.

Jag kan inte höra ditt skratt längre.
Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker.
Jag minns inte hur du ser ut när du ler. Eller när du tänker.
Det är som bortblåst.

Jag vet inte om det är det här som är att släppa taget.
Antagligen.
Jag saknar inte dig längre.
Jag tänker på dig. Men jag saknar inte.

Jag saknar inte att ringa och berätta för dig hur min dag varit.
Idag vet jag att du egentligen aldrig brydde dig om det.
Du var aldrig intresserad av att veta.

Luften jag andas känns lättare nu.
Det hugger liksom inte till hela tiden.

Och även om det här är hårt så var du inte min första kärlek.
Jag har inte träffat min första kärlek än.
Jag väntar fortfarande.
Och det spelar ingen roll om jag måste vänta i tio år till.
Jag tänker aldrig någonsin igen gå in i ett förhållande liknande vårat.

Det är klart att vissa dagar är tunga.
Ibland mår jag dåligt. Såklart.
Men, det beror inte längre på dig.
Det beror på vad du gjort med mig. Allt du förstörde.

Så tårarna jag fäller är inte längre dina.
Jag har slutat att sakna dig.