Jag älskar dig
Jag trodde inte det här var möjligt. Är det det? Är det möjligt? Det är över fyra månader sedan nu och det pirrar ännu. Vet du det min fina kärlek? Förstår du vilka känslor jag har för dig?
Älskling, jag önskar du visste att jag brukar ligga och titta på dig när du sover. Vet du hur fin du är just precis då? När allt är stilla. När du bara är. Jag älskar det, ditt lugn.
Jag önskar du visste att jag ibland får ont i hjärtat för att jag älskar dig mer än vad som rymmer inom mig. Att jag ibland känner så mycket så jag inte vet var jag ska ta vägen med alla känslor.
Visste du det?
Jag önskar du visste hur säker jag är på dig. Att jag dedikerar kärlekslåtar till dig. Att jag ringer mina tjejkompisar och berättar om hur fantastisk du är. Att jag vill visa upp dig för alla jag känner och presentera dig som mitt livs kärlek.
Fan vad fint det här är. Och trots att vi bråkar och tjafsar som hund och katt ibland så vet vi ändå att vår kärlek kommer övervinna det. Att i slutändan, när natten kommer, så är det ändå du och jag. Du och jag. Vi. Oss. Vårt.
Jag älskar dig.
Varenda version av dig.
Älskling, jag önskar du visste att jag brukar ligga och titta på dig när du sover. Vet du hur fin du är just precis då? När allt är stilla. När du bara är. Jag älskar det, ditt lugn.
Jag önskar du visste att jag ibland får ont i hjärtat för att jag älskar dig mer än vad som rymmer inom mig. Att jag ibland känner så mycket så jag inte vet var jag ska ta vägen med alla känslor.
Visste du det?
Jag önskar du visste hur säker jag är på dig. Att jag dedikerar kärlekslåtar till dig. Att jag ringer mina tjejkompisar och berättar om hur fantastisk du är. Att jag vill visa upp dig för alla jag känner och presentera dig som mitt livs kärlek.
Fan vad fint det här är. Och trots att vi bråkar och tjafsar som hund och katt ibland så vet vi ändå att vår kärlek kommer övervinna det. Att i slutändan, när natten kommer, så är det ändå du och jag. Du och jag. Vi. Oss. Vårt.
Jag älskar dig.
Varenda version av dig.
,
om ingen förändring sker så kommer jag inte orka mer. punkt.
<3
Jag vet egentligen aldrig vad jag ska skriva när jag öppnar upp rutan för att skriva men oftast vet jag ändå var det kommer att sluta.
Jag vill bara ge en stor eloge till min fina pojkvän som står ut med mig trots att jag är jävligt jobbig att ha och göra med ibland. Kommer på mig själv att vara en riktig idiot mot mannen jag vill leva mitt liv med - fan vad jag skäms då. Klagar på honom, gnäller på honom och förväntar mig att han ska bete sig precis som jag tycker och som behagar mig. Glömmer bort att han är en egen person med egna sätt att reagera och agera.
Men han är iallafall världens bästa kille och jag kan inte tänka mig att leva utan honom. Så nu ska jag fan kamma till mig lite och sträcka på ryggen. Han förtjänar det.
Idag är ingen rolig dag
Känner mig trött och olustig. Har mycket frustrationer i kroppen, jag märker det, jag känner mig så oerhört seg och har ont i hela axlarna. Vill bara få skriva av mig lite. Bara kluddra ner tankar. Så som man gjorde när man var liten. Har hittat många skrivböcker nu när jag rensat då jag gjort precis så, bara skrivit. Då sket man i stavfel och hur grammatiskt korrekt det blev. Orden bara flöt.
Känner att jag måste bryta ett mönster nu. Jag vet egentligen inte riktigt vilket mönster men det är något som är galet. Jag har känt det ett bra tag nu och när det blir för tungt så bryter ångesten ut. Avskyr dom attackerna när jag mår så - för de kryper sakta men säkert intill och jag gör allt jag kan men lyckas inte bryta dom. Och då är jag inte mig själv på några timmar. Men nu känner jag iallafall att jag fastnat i något. Som ett ekorrhjul. Jag bara springer och springer och glömmer bort allt runtom. Glömmer att jag har ett jobb att sköta, att jag har studier att göra färdigt, att jag har en lägenhet att betala, att jag har vänner att träffa, att jag har min lilla familj att rå om. Jag vet egentligen inte vad det är jag egentligen gör just nu. Funderar. Typ. Det är nog så. Jag har låtit tankarna om hur allt ska bli ta över min vardag så pass att jag knappt känner mig levande. Jag och min pojkvän står just nu i ett knivigt läge om boende. Tre personer kan omöjligt tränga ihop oss i min lilla etta på mindre än 40 kvadrat. Det går inte. Och vi kan heller inte bo hemma hos hans pappa på grund av vissa omständigheter. Eller kan kan vi väl. Men ingen av oss riktigt vill det. Så jag vet inte alls. Det är väl egentligen bland det jobbigaste just nu. Vi försöker titta oss omkring efter en lägenhet men det finns knappt något. Endast sommaruthyrning. Fan. Det suger. Och såna här bitar måste lösa sig för annars är jag rädd att det går ut över vårt förhållande.
Känner mig trött och grå. Vill så mycket men vet varken hur, när eller varför. Fastnat i ett bekräftelseträsk vilket gör mig enormt krävande att leva med. Måste måste måste måste ta tag i jobb och skola. Vill skaffa bil men det är som med allt annat en ekonomisk fråga.
Idag är ingen rolig dag.
Det är inte lätt bara för att det är rätt.
Jag vill ta tillbaka något jag skrev för ett tag sedan. Eller kanske inte ta tillbaka, men ändra lite. Jag skrev att vardagen i ett förhållande bara var bra och att det nog skulle vara ganska enkelt. Det är det inte. Kärlek är fan i mig inte enkelt. Och sen skrev jag ett ordspråk som jag sade till en kompis som jag (då) tyckte var så sant; "När det är rätt är det lätt, när det är lätt är det rätt". Min vän ställde sig inte alls bakom det här citatet, hon höll inte alls med och idag förstår jag henne. Vadå lätt? Kärlek är inte lätt.
Missta mig inte - jag är fortfarande löjligt lycklig och kär upp över öronen, men nu är vi inne i det, enligt mig, svåraste stadiet. Nu har vi gjort mycket "en första gång" - åkt bil, ätit middag med familjerna, varit över på fastlandet, lagat mat, firat något, gråtit, bråkat, skrattat... ja, ni förstår. Det är nu prövningen börjar. Vi börjar förstå varandra. Vi börjar se hur vi faktiskt fungerar. I början blir det ju lätt så att man hela tiden lägger den goda sidan till, såklart, för vem vill visa sina brister? Men nu har det gått så långt så det funkar inte utan allt måste fram. Alla brister och skavanker. Jag är övertygad om att klarar man sig igenom den tiden så kan man gå hur långt som helst tillsammans.
Och jag menar, egentligen, det är väl faktiskt rätt logiskt att det inte är enkelt. Man är två helt olika människor som bär på helt olika bagage, värderingar och funderingar som ska lära sig leva ihop och anpassa sig efter varandra. En ständigt givande och tagande. Komprimisser och mötas på halva vägen. Vilda bråk och diskussioner för att slutligen finna en lösning som funkar för båda. Varför tar mediavärlden aldrig upp sånt? Genom filmer får vi uppfattningen att antingen så är det bara lycklig kärlek eller så är det drama så det heter duga. Men det där emellan då? Vardagsgnabbet om vem som ska åka till affären eller bära ut soporna? Var tas det upp? Ingen jävla stans. Och jag då, som är en sådan som alltid jämfört mitt liv med filmer och serier (jag vet - det funkar inte och är inte hälsosamt att göra det) - jag får ju världens chock. Eller så kan jag ju inte heller riktigt säga för jag har ju en djup insyn i mina föräldrars kärleksliv och det är klart att det gnabbas där med, men det blir inte samma sak. Det går inte att jämföra med på samma vis.
Nu har jag tur som har hittat världens finaste kille som har lättare än nästan alla andra att förstå mig. Han ser rakt igenom mig och då vill jag tala om att jag är inte den lättaste att ha att göra med. Jag är en oerhört svår och klurig människa så det är en stor utmaning för mina närstående. Men han lyckas. Och det är jävligt fint men ändå jävligt läskigt. Många gånger skäms jag över mina brister - att jag lätt tvivlar på hans känslor och att jag är duktig på att irritera mig på helt oväsentliga saker. Funderar över om han verkligen kommer stå ut att leva med alla dessa skavanker. För det märks tydligt att han är mycket stabilare och tryggare i sig själv än vad jag är. Men efter mina dagar här i Tibro, utan honom, så har jag insett att jag ska se det som en inspirationskälla och inte en konkurrens. Man blir ju som man umgås och därför är det jätteskönt för mig att han är så säker i sig själv eftersom det förhoppningsvis lär smitta av sig till mig.
Men det är ju så. Vi har olika styrkor och olika svagheter. Han är bättre på det ena och jag är bättre på det andra. Det handlar nog bara om acceptans. Att våga och vilja acceptera det och sen använda sig av varandra. Att gå ihop. Som ett team. Ett lagspel. För ett förhållande är ett lagspel. Vi är samma färg på schackbrädan. Så enkelt. Egentligen.
Missta mig inte - jag är fortfarande löjligt lycklig och kär upp över öronen, men nu är vi inne i det, enligt mig, svåraste stadiet. Nu har vi gjort mycket "en första gång" - åkt bil, ätit middag med familjerna, varit över på fastlandet, lagat mat, firat något, gråtit, bråkat, skrattat... ja, ni förstår. Det är nu prövningen börjar. Vi börjar förstå varandra. Vi börjar se hur vi faktiskt fungerar. I början blir det ju lätt så att man hela tiden lägger den goda sidan till, såklart, för vem vill visa sina brister? Men nu har det gått så långt så det funkar inte utan allt måste fram. Alla brister och skavanker. Jag är övertygad om att klarar man sig igenom den tiden så kan man gå hur långt som helst tillsammans.
Och jag menar, egentligen, det är väl faktiskt rätt logiskt att det inte är enkelt. Man är två helt olika människor som bär på helt olika bagage, värderingar och funderingar som ska lära sig leva ihop och anpassa sig efter varandra. En ständigt givande och tagande. Komprimisser och mötas på halva vägen. Vilda bråk och diskussioner för att slutligen finna en lösning som funkar för båda. Varför tar mediavärlden aldrig upp sånt? Genom filmer får vi uppfattningen att antingen så är det bara lycklig kärlek eller så är det drama så det heter duga. Men det där emellan då? Vardagsgnabbet om vem som ska åka till affären eller bära ut soporna? Var tas det upp? Ingen jävla stans. Och jag då, som är en sådan som alltid jämfört mitt liv med filmer och serier (jag vet - det funkar inte och är inte hälsosamt att göra det) - jag får ju världens chock. Eller så kan jag ju inte heller riktigt säga för jag har ju en djup insyn i mina föräldrars kärleksliv och det är klart att det gnabbas där med, men det blir inte samma sak. Det går inte att jämföra med på samma vis.
Nu har jag tur som har hittat världens finaste kille som har lättare än nästan alla andra att förstå mig. Han ser rakt igenom mig och då vill jag tala om att jag är inte den lättaste att ha att göra med. Jag är en oerhört svår och klurig människa så det är en stor utmaning för mina närstående. Men han lyckas. Och det är jävligt fint men ändå jävligt läskigt. Många gånger skäms jag över mina brister - att jag lätt tvivlar på hans känslor och att jag är duktig på att irritera mig på helt oväsentliga saker. Funderar över om han verkligen kommer stå ut att leva med alla dessa skavanker. För det märks tydligt att han är mycket stabilare och tryggare i sig själv än vad jag är. Men efter mina dagar här i Tibro, utan honom, så har jag insett att jag ska se det som en inspirationskälla och inte en konkurrens. Man blir ju som man umgås och därför är det jätteskönt för mig att han är så säker i sig själv eftersom det förhoppningsvis lär smitta av sig till mig.
Men det är ju så. Vi har olika styrkor och olika svagheter. Han är bättre på det ena och jag är bättre på det andra. Det handlar nog bara om acceptans. Att våga och vilja acceptera det och sen använda sig av varandra. Att gå ihop. Som ett team. Ett lagspel. För ett förhållande är ett lagspel. Vi är samma färg på schackbrädan. Så enkelt. Egentligen.
