Förlossningsberättelse
Nu ska jag försöka återberätta den största och häftigaste dagen i mitt liv. Dagen då mitt hjärta föddes.
Söndag den 8/1:
På kvällen är jag hemma hos mamma och pappa och känner mig konstig, på något vis. Redan vid sju vill jag åka hem och lägga mig. Tar ett bad när jag kommer hem och kryper ner i sängen redan vid åtta. (jag som annars är en riktig nattuggla). Vaknar klockan elva på kvällen av små smärtor i magen och ryggen, liknande mensvärk. Börjar ana något eftersom jag inte känner igen denna känsla, men somnar ändå.
Måndag den 9/1:
Hela natten vaknar jag om vartannat. Klockan åtta på morgonen börjar jag klocka mina lätta värkar och märker att det är cirka 8 minuter mellan dom. Tänker hela tiden att de ska gå över så jag ligger och klockar mig själv i flera timmar. De kommer regelbundet med 7-10 minuter emellan. Tar en promenad på eftermiddagen och sedan kommer min bror förbi. Vi åker och käkar lite snabbmat och kommer sedan hem och lägger oss och ser lite filmer. Resten av familjen kommer förbi på fika senare på kvällen. Jag har fortfarande regelbunda värkar med cirka 4-7 minuters mellanrum, men upplever inte alls att de är smärtsamma. Runt nio-tiden börjar det dock vara jobbigt att stå upp när en värk kommer. Elva åker jag in till förlossningen.
Tisdag den 10/1:
Klockan 01 mäter min fantastiska barnmorska hur mycket jag är öppen och det visar sig att jag är öppen 3-4 cm. Tänker att "oj, det här kommer ju bli lätt som en plätt, det gör ju knappt ont". (tji fick jag). Får en sömntablett och lite smärtlindrande tabletter men lagom när jag fått i mig dem och lagt mig i sängen börjar värkarna göra ondare och ondare. Det fungerar än så länge med en varm riskudde men runt fyra tycker jag det börjar göra väldigt ont. Hon kollar mig igen och nu är jag 5-6 cm öppen. Äntligen! Jag får åka in i förlossningsrummet och väljer att hoppa in i duschen. Där sitter jag säkert en timme och det var fantastiskt skönt. Min barnmorska går av sitt pass och jag får en ny, som är minst lika bra. Hade fantastisk tur med personal! Runt sju, halv åtta börjar jag med lustgas eftersom värkarna är olidliga. Tänker gång på gång att jag aldrig kommer palla med det här. Tar ett tag att komma in i rytmen av hur jag ska andas in lustgasen men när jag väl lyckas så tycker jag den är underbar! Klockan nio på morgonen mäter hon mig igen och då är jag öppen åtta cm. Blir lite besviken eftersom jag hade så jävla ont och förväntade mig vara helöppen. Klockan halv elva kollar hon igen och jag är fortfarande öppen åtta cm. Då börjar paniken... Jag tycker att det gör så fruktansvärt ont och ligger med lustgasen hela tiden! Vägrar släppa den. I ren panik ber jag om ryggbedövning. Trots min nålskräck så känner jag ingenting när dom sätter in den. Tycker dock inte den lindrar någonting, kunde lika gärna varit utan den. Klockan tolv är det dags att börja krysta. Herrejävlar. Den smärtan är verkligen helt obeskrivlig. Bara dom som fött barn kan förstå. Drygt fyrtio minuter senare är min ängel ute. Dock ska ju ännu moderkakan ut och barnmorskan tar tag i navelsträngen och börjar dra och såklart lossnar den och moderkakan blir kvar i magen. Hon börjar trycka och trycka på magen men ingen moderkaka vill ut och hon säger till mig att det eventuellt skulle krävas en operation. Känner att "nu orkar jag inte mer". En annan barnmorska kommer in och lyckas som tur var få ut den. Tack gode gud.
Min ängel blir vägd och mätt. 53 cm lång och 4520 g. Blir förvånad hur stor hon är - jag gick ju trots allt bara upp 9 kilo. Får ta en dusch och sedan åker jag och Vanessa upp till BB.
Kan inte förklara kärleken jag känner för min dotter. Jag trodde aldrig att en sådan här kärlek existerade. Jag skulle gå i eld för henne, bokstavligt talat. Finns inget jag inte skulle göra för min älskade dotter.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
En trött men otroligt lycklig mamma. <3
Söndag den 8/1:
På kvällen är jag hemma hos mamma och pappa och känner mig konstig, på något vis. Redan vid sju vill jag åka hem och lägga mig. Tar ett bad när jag kommer hem och kryper ner i sängen redan vid åtta. (jag som annars är en riktig nattuggla). Vaknar klockan elva på kvällen av små smärtor i magen och ryggen, liknande mensvärk. Börjar ana något eftersom jag inte känner igen denna känsla, men somnar ändå.
Måndag den 9/1:
Hela natten vaknar jag om vartannat. Klockan åtta på morgonen börjar jag klocka mina lätta värkar och märker att det är cirka 8 minuter mellan dom. Tänker hela tiden att de ska gå över så jag ligger och klockar mig själv i flera timmar. De kommer regelbundet med 7-10 minuter emellan. Tar en promenad på eftermiddagen och sedan kommer min bror förbi. Vi åker och käkar lite snabbmat och kommer sedan hem och lägger oss och ser lite filmer. Resten av familjen kommer förbi på fika senare på kvällen. Jag har fortfarande regelbunda värkar med cirka 4-7 minuters mellanrum, men upplever inte alls att de är smärtsamma. Runt nio-tiden börjar det dock vara jobbigt att stå upp när en värk kommer. Elva åker jag in till förlossningen.
Tisdag den 10/1:
Klockan 01 mäter min fantastiska barnmorska hur mycket jag är öppen och det visar sig att jag är öppen 3-4 cm. Tänker att "oj, det här kommer ju bli lätt som en plätt, det gör ju knappt ont". (tji fick jag). Får en sömntablett och lite smärtlindrande tabletter men lagom när jag fått i mig dem och lagt mig i sängen börjar värkarna göra ondare och ondare. Det fungerar än så länge med en varm riskudde men runt fyra tycker jag det börjar göra väldigt ont. Hon kollar mig igen och nu är jag 5-6 cm öppen. Äntligen! Jag får åka in i förlossningsrummet och väljer att hoppa in i duschen. Där sitter jag säkert en timme och det var fantastiskt skönt. Min barnmorska går av sitt pass och jag får en ny, som är minst lika bra. Hade fantastisk tur med personal! Runt sju, halv åtta börjar jag med lustgas eftersom värkarna är olidliga. Tänker gång på gång att jag aldrig kommer palla med det här. Tar ett tag att komma in i rytmen av hur jag ska andas in lustgasen men när jag väl lyckas så tycker jag den är underbar! Klockan nio på morgonen mäter hon mig igen och då är jag öppen åtta cm. Blir lite besviken eftersom jag hade så jävla ont och förväntade mig vara helöppen. Klockan halv elva kollar hon igen och jag är fortfarande öppen åtta cm. Då börjar paniken... Jag tycker att det gör så fruktansvärt ont och ligger med lustgasen hela tiden! Vägrar släppa den. I ren panik ber jag om ryggbedövning. Trots min nålskräck så känner jag ingenting när dom sätter in den. Tycker dock inte den lindrar någonting, kunde lika gärna varit utan den. Klockan tolv är det dags att börja krysta. Herrejävlar. Den smärtan är verkligen helt obeskrivlig. Bara dom som fött barn kan förstå. Drygt fyrtio minuter senare är min ängel ute. Dock ska ju ännu moderkakan ut och barnmorskan tar tag i navelsträngen och börjar dra och såklart lossnar den och moderkakan blir kvar i magen. Hon börjar trycka och trycka på magen men ingen moderkaka vill ut och hon säger till mig att det eventuellt skulle krävas en operation. Känner att "nu orkar jag inte mer". En annan barnmorska kommer in och lyckas som tur var få ut den. Tack gode gud.
Min ängel blir vägd och mätt. 53 cm lång och 4520 g. Blir förvånad hur stor hon är - jag gick ju trots allt bara upp 9 kilo. Får ta en dusch och sedan åker jag och Vanessa upp till BB.
Kan inte förklara kärleken jag känner för min dotter. Jag trodde aldrig att en sådan här kärlek existerade. Jag skulle gå i eld för henne, bokstavligt talat. Finns inget jag inte skulle göra för min älskade dotter.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
En trött men otroligt lycklig mamma. <3
