.

Sen mitt förra förhållande som i stort sett var skit rakt igenom så blev jag totalt förstörd. Och hur ofta skriver man om det - hur man låtit någon sjuk och extremt ostabil människa knäcka en? Aldrig, såklart. Det är ju sådana där sidor som man bara visar upp för sina närmsta. Räddningen från det förhållandet blev min resa till Chile. Jag fick chans att andas och läkas litegrann samtidigt som jag visste att det skulle bli tungt att komma hem till verkligheten igen. Möta minnen och känslor. Och det blev tungt! Det blev jättetungt. Samtidigt som jag bearbetade alla händelser så jobbade jag häcken av mig på ICA och jag rasade och allt blev tyngre än vad det tidigare varit. Fick tillbaka mycket ångest och under hösten så besökte jag en psykolog som hjälpte mig att dra i trådar, gräva i det gamla och söka efter det nya. Jag var egentligen inte färdig när jag träffade Ted. Långt ifrån. Bara några dagar innan vår första träff hade jag mörka tankar. Alldeles för mörka för att skriva om här.

Allt gick så jävla snabbt. Helt plötsligt levde jag familjeliv och allt handlade snabbt om hämtning från dagis, fredagsmys och regler. Inte mig emot, jag tyckte det var mysigt, men jag gick från att vara barn hemma hos mamma och pappa till att agera bonusmamma inom loppet av några veckor. Jag hann liksom inte med. Rätt som det var så var vi förlovade och väntade barn och flyttade till vår första gemensamma lägenhet. Men någonstans där längs vägen så kom allt i kapp mig. Ångesten. Det tunga och mörka. Och jag visste, innerst inne, att om jag inte tar tag i mig själv nu.... när fan ska jag då göra det? Mellan blöjbytena och amningen?

För det vill jag lova... Är man inte stabil i sig själv då fungerar ingenting runt omkring en. Det uppstår onödigt tjafs. Dumma tankar. Farliga krav. Maktlösa känslor. Man blir ett offer i tvåsamheten. Och vem vill gå runt och vara ett offer och känna sig som en bubbla som snart spricker? Ingen.

Och att allt skulle bli som det är nu.... det hade jag absolut inte räknat med. Nu är jag vid mina föräldrar uppe i Tibro. Jag vet varken ut eller in. Som nuläget är idag så fungerade det inte på hemma plan. Jag hade inte tillräckligt med kärlek att ge mig själv och då är det svårt att ge den andra det han kräver och behöver.

Men det är klart... Jag saknar... Och jag hoppas ju såklart att allt ska lösas. Att vi ska hamna på samma nivå igen. Att han ordnar sitt och att jag ordnar mitt. För det är givetvis aldrig bara ens fel att två träter. Jag tänker inte försvara honom för något. Han är vuxen och får ta ansvar för hans ord och handlingar. Jag vet bara att jag kan inte räkna med att någon ska göra mig lycklig. Det är mitt ansvar. Det är jag som måste se till att jag skapar harmoni och glädje i mitt liv. Och jag vill vara en stabil och bra mamma till mitt barn.

Vad mer finns det att säga? Jag vägrar ta på mig några skuldkänslor om att jag stuckit. Jag har erbjudit en massa olika alternativ men inget passade så jag hade inte så mycket andra val. Jag tittade mig själv i spegeln en morgon och insåg att jag inte var den personen jag ville vara. Och det handlar inte om att han är fel för mig och att vi inte kommer komma tillbaka till varandra, för det får tiden utvisa. Det handlade om att jag slarvat bort mig själv, mina egna värderingar och mina egna känslor och tankar. Mina mål. Mitt jag. Och vad blir jag för någon flickvän om jag inte känner att jag är jag? Inte en givande, kärleksfull och ödmjuk en... Snarare en krävande och kvävande. Och jag vill inte vara en sådan.

Vart vägen leder mig nu det vet jag inte. Egentligen mår jag åt helvete för det var ju inte såhär det skulle bli. Det var inte såhär jag ville ha det. Och jag hoppas vi hittar tillbaka en vacker dag. Till ett kravlöst, respektfullt och kärleksfullt förhållande. Där givandet är viktigare än tagandet. Där vi går samma väg men ändå behåller varsin fot utanför och ansvarar för det egna jaget.