.

Jag tänker vara ärlig.
Jag önskar att du inte existerade i mina tankar.
(ibland ber jag till och med de högre makterna om det)
Men, hur mycket jag än försöker så är det som att du gnagat dig fast på något vis.
Jag tänker sällan fint om dig.
Utan att jag behöver anstränga mig så omvandlas det vita till svart.
Och det är skönt att jag har den bilden och inte går runt och förvränger något fult till fint.
Men vet du vad jag önskar?
Att du tar ditt pick och pack och lämnar mitt huvud.
Du får inte plats.
Utrymmet är inte längre ditt.
Kan du inte bara gå?
Du har redan tagit för mycket.
Sakta men noga förstörde du delar av mig.
Var det medvetet?
Var du ute efter att såra mig?
Kanske kommer det en dag då jag förlåter dig.
Jag måste dock förlåta mig själv först.
Hur gör man det?
Hur förlåter man sig själv för att ha gått åt helt fel väg utan att ha lyssnat på hjälpande vänner som stod vid sidan av och såg på?
Jag gav mitt hjärta åt en kille som jag egentligen visste inte skulle vaka över det.
Jag önskar jag kunde förlåta det.
Jag önskar jag visste hur.

Hur som helst.

Nu måste jag ta den tid jag behöver för att komma ikapp.
Så snälla, gå.
Jag har inte plats för dig.