.

De här senaste tre dagarna har varit så oerhört viktiga för mig.
De gav mig liksom några klartecken.

Det skrämmer mig att jag är såhär.
Att när jag mår dåligt så mår jag så dåligt så att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Tänk dig känslan av att någon håller fast dig och du strejtar och skriker och gör allt för att ta dig därifrån...
Den känslan har jag när jag känner mig nere.

Igår när jag skulle sova så började jag att tänka på en bok som min tidigare psykolog gav mig.
Nu minns jag inte vad den heter men den handlade om acceptans.
Om att acceptera hur man mår för tillfället.
Önskar att jag kunde det.
Det är väl en process.
Något man lär sig med tiden.

Något jag tycker är faschinerande är hur mycket det hjälper mig att skriva.
När jag skriver är det som att vissa spärrar bara släpper.
Och efteråt, när jag klickat på publicera, så är det som att den där stenen bara försvinner.
Fan vilken känsla.

Igår när jag skrev att jag gärna skulle vilja jobba med något annat så var det som att nya dörrar öppnades.
Jag fick nya ögon att se på det hela med. 
Och insåg att jag kan ju visst göra vad jag vill.
En klok dam jag pratade med på ett fik häromdagen sa till mig att det är bara man själv som bestämmer sina begränsningar, vad man kan och inte kan klara av.

Kanske det är det som skrämmer...
Att jag faktiskt kan bli vad jag än vill bli.

Jag har så länge velat skriva det här inlägget. Jag har så länge bara velat vara ärlig. Få kasta ur mig skiten, skiten som tynger ner mig så pass att det känns som att jag inte kan stå på benen. Är dock rädd för att göra det. Vad fan ska ni tycka om mig? Vad ska ni säga när jag skriver att jag är så jävla trött i mig själv?

Gick in i väggen i höstas och det är fortfarande inte bra. Jag går ännu runt och känner mig yr och snurrig hela tiden. Jag skäms för att jag inte mår bättre. Fan. Det har ju gått fem månader nu. Det borde ha blivit bättre. Men om det inte har det då?

Jag skäms så in åt i helvete. Förut klarade jag allt. Min kalender var smockad hela tiden. Idag blir jag stressad av att veta att jag ska på ett möte om några dagar. Förut märkte jag inte av att jag stressade för jag njöt så jävla mycket. Jag tyckte att allt jag gjorde var det bästa som fanns. Jag spann som en katt varje gång jag tog på mig ett nytt projekt.

Idag fixar jag inte det.

Jag kan inte hjälpa att jag känner mig misslyckad. Och nu vet jag dessutom att jag öppnar mig för mycket. Varför ska ni veta det här egentligen? Söker jag bekräftelse? Någon som klappar på mig och säger att det kommer ordna sig och att jag visst duger som jag är. Kanske det. Patetiskt va?

Jag mår fan inte bra. Jag älskar att vara här och njuter av varenda minut, men längst där inne känner jag mig som ett jäkla vrak. Känns som att jag springer i ett ekorrhjul och inte hittar ut. Jag bara springer och springer utan någon som helst aning om var jag är påväg.

Jävla skit.

Igår fick jag på något vis klartecken om vad det hela handlar om. Prestationsångest. Det här kommer låta så töntigt och dumt men jag vill vara perfekt. Och ja, jag vet. Det finns ingen som är perfekt. Förstår ni då hur jag kämpar mot det omöjliga? Jag vill så gärna att alla ska tycka att jag är bra. Att jag inspirerar. Jag vill att folk ska se upp till mig. Varför tror ni att jag inte bloggar? Jo, för jag vill kunna skriva om allt jag gör på dagarna och lägga upp häftiga bilder på nya platser jag hela tiden besöker. Jag vill att ni som läser ska tänka att "oj vilket häftigt liv hon har" Så är inte fallet. Jag sitter mest hemma med min värdfamilj och skrattar. Eller så ser jag på Greys Anatomy. Det känns som att det inte duger.

Det känns som att folk förväntar sig att jag ska vara en sån som ska "rädda världen". Att det är en självklarhet att jag ska jobba med barns rättigheter eller något liknande. Men vad om jag hellre vill bli en personlig tränare. Eller en reikihealare? Eller en yogainstruktör? Kommer folk fortfarande se upp till mig då?

Jag vill vara en bra vän. Och en snäll dotter. En duktig elev. En engagerad ungdom. Men vad om jag först och främst bara vill vila? Bara slappna av? Äta choklad och se film? Tycker ni fortfarande om mig då? Trots att jag inte orkar uppfylla kraven.

Jävla ångest.