt få fram en första mening i över tio minuter, vridit och vänt på orden, men det har bara blivit fel. Släpper kontrollen istället och låter det flöda.

Det har hänt så mycket i mig på senaste. Så mycket läskigt. Så mycket häftigt. Jag har haft så många funderingar kring livets stora frågor de senaste två veckorna och äntligen börjar det klarna. Jag har panikat och gråtit. Skrattat och torkat tårarna. Har haft en liten kris. Jag har varit rädd för tryggheten jag befinner mig i.

Jag har alltid haft såna sjuka krav på mig själv och på mitt liv. Jag har aldrig tillåtit mig själv att göra något halvdant. Allt skulle göras med inriktning på perfektion. Och jag hade egentligen planerat upp mitt liv. Jag hade bestämt mig för att bli något stort, en ny Nelson Mandela eller någon annan stark rättvisekämpe. Jag skulle resa jorden runt och uppleva fler länder än vad mina händer och tår räcker till. Det dög inte annars.

Jag var övertygad att om jag gjorde detta och upplevde allt jag ville uppleva så skulle jag nå min slutdestination - lyckan. Något annat fanns inte. Och sen nu då? Nu sitter jag på min ö, med varken resplaner eller några supercoola utbildningsplaner, men med en man jag vill dela mitt liv med. Och trivs.

Hur ska jag komma vidare i den här texten utan att det låter som att jag är besviken? Jag är inte besviken. Tvärtom. Jag är bara sån, jag får panik av tanken av stillhet. Jag var likadan på Mallorca. Och i Chile. Efter två veckor fick jag kriser på båda ställena och insåg att "jaha, det är här och såhär jag ska bo i ytterligare åtta veckor". Sen gick det över. Och då njöt jag och var jättelycklig.

Jag har insett att jag blir inte lyckligare för att jag reser jorden runt eller blir högutbildad. Lyckan sitter inte i det. Lyckan är det lilla i det stora.

Jag tror att anledningen till att jag blir så rädd för hur situtationen ser ut är för vad ni ska tycka. Kommer ni fortfarande tycka jag är lika smart och klok och allt det där även om jag inte räddar världen, så att säga? Jag vet svaret. Det är klart ni gör. Så jag vet ju att det sitter i mig själv. Jag måste känna att det är min tur nu. Min tur att vara lycklig och bara få vara. I stillhet. I trygghet. För fyfan vad jag har det bra. Jag har en kille som skulle gå genom eld för mig och jag har funnit en fantastisk stark trygghet i hans familj. Det är så många pusselbitar som läggs på plats nu och även om allt går jävligt snabbt så är jag oerhört lycklig.

Min tjejkompis frågade mig en sån bra fråga. Om jag inte hade haft honom, vad hade jag då velat göra? Från roten av mitt hjärta? Och vet ni. Jag vill inte resa. Jag vill inte bli något bara för att. Folk sticker till Thailand och backpackar och jag är inte ett dugg avundsjuk. Det är inte jag. Det är inte det jag vill.

Jag kanske rotar mig snabbare än vad många andra gör, men förr eller senare kommer alla att rota sig. Jag ska släppa pressen på mig själv och bara få vara.

Fan vad jag svamlar. Vet inte ens vad jag ville med texten. Bara förklara att jag funnit min lycka. Och jag behövde inte ens flaxa jorden runt för att finna den.

Jag har alltid varit en sann romantiker. En sådan som trott på kärleken i vått och torrt. Som aldrig släppt tanken på det fina kärlek har att erbjuda. Och så fick jag mitt första förhållande som varade i ett år. Efter det förhållandet som bara var ett kaos av dess like så började jag tvivla. Jag tänkte (även om det tog emot) att sann kärlek kanske inte existerade. Att det bara var sagor och inget mer.

Det gick några månader och jag började längta efter något nytt. Jag ville hitta en ny man som skulle få mitt hjärta att dunka dubbelslag. Så jag började önska. Och säga högt. Jag berättade ljudligt hur jag ville att min karl skulle vara. Hur han skulle behandla mig. Hur vår vardag skulle se ut. Och rätt som det är, den 17 november, så står han bara där framför mig och jag visste att det var han. Samma kväll bestämde jag mig att det var honom jag skulle ha så jag skrev till honom och han svarade. En vecka senare så bjöd han hem mig och sen dess var det vi.

Idag vet jag vad riktig kärlek är för det är precis det vi delar. Jag vet hur ärliga kyssar smakar. Jag vet hur intensiva blickar liknar. Och ordet självsfrände har fått en helt ny innebörd för mig. Han är min själsfrände. My soulmate. Och hur mycket jag än vill förklara det så går det inte, jag kan inte. Det bara är. Det bara känns. Det bara finns.

Han blir vackrare för varje dag som går och pirret blir bara starkare och starkare. Och vi är ett sådant där töntigt par som tar varandra på rumpan i mataffären trots att alla ser och tycker vi är irriterande. (Sådana par jag själv avskydde för några månader sedan). Men jag älskar varenda minut och jag vet att jag har funnit mannen i mitt liv. Han gör mig hel.

Jag har äntligen hittat hem.