onsdag,
hej sötnosar. nu sitter jag vid min fina macbook och skriver. jag tog äntligen tummen ur röven och valde att beställa en. jag har ju så länge velat ha en ny dator och därför passade det sig bra nu när sommarlönen kom. jag är jättenöjd och upptäcker nya finesser hela tiden. känns suveränt.
jag har börjat arbeta lite extra på klädhuset där bredvid maxi. det passar bra att ha extrajobb eftersom jag har några kurser kvar på donner som jag behöver göra färdigt under hösten, så det lär bli en lugn och skön höst för mig. jag tror att det är precis vad jag behöver. inget drama. inget nytt. bara få slutföra det jag håller på med för att sedan kunna göra vad jag vill.
jag har även bokat tid vid läkare för att bli klokt undersökt nu. jag har ju känt mig väldigt konstig under en lång tid nu. tidigare trodde jag att det berodde på stress eller på hur jag mådde psykiskt men jag tror inte det längre. det här kommer låta väldigt hypokondrigt men jag är säker på att det är något fel på mig. något står inte rätt till. jag har varit otroligt trött nu och det blir nästan bara värre. det snurrar i huvudet från det att jag vaknar tills att jag går och lägger mig och jag går runt och känner mig salongsberusad hela tiden (tro mig, det finns inget härligt med det). dessutom har jag såna där märkliga symptom som kommer periodsvis; ilningar i tänderna, sus i öronen, ont i axlarna, huvudvärk, magont... ja, något fel är det. trodde ett tag att det var järnbrist då jag åt tabletter för det men det hjälpte inte. så på torsdag ska jag gå till läkaren och jag tänker kräva att dom hittar något eller åtminstonde säger vad jag ska göra för att må bättre. det här är skitfrustrerande. eftersom att jag är trött hela tiden så orkar jag inte göra något och när jag trots det hittar på något så känner jag mig som en zombie under tiden och helt död efteråt. jag till och med vaknar trött. jäkligt märkligt.
börjar åtminstonde få in bättre sovrutiner nu. förut somnade jag runt halvtvåtiden men nu försöker jag gå och lägga mig mellan elva och tolv och det har gått bra nu i nästan en vecka. det är inget bra när man lyckas vända dygnet allt för mycket.
nej, dags att tvätta av mig sminket och ta en dusch. sov så gott.
no one wants to try
har ont i hjärtat ikväll. det känns som att någon jag inte tycker om håller mitt hjärta i händerna precis framför ögonen på mig och sakta kniper tag i det. jag får så ibland. den här smärtan... att det gör så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. brustna hjärtan visar sig inte bara psykiskt, utan den känns också.
jag tycker att kärlek är så jävla fint. det är så fint och så underbart och det vackraste en människa kan vara med om. det finns inget härligare än att sitta och läsa om kärleken mellan två personer. det gör mig hoppfull. tänk när jag hittar kärleken. någon som lyfter mig till skyarna och som pussar mig på nästippen och säger att jag är den vackraste han vet.
men just nu.. just ikväll gör det mest ont. inte av saknad, inte av ångest, snarare av längtan. och ensamhet. en konstig kombination av dom två faktorerna.
jag vet att man inte ska fastna i såna här tankar men jag tycker det är så jävla fint att få känna. att få släppa ut känslorna och låta dem komma ur, ärliga och äkta, precis som dom är. vissa dagar är livet så fantastiskt fint och allt känns som ett härligt flow. vissa dagar tvärtom. och då måste det få vara det.
så,
ikväll är jag tjejen med det brustna hjärtat som längtar efter nytt.
it is all about me
hej finisar. jag är hemkommen från en tripp på fastlandet tillsammans med farmor. vi åkte till tibro för att hälsa på min bror som har flyttat dit. mamma och moffa var redan där så vi alla fem trängdes i zebbes lilla två. men finns det hjärterum... det blev några fina dagar. så oerhört skönt att få komma iväg lite.
har haft svårt att sova i över en vecka. oro inför framtiden. eller det handlar nog inte bara om oro, det är tamefan panik inför framtiden! det gör mig panikslagen!! vad vill jag? när? hur? varför? för min skulle eller för andras? för att jag vill eller för att jag borde? fan. det är inte lätt. jag har sagt det men säger det igen - det finns för mycket att välja mellan. loggade in på syoguidens hemsida och då möts jag av fyra rutor som jag ska välja mellan; arbeta utomlands, plugga utomlands, arbeta i sverige, plugga i sverige. bara där panikar jag! jag kan tänka mig alla fyra. och det är inte särskilt mycket som överväger det andra.
men jag är ganska sugen på att skaffa mitt eget. jag vill ha en egen lägenhet med mitt namn på dörren där jag själv får bestämma om jag vill ta emot reklam eller inte. jag vill gå och storhandla en dag i månaden på ica maxi och jag vill styra och ställa helt över mig själv. jag är väldigt inne på att flytta över till fastlandet. det lockar verkligen. men för att flytta över krävs det två saker: jobb och lägenhet. och jag kan ju inte skaffa lägenhet om jag inte har ett jobb men jag kan heller inte få ett jobb om jag inte har en lägenhet. så.... fan. hur vet man? hur vet man vilken väg man ska gå och vad som är rätt? jag vill ju inte ta ett skitjobb bara för att. det känns inte som jag. men det jag brinner för och är intresserad av krävs ofta en utbildning för att få jobba med, något jag inte har. och jag har inget större sug att börja plugga nu. dessutom är det för sent, i alla fall till höstens utbildningar.
vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga eller vem jag ska vända mig till med alla funderingar. it is all about me, I guess.
att gå vidare
trots att det var länge sen så tänker jag fortfarande.
ibland funderar jag på vad som egentligen gick fel.
det är så skrämmande när man får distans till något.
man ser allt med nya ögon.
ärliga ögon.
och då kan jag inte låta bli att fråga mig själv vad fan jag tänkte på?
var min självrespekt så pass låg att jag ansåg mig själv värd det där?
eller handlade det om envishet?
skulle jag förvandla odjuret till en prins?
säga vad man vill om kärlek.
(vet iochförsig inte om jag tänker välja att kalla det för kärlek)
kärlek är det finaste vi har.
romantikern i mig har börjat komma tillbaka.
men att ge sig in i ett förhållande trots att magkänslan säger nej är dumt.
mitt förnuft visste att han var dålig för mig.
men jag var så jävla envis.
och se hur det slutade.
det blev ett rent helvete.
men jag ska inte ångra.
hade det inte varit för den erfarenheten hade jag aldrig varit där jag är idag.
så försöker jag tänka de dagar allt känns tungt.
de dagar jag kan sakna hans hand i min.
(fast jag undrar om det verkligen är just hans hand som saknas)
jag tänker att jag är värd bättre.
men, jag måste få skriva den bittra sanningen:
fy fan vilken tid det tog för mig att må någorlunda bättre.
ett halvår efter förhållandets avslut mådde jag fortfarande kasst.
det är först nu jag känner mig stabil igen.
jag trodde aldrig att ett brustet hjärta skulle ta en sådan tid att läka.
fast, när det brast, där i början, trodde jag att det aldrig skulle gå över.
så, till alla er som står i val och kval att lämna er kärlek,
eller till er som precis blivit lämnade vill jag bara skänka all styrka till.
det finns nog inget svårare än att laga ett trasigt hjärta.
jag tror att det ärligt talat är den värsta smärtan jag någonsin upplevt.
det gör mig rädd.
hur kommer jag egentligen att känna den dagen då den stora kärleken lämnar mig?
jag läste i någon artikel att en kvinna dog av hjärtesorg.
så, ett hjärta ska man inte leka med.
man måste skydda det.
vara vaksam till vem man ger det till.
idag är jag livrädd om mitt hjärta.
kanske för rädd.
men, snart...
snart är jag redo igen.
jag måste bara få slicka såren lite till.
alla bär vi på något.
jag har mer att dela. kan inte gå och lägga mig än. något jag gått och tänkt på så länge klarnade precis. det är så obegagligt när något sådant sker, då man plötsligt bara förstår.
jag vet varför det är många som är så bundna till winnerbäck, kent, melissa. jag har suttit och läst på deras youtubeklippskommentarer. jag kan inte låta bli att bli tårögd när jag läser om tjugoåriga killar som fullständigt sprutar ur sig känslor om deras trassliga relation med flickvännen, vilket gör att de lätt relaterar till låten "som jag hade dig förut". de ber förvirrat om råd om hur de ska göra, hur de ska gå vidare. de beskriver hur ont det gör och undrar hur de ska kunna leva utan henne, den stora kärleken. andra kommentarer ger mig klumpar i magen. jag läser en tjej som skriver att hon aldrig upplevt kärlek och känner sig som den största förloraren i världen. fan hörrni. vi alla har ju något vi bär på. när ska vi bara inse det? när ska vi sluta låtsas att vi mår bra?
hur länge till ska vi jämföra oss med andra? beundras över andras styrka? vi är alla bara små fågelungar inuti, som gråter oss igenom vissa nätter och ibland känner oss som de ensammaste i världen. vissa bär på tunga minnen som de inte blir av med, andra lider av jobbig ångest. vi har alla ärr. alla har vi något som gör extra ont. och därför vill jag bara skriva ett stort jävla tack till dessa artister som lockar fram våra känslor. era texter är så förbannat äkta. jag vet inte hur många kvällar ni gjort mig mindre ensam och torkat mina tårar lite snabbare än vad jag själv hade lyckats med.
det är så jävla skönt att bara få vara liten och ledsen ibland. ta hand om sig själv. slicka såren. älta. ångra. vi alla gör det. vi alla gråter. alla skriker. alla är i behov av någon som klappar en på ryggen. någon som tycker om en, trots dessa sidor. vi är bara människor. kan vi inte bara bestämma det, att vi sänker ribban lite? att vi möts på en lägre nivå, där vi inte bygger upp något överdrivet. jag vet väldigt många gånger då jag tagit en första fika med någon där jag har trott att här har jag verkligen mött superwoman, men alla jäkla gånger så har motsatsen visat sig efter bara några få fikor till. ingen är superwoman. och tacka fan för det! alla bär vi på något. jag skriver det igen. alla bär vi på något.
jag vet varför det är många som är så bundna till winnerbäck, kent, melissa. jag har suttit och läst på deras youtubeklippskommentarer. jag kan inte låta bli att bli tårögd när jag läser om tjugoåriga killar som fullständigt sprutar ur sig känslor om deras trassliga relation med flickvännen, vilket gör att de lätt relaterar till låten "som jag hade dig förut". de ber förvirrat om råd om hur de ska göra, hur de ska gå vidare. de beskriver hur ont det gör och undrar hur de ska kunna leva utan henne, den stora kärleken. andra kommentarer ger mig klumpar i magen. jag läser en tjej som skriver att hon aldrig upplevt kärlek och känner sig som den största förloraren i världen. fan hörrni. vi alla har ju något vi bär på. när ska vi bara inse det? när ska vi sluta låtsas att vi mår bra?
hur länge till ska vi jämföra oss med andra? beundras över andras styrka? vi är alla bara små fågelungar inuti, som gråter oss igenom vissa nätter och ibland känner oss som de ensammaste i världen. vissa bär på tunga minnen som de inte blir av med, andra lider av jobbig ångest. vi har alla ärr. alla har vi något som gör extra ont. och därför vill jag bara skriva ett stort jävla tack till dessa artister som lockar fram våra känslor. era texter är så förbannat äkta. jag vet inte hur många kvällar ni gjort mig mindre ensam och torkat mina tårar lite snabbare än vad jag själv hade lyckats med.
det är så jävla skönt att bara få vara liten och ledsen ibland. ta hand om sig själv. slicka såren. älta. ångra. vi alla gör det. vi alla gråter. alla skriker. alla är i behov av någon som klappar en på ryggen. någon som tycker om en, trots dessa sidor. vi är bara människor. kan vi inte bara bestämma det, att vi sänker ribban lite? att vi möts på en lägre nivå, där vi inte bygger upp något överdrivet. jag vet väldigt många gånger då jag tagit en första fika med någon där jag har trott att här har jag verkligen mött superwoman, men alla jäkla gånger så har motsatsen visat sig efter bara några få fikor till. ingen är superwoman. och tacka fan för det! alla bär vi på något. jag skriver det igen. alla bär vi på något.
lördagkväll,
fan vad livet kan vara fint ibland hörrni. jag blir alldeles varm i hjärtat. jag sitter i ett nymålat rum som är sådär härligt kaotiskt för tillfället. melissa horns stämma strömmar ut ur laptopens högtalare. jag har världens finaste telefon (materialist, javisst!) och de absolut bästa vännerna.
jag hade ett sådant givande samtal med min fina vän igårkväll. vi promenerade och jag hörde mig själv säga; "jag anpassar mig inte längre efter att försöka passa in hos människor" och fan... det stämmer ju. jag vet inte hur många koppar kaffe jag druckit med människor som egentligen inte intresserat mig, människor jag träffade bara för att ha något att göra. det tog mig nitton år att förstå att vissa människor passar inte mig. enklare än så kan det väl knappast bli.
jag menar inte att man inte ska ge nya människor en chans och man ska inte heller vara för snabb med att döma, men... kom igen. jag är övertygad om att vi alla har människor runt om oss som mest hänger kvar. kanske är vi rädda att kapa bandet eller så har det bara blivit en rutin, en rutin som stjäl vår fantastiska energi.
jag vet inte. vem är jag att komma att säga att det finns personer som är mindre bra för oss? jag kan ju egentligen bara tala för mig själv. jag umgås med väldigt få människor nu förtiden, men dessa... fan. de är mitt guld. mina allt.
nu svamlar jag. tappar den röda tråden. jag har så mycket funderingar i mig. för många. jag märker det när jag skriver, haha. jag byter inriktning titt som tätt. nu gjorde jag det igen. (sitter här och småler lite för mig själv nu).
i morgon är det sista dagen för mig på ica. känns oerhört bra. nu väntar jag på hösten. jag älskar hösten! förundras över min positiva anda ikväll. jag känner mig bara så lycklig. nu ska jag stoppa lurarna i öronen, stänga ögonlocken och flyga in i drömmarnas värld.
jag hade ett sådant givande samtal med min fina vän igårkväll. vi promenerade och jag hörde mig själv säga; "jag anpassar mig inte längre efter att försöka passa in hos människor" och fan... det stämmer ju. jag vet inte hur många koppar kaffe jag druckit med människor som egentligen inte intresserat mig, människor jag träffade bara för att ha något att göra. det tog mig nitton år att förstå att vissa människor passar inte mig. enklare än så kan det väl knappast bli.
jag menar inte att man inte ska ge nya människor en chans och man ska inte heller vara för snabb med att döma, men... kom igen. jag är övertygad om att vi alla har människor runt om oss som mest hänger kvar. kanske är vi rädda att kapa bandet eller så har det bara blivit en rutin, en rutin som stjäl vår fantastiska energi.
jag vet inte. vem är jag att komma att säga att det finns personer som är mindre bra för oss? jag kan ju egentligen bara tala för mig själv. jag umgås med väldigt få människor nu förtiden, men dessa... fan. de är mitt guld. mina allt.
nu svamlar jag. tappar den röda tråden. jag har så mycket funderingar i mig. för många. jag märker det när jag skriver, haha. jag byter inriktning titt som tätt. nu gjorde jag det igen. (sitter här och småler lite för mig själv nu).
i morgon är det sista dagen för mig på ica. känns oerhört bra. nu väntar jag på hösten. jag älskar hösten! förundras över min positiva anda ikväll. jag känner mig bara så lycklig. nu ska jag stoppa lurarna i öronen, stänga ögonlocken och flyga in i drömmarnas värld.
Change is good.
Det spritter i hela kroppen av att få skriva. Det är märkligt det där. Periodsvis ser jag bara bloggandet som ett stort svart moln som hänger ovan mig och sen kommer det en tid då det nästan värker av ord som behövs komma ut. Så är det just nu. Det är befriande att få skriva. Det bästa jag vet med skrivandet är när orden bara flöder, utan att jag tänker särskilt mycket på vad det är som rinner ur mig och kommer in på skärmen. När jag strax därpå läser igenom mina ord och blir förvånad över mina funderingar. Ett kravlöst skrivande. Det är fashinerande.
Jag vet inte hur jag mår förtillfället. Kanske är det bättre än förut. Jag minns inte. Jag har förändrats för mycket för att kunna relatera till hur jag mådde för ett halvår sedan. När jag tänker sex månader tillbaka blir jag rädd. Var det verkligen jag? Åh, vad skruvad jag var. Jag undrar om det bara är jag som har så, som har svårt att identifiera mig med mitt dåvarande jag. Jag undrar om jag kommer känna samma sak om ett år från nu. Kommer jag då tycka att jag var konstig och såg vitt fast allt bara var svart?
Förändringar skrämmer mig. Iallafall när de kommer så här hastigt. Jag var så säker på vem jag var förut. Jag vet inte längre. Ibland, när jag står i provhytten och provar ett plagg som den tidigare Pernilla skulle ha älskat så känns det plötsligt konstigt. Obekvämt på något vis. Jag har börjat inrikta mig på det harmoniska, ekologiska, rättvisemärkta, lugna, bohemiska. Så var jag inte förut. Då körde jag mest på, utan att tänka. Kan man bli så här förändrad på en sådan kort tid?
Allt det här nya skapar virrvarr i huvudet på mig. Jag ser mig själv sakta släppa taget om det gamla och sträcker mig ännu långsammare efter det nya. Så förtillfället befinner jag mig i något konstigt mellanläge som jag inte lyckas greppa. Men jag har hört att change is good.
Jag vet inte hur jag mår förtillfället. Kanske är det bättre än förut. Jag minns inte. Jag har förändrats för mycket för att kunna relatera till hur jag mådde för ett halvår sedan. När jag tänker sex månader tillbaka blir jag rädd. Var det verkligen jag? Åh, vad skruvad jag var. Jag undrar om det bara är jag som har så, som har svårt att identifiera mig med mitt dåvarande jag. Jag undrar om jag kommer känna samma sak om ett år från nu. Kommer jag då tycka att jag var konstig och såg vitt fast allt bara var svart?
Förändringar skrämmer mig. Iallafall när de kommer så här hastigt. Jag var så säker på vem jag var förut. Jag vet inte längre. Ibland, när jag står i provhytten och provar ett plagg som den tidigare Pernilla skulle ha älskat så känns det plötsligt konstigt. Obekvämt på något vis. Jag har börjat inrikta mig på det harmoniska, ekologiska, rättvisemärkta, lugna, bohemiska. Så var jag inte förut. Då körde jag mest på, utan att tänka. Kan man bli så här förändrad på en sådan kort tid?
Allt det här nya skapar virrvarr i huvudet på mig. Jag ser mig själv sakta släppa taget om det gamla och sträcker mig ännu långsammare efter det nya. Så förtillfället befinner jag mig i något konstigt mellanläge som jag inte lyckas greppa. Men jag har hört att change is good.
