.

Jag är glad att jag är här och tajmingen kunde inte vara bättre. Här får mitt hjärta chans att läka. Även lida dock. Men mest läka. Jag funderar på att de kanske har rätt, de som säger att man bara måste ge allt sin tid. Jag känner tillochmed att jag accepterar det. Det kommer att vara värt tiden. Trots att det inte känns så nu, så kommer det att komma en dag då jag kan få ett nytt perspektiv på oss, på det vi hade.

Ibland känns det förjävligt.
Ibland känns det rätt.
Men det är fint att få känna.
(även om det gör ont)

Hej vänner.
Nya låtar på mp3n.
Färdigpackad resväska.
Biljetten bokad.

Jag är redo!

Ska upp till Stockholm i några dagar till kärleken.
På torsdag går planet mot Polen.
Om ni inte redan visste så ska jag åka till olika koncentrationsläger - toleransresa.
Vi är fyra stycken från Rädda Barnen och två stycken från Elfrida-gymnasiet som åker.
+ två ledare.
Det kommer bli toppen.

Det ska bli underbart att komma iväg.
Jag behöver det.
(men jag kommer sakna min mamma mestmestmest)

Jag tycker det är otroligt nyttigt att bara resa iväg för några dagar.
Man lär sig att uppskatta det man har här hemma,
istället för att bara klaga som en borskämd jäkel.

Nu väntar en promenad i höstvädret.
En dusch.
Matlagning.
Skriva mail.
Ringa.
Båt.

PUSS!

Jag vill ge världen största eloge till den här fina tjejen.
Vi möter allt tillsammans.
Skrattattacker. Tårar. Frågetecken.
Jag skulle vilja påstå att olikare människor än hon och jag är svårt att finna.
Och trots det så passar vi varandra som handen i handsken.
Hon är mitt guld.
♥

Jag älskar mornar likt den här. Har legat med datan i knät i några timmar nu och mest njutit. Känner mig ganska nöjd med tillvaron just nu. Melissa Horn spelas från min playlist. Rummet är städat. Dricker en kopp thé och planerar att gå upp och göra mig en macka snart. Magen behöver det.
Klockan ett ska jag iväg och lyssna på Jan Eliasson, den förre utrikesministern. Har bara hört positiv kritik om hans föreläsningar så förväntningarna är höga. Efter det så ska jag och Lotta, min handledare, diskutera om mitt projektarbete. Klockan fyra är det dags att träffa Polen-truppen. På tal om det så åker jag snart!

Och hjärtat då? Hur mår hjärtat? Helt okej. Lite förvirrad, som vanligt. Jag undrar varför vi människor är funtade som så - att vi inser vad vi saknar när vi inte längre har det och när det väl har det så nära så... ja, jag vet inte, då blir det för lätt. Allt är ett jäkla mysterium och jag hoppas bara att vi hittar en fin lösning snart. Jag är inte snäll som håller honom på det här avståndet hela tiden. Och jag vet att det hänger på mig - jag måste bara bestämma mig, vad och hur jag tänker göra.

Kärleken gör ont.
Men jag har samtidigt hört att det är den bästa smärtan man kan uppleva.
Jag hoppas det är sant.

Idag är en extra fin dag. Kanske inte vädermässigt. Kanske inte känslomässigt (Åtminstonde borde det inte vara det) - Men i hjärtat är det en fin dag. Allt känns okej. Mer än okej.

Dessutom har jag löst en gammal konflikt med en fin vän som jag inte pratat med på några månader. Det mesta börjar falla på plats nu.

Nu ska jag koka en kopp thé och sedan mysa i mitt nystädade rum. Utanför piskar stormen. Vackert.

Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål.

Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt.

Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill va' din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet.

Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro

Och du får inte andas på min panna
inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för
all den oreda du ger.
Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre,
Än att du gör allt emot mig snart.

Mitt huvud är fullproppat. Det känns lite som att jag sitter fast mellan två sidor. "Cut between the others words and what I feel inside". Och jag undrar lite...vem ska man lyssna på? På sin egna magkänsla eller på andras råd? Antaligen en blandning av bådera gissar jag på att ni skulle svara.

Kan en människa förändras? Och hur många chanser är de värda? Jag vet att jag ofta är naiv, lite av en idealist som säkert skulle kunna ge andra hundratals försök att bevisa. Men jag kan inte låta bli att tro på att det är den bästa lösningen.

Jag har ofta hört att jag älskar honom mer än han förtjänar. Jag tror inte på det.
Man ska älska de när de är som värst, det är då de behöver det som mest.

Han och jag har haft en otroligt stark relation. Ibland har den varit skit, ibland sämre än skit.
Men vi har även haft det väldigt fint tillsammans. Skrattat så att tårarna sprutat, kramat ihjäl varandra under duntäcket, gått hand i hand och känt att vi har hela världen framför våra fötter.

För första gången någonsin så vill han bli hjälpt. Han vill förändra sig och han verkar vara redo att agera. Vad är då rätt gjort av mig? Att vända ryggen och gå därifrån? Eller att ta tag i hans hand och vandra vägen med honom?
Min mamma hade så fint lagt till en kommentar på min facebook där hon skrev att jag var är väldigt bra på att bry mig om andra men avslutade frågande när jag skulle börja bry mig om mig själv.

Får man lov att vara kär i en människa som sårat en, alldeles för många gånger? Är det fel av mig att tycka att hans leende är det vackraste jag någonsin sett och att hans händer... Ja, om ni bara visste hur förälskad jag är i hans händer. Och det finaste är att det känns så rätt när våra slås ihop. Som en perfektion.

Jag är rädd att människor runt omkring mig ska tänka "men Pernilla, inte IGEN". Jag minns vad min pappa sade till oss för någon månad sedan. "Om ni verkligen vill vara med varandra så får ni stå ut med att folk kommer att ha åsikter om det - ni har en lång väg framför er och det är bara ni som kan säga om det är värt det eller inte".

Jag vet inte. Förvirrad - det märks va?
Antingen så hittar vi något att kämpa för.
Eller så hittar vi ett bra avslut.
Det återstår att se.

(ni får gärna ge mig åsikter, de är mer än välkomna)