.

Jag tvivlar inte på att jag är den lyckligaste tjejen på jorden. Ord kan inte ens beskriva det vi har.

Jag tänker på hur höga förväntningar vi alltid har och hur de aldrig lyckas uppnås. Att vi jämför med det omöjliga och sedan blir besvikna när det inte går som det var tänkt. Titta bara på förväntningarna kring kärlek. Vi jämför med filmerna, tv-serierna, böckerna. Vi tror oss veta att det är så kärleken fungerar. Full med drama och spänning som alltid slutar på ett bra vis.

Är det så då? Är den verkliga kärleken så? Fylld med spänning? Ständig passion? Eldigt sex varje kväll? Nyförälskelse som aldrig tycks gå över?

Nej.

Och det skriver jag inte med en besvikelse. Jag har bara insett att bra kärlek är två människor som vandrar samma väg med respekt, hand i hand. Klart som fan att vägen blir krokig ibland. Att det blir backigt, kämpigt. Det bara är så. Det är den verkliga kärleken och om fler bara insåg det så skulle skiljsmässoantalet dras ner så oerhört.

Kärlek börjar med pirr i magen och att ständigt hålla koll på att benen är rakade. Första dejten och en helt ny kropp att upptäcka. Det är en fin tid men jag är ett större fan av det som kommer sen. Vardagen kommer ganska snabbt och rutinerna kryper närmare. Av erfarenhet vet jag att många ger upp här. "Det är inget roligt längre. Spänningen tog slut." De gör slut, träffar en ny och dumpar igen.

Jag förstår inte det här. Är det inte det som är det finaste? När man kan varandra. När jag kan se på min kärlek och ungefär förstå vad han tänker. När jag kan blunda och ändå exakt vet hur hans kropp ser ut, från alla vinklar. När jag vet hur han ser ut när han skrattar, när han är irriterad. När jag kan honom utan och innan men ändå älskar honom gränslöst. Är det inte här den riktiga kärleken börjar?

Tänk på det och skicka inte iväg era karlar för att ni tror att gräset är grönare på andra sidan. Jag har hittat honom jag vill dela mitt liv med och jag är så oerhört glad för det. Han gör mig lyckligare än vad någon annan någonsin har gjort och jag längtar efter honom varenda stund vi är ifrån varandra. Svårare än så är det inte. Pure love när den är som bäst.

Jag är så frustrerad och så jävla arg på mig själv för att jag ska vara så förbannat tvivlande och grubblig hela tiden. Varför i helvete kan jag inte bara njuta av det jag har istället för att jag ska söka anledningar till varför han ska lämna mig? Det blir så sjukt - det är som att jag är svartsjuk på mig själv.

Här har jag världens bästa kille och han väljer mig. Han vill vara med mig. Jag vet det. Han har bekräftat det. Varför kan jag då inte bara lita på det? Jag är så van att bli lämnad för det lilla minsta så om jag har en dålig dag och snäser lite så tror jag på en gång att han tröttnar på mig.

Kärlek är ingen garanti och man har egentligen bara varandra till låns. Kanske är det det som skrämmer mig. Jag vet att han är rätt för mig. Och jag vet hur ont det gjorde att bli lämnad av mitt ex, trots att vår relation var usel. Jag vill inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att bli lämnad av min prins. Trots så kort tid ihop så har han kommit till att betyda allt för mig.

Så ikväll slår jag lite på mig själv och slickar mina sår.

(Egentligen har jag en fantastisk dag - bara så att ni vet. Jag hade mina första lektioner idag och det gick underbart. Och jag har världens finaste kille så jag förstår inte vad jag sitter här och klagar om. Och i skrivandets stund vill jag bara radera allt jag precis skrivit, men samtidigt så kommer ju trots allt det här från hjärtat.)

Jag vet att jag är tråkig som aldrig skriver och när det väl händer så handlar det alltid om samma sak. Mina djupaste känslor. Oftast kärleksrelaterade. Dålig kärlek och bra kärlek. Smärta och svek. Glädje och lycka. Egentligen vet jag inte varför jag alltid skriver om just det - varför jag inte bara kan vara som alla andra och skriva vad jag har gjort idag och vad som ska hända imorgon. Jag antar att det är för att det får mig att känna mig ganska färglös.

Jag bor i min lägenhet nu iallafall. Den är underbar och jag trivs som fisken i vattnet. Känner av harmonin här. (eller om det är i mig själv?). Snart börjar jag jobba. Jag är otroligt nervös och är rädd att inte klara av det men jag har fina människor runt mig som stöttar och peppar.

Löjligt kär är jag också. Bubblar i mig hela tiden. Han är så fin... Åh. Om ni bara visste. Bara hans lukt gör mig svag. Kan inte låta bli att fälla några tårar när jag skriver det här. Känner mig så lyckligt lottad. Jag har träffat någon som gör mig hel. Han är rätt. Rätt för mig. Jag bara vet det. Och jag hoppas han vill dela livet med mig precis som jag vill göra med honom. Mitt fina hjärta.