Allt behöver inte vara på topp
Hej vänner.
Vet inte var jag ska börja. Har mycket tankar. (som vanligt på fredagskvällarna - varför just fredagar egentligen?) Hur som. Så här ser jag ut ikväll. Har köpt en ny velurdress från Cubus i min favoritfärg lila. Helt fantastisk. 300 kronor för hela dressen.
Kan börja berätta om min dag. Åkte in till stan runt halv ett och träffade Mikaela, mina fina barndomsvän sen mååånga herrans år tillbaka. Har så många fina minnen med Mikaela. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om alla skratt och roliga saker vi hittat på tillsammans - men jag håller mig till nuet just nu. Vi fikade och pratade i några timmar och jag fick äntligen träffa hennes lilla Hanna. Hoppas verkligen att vi fortsätter hålla kontakt Mickan. Jag vet att du är en sann vän. <3
Efter fikan mötte jag som bestämt upp Karolina för en shoppingtur på stan. Ganska direkt stötte vi ihop med Robin, Jussie och deras fina Bonnie och vi slog följe med varandra. Åt lite gott och handlade lite kläder. Sedan lämnade jag dem och gick och tränade ett bra pass på Form. Jag gillar pass som blir effektiva, även om de är korta. Hämtade upp Adrian, åkte till Maxi och köpte massa gott och åkte sedan hem. Har nu kollat idol och gråtit några tårar till Olles version av en av mina bästa låtar Fix you.
Imorgon och på söndag jobbar jag. Känns bra. Behöver göra något. Blir tokig av att bara gå och dra.
Ikväll känner jag mig okej, lagom. Eftersom jag aldrig brukar göra det så vill jag bara skriva det för att bevisa för mig själv att jag också kan vara i ingemansland ett tag. Känns skönt. Allt behöver inte alltid vara på topp, men för det behöver det inte betyda att man mår dåligt. I grunden känner jag mig okej - sen är det bara vissa faktorer runt omkring som gör mig förvirrad och ledsen. Men jag börjar hitta min trygghet. Inte i något. Inte heller i någon utan enbart i mig själv. Det är ta mig fan det finaste som finns. När man liksom uppskattar sitt eget sällskap och tycker att man är en ganska härlig typ trots vissa brister.
Är trött på många människor runt omkring mig. Och efter ett taskigt förhållande förra året så lärde jag mig att jag väljer faktiskt att hellre vara själv än att vara i dåligt sällskap och så känner jag verkligen just nu. Jag vill inte lägga min tid på människor som inte uppskattar mig för den jag är. Då får det va.
Sist men inte minst måste jag få kasta ur mig hur knäppa killar är. Varför förstår dom bara inte? Kan dom inte bara förstå vad man vill och känner? Måste det vara så jävla komplicerat?
Vet inte var jag ska börja. Har mycket tankar. (som vanligt på fredagskvällarna - varför just fredagar egentligen?) Hur som. Så här ser jag ut ikväll. Har köpt en ny velurdress från Cubus i min favoritfärg lila. Helt fantastisk. 300 kronor för hela dressen.
Kan börja berätta om min dag. Åkte in till stan runt halv ett och träffade Mikaela, mina fina barndomsvän sen mååånga herrans år tillbaka. Har så många fina minnen med Mikaela. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om alla skratt och roliga saker vi hittat på tillsammans - men jag håller mig till nuet just nu. Vi fikade och pratade i några timmar och jag fick äntligen träffa hennes lilla Hanna. Hoppas verkligen att vi fortsätter hålla kontakt Mickan. Jag vet att du är en sann vän. <3
Efter fikan mötte jag som bestämt upp Karolina för en shoppingtur på stan. Ganska direkt stötte vi ihop med Robin, Jussie och deras fina Bonnie och vi slog följe med varandra. Åt lite gott och handlade lite kläder. Sedan lämnade jag dem och gick och tränade ett bra pass på Form. Jag gillar pass som blir effektiva, även om de är korta. Hämtade upp Adrian, åkte till Maxi och köpte massa gott och åkte sedan hem. Har nu kollat idol och gråtit några tårar till Olles version av en av mina bästa låtar Fix you.
Imorgon och på söndag jobbar jag. Känns bra. Behöver göra något. Blir tokig av att bara gå och dra.
Ikväll känner jag mig okej, lagom. Eftersom jag aldrig brukar göra det så vill jag bara skriva det för att bevisa för mig själv att jag också kan vara i ingemansland ett tag. Känns skönt. Allt behöver inte alltid vara på topp, men för det behöver det inte betyda att man mår dåligt. I grunden känner jag mig okej - sen är det bara vissa faktorer runt omkring som gör mig förvirrad och ledsen. Men jag börjar hitta min trygghet. Inte i något. Inte heller i någon utan enbart i mig själv. Det är ta mig fan det finaste som finns. När man liksom uppskattar sitt eget sällskap och tycker att man är en ganska härlig typ trots vissa brister.
Är trött på många människor runt omkring mig. Och efter ett taskigt förhållande förra året så lärde jag mig att jag väljer faktiskt att hellre vara själv än att vara i dåligt sällskap och så känner jag verkligen just nu. Jag vill inte lägga min tid på människor som inte uppskattar mig för den jag är. Då får det va.
Sist men inte minst måste jag få kasta ur mig hur knäppa killar är. Varför förstår dom bara inte? Kan dom inte bara förstå vad man vill och känner? Måste det vara så jävla komplicerat?
Förvandla frågetecken till utropstecken
För ovanligheternas skull så kastar jag ut en bild på mig!
Trevlig tisdagkväll allehopa. I fyra dagar har jag bott i datan känns det som. Har kämpat med det sista jag har kvar att mina studier och nu är det inte så långt kvar. Tror att det kommer kännas som en enorm sten när jag äntligen är klar med allt.
Vad annars då? Jag har inget särskilt roligt att berätta. Jag har bestämt mig för att stanna kvar på Gotland efter jul. Det känns skönt att äntligen ha gjort mitt val - har ju stått och velat mellan att flytta över eller stanna på ön i flera månader nu. Det kommer bli bra. Jag ser fram emot att bo själv även om det skrämmer mig lite. Men, jag tror jag behöver det. Det känns så.
Måste bara nämna hur bra jag trivs med att gå hos en psykolog. Jag är övertygad om att det är nyttigt för alla människor, oavsett hur man mår. Jag ser på mig själv idag med andra ögon än för bara några månader sedan. Jag har funnit sidor i mig själv som jag inte hade en blekaste aning fanns där. Både på gott och ont. Och det är oerhört skönt att förvandla frågetecken till utropstecken. Eller åtminstonde till en punkt. Att liksom få svar på frågor.
Tillbaka till gossipgirl-världen.
Ärligt, naket och nästan lite obehagligt.
Hej...
Alltid när jag sätter mig såhär för att skriva så gör jag det med två känslor. Lättnad och rädsla. Lättnad för att jag vet hur otroligt befriande det är när jag bara låtit orden flöda, då jag fullkomligt skiter i om det blir gramatiskt rätt eller om punkten sitter där den ska. Rädsla för vad som skall komma ur mig. Det är skitläskigt att öppna upp en tom sida och bara börja skriva. Ibland vet jag ungefär vad jag ska skriva men när jag väl har börjat så svänger jag totalt och då händer det obehagliga - det känns som att fingrarna och hjärnan inte längre samarbetar utan jag bara skriver. Skriver utan att tänka. Och sen när jag läser igenom det så får jag ofta många aha-upplevelser. Jaha! Så det är så jag tänker.
Så. Nu är jag livrädd igen. Kanske för att jag inte skrivit på så länge och då vet man aldrig vilken bomb som kommer. Jag är rädd för att skriva på grund av en viss person som inte förtjänar att varas rädd för. Men egentligen. Det här är min blogg, upprepar, MIN blogg och min ventilationsplats och här får jag lov att skriva vad jag vill så länge jag inte går på personangrepp vilket jag aldrig någonsin gjort, åtminstonde inte med namn inblandat.
Mår sisådär. Ena dagen mår jag super och tycker att livet är den vackraste gåvan jag fått. Andra dagar orkar jag inte mer. Det finns ett ord för det... Typ manodepressiv. Tror jag. Vet inte om jag blandar ihop det nu men ibland funderar jag på om jag är så. Det här med balans är inte riktigt min grej. Finns inget okej. Inget lagom. Antingen allt eller inget. Fast i och för sig... Just nu, just nu känner jag mig okej. Jag mår inte dåligt men är heller inte på topp. Tänk om det är så att jag bara har "bestämt" mig för att jag är en sådan person som pendlar sådär kraftigt, så pass att det blivit en del av min identitet. Jag tror jag har en tendens till att göra så.
Har fortfarande problemet i huvudet. Att jag känner mig borta. Inte närvarande. Aldrig bara här och nu. Det är som att jag svävar någon annanstans. Känner mig ständigt salongsberusad. (Är inte så skönt som det låter). En slags yrsel som finns där konstant. Går till psykolog två gånger i veckan för att bli av med det. Hon menar på att det är ångest. Och att ångest är rädslor man inte kan sätta ord på. Jag blev arg när hon sa så. Så du menar att jag går omkring och är rädd hela dagarna? Ja, svarade hon. (Bara fegisar och rädda och det är fan i mig inte jag, tänkte jag då). Men sen, femton sessioner senare så vågar jag acceptera det. Fine. Jag är rädd. Rädd för att inte leva upp till mina ideal. Mina egna krav jag ställer på mig själv. Strävar efter perfektionismen som inte existerar.
Vill heller inte släppa in någon i min bubbla. Vem ska förstå? Vilken normal nittonåring har alla dessa problem så tidigt i livet? Jag känner inte till en enda. Så sakta men säkert stöter jag bort folk runt omkring mig. Och sen blir jag besviken för att ingen finns kvar och jag känner mig ensam. Klagar på dom. Tycker att dom borde förstå och hur dom borde bemöta mig.
Och sen blir det bättre en dag. Jag går och jobbar och känner mig lycklig. Tacksam för livet. Känner det enda in i själen. Ser mina mål framför mig. Vad jag vill i livet. Blir inspirerad. Motiverad. Hela jag strålar. Sen räcker det med det lilla minsta. Jag har missat att ringa någon jag skulle och får ett sms om hur dålig stil det var. Eller så glömmer jag köpa med mig mjölk hem och det blir ett jäkla liv. Då brister det för mig och det stora svarta molnet kommer smygandes och tar över min kontroll. Den onda gubben som sitter i mitt huvud talar om för mig att ingen tycker om mig. Att jag aldrig kommer uppnå det jag vill. Att jag bara är i vägen. Ställer till problem. Min goda gubbe som bor i hjärtat bli arg på den onda och då är kriget i gång och det tar så mycket energi av mig att jag känner mig så kraftlös. Och då blir det lättare för mig att välja offerkoftan och tycka synd om mig själv. Den vägen är lättare. Så då letar jag upp alla bevis på varför den onda gubben har rätt och sen väljer jag att lita på det.
Välkommen till en vanlig dag i Pernillas liv. Ärligt, naket och nästan lite obehagligt.
(Nu får jag känslan jag beskrev i början. Jag blir rädd. Fan vad läskig jag är. Beter jag mig såhär? Hu.)
Jaja. Skönt att dela ord.
Någon klok själ där ute att bolla lite med?
