.

Jag vill så gärna tro på ett föralltid. Jag vill tro på en evighet. Men jag kan inte låta bli att ifrågasätta. De senaste dagarna har varit turbulenta. Det har varit kaotiskt och jag har påverkats enormt. Så vad gör jag? Jag flyr. Jag gör allt jag kan för att ta mig därifrån. Bort från ön. Bort från folk. Bort från problemen. Och så hoppas jag väl att allt ska lösas - bara jag kommer iväg.

Tji fick jag.

...jag vet inte. Jag har åtminstonde lärt mig en läxa. Oavsett vad så drar man inte. Man gör bara inte det. Fegisar drar och jag tänker fan i mig inte vara en fegis. Sen att det kanske var något jag behövde göra är nog något man måste se förbi ibland. I mitt läge går det inte längre bara att vara egoistisk och tänka på sitt eget bästa. Vi är trots allt snart fyra. Jag har väl bara inte riktigt insett det förens nu.

Och ja. Jag skäms som en hund. Inte bara för det jag gjort utan även att jag svikit. Och sårat. Och egentligen klarar jag inte av att be om ursäkt. Jag hatar att svälja min stolthet och säga förlåt. (trots att jag vet att det är bland det viktigaste i världen).

Det är en egenskap jag inte klarar av med mig själv. Att jag har så jävla svårt att ta kritik. Jag avskyr när människor ska analysera mitt beteende. När andra tycker till om hur jag är och vad jag gör. Då vänder jag varenda tagg som existerar i mig utåt. Och det är klart det är fel. Jag vet det. Klart att jag måste lyssna och ta till mig, precis som alla andra. Jag är inte perfekt trots att jag ibland vill tro det. Jag hissar mer än gärna upp mig själv på en hög pedistal där egna fel och brister inte existerar.

I mitt huvud så anser jag att om du gjort något som jag inte tycker är bra, eller säger något som jag tycker är jävligt dum sagt så har jag rätt att hämnas tillbaka genom att såra dig. Att jag får ett frikort att bete mig förjävligt tillbaka och strunta fullkomligt i dina känslor. Men sen inser jag att det funkar fan inte så. Att man måste stå för konsekvenserna av det som händer. Och i skrivandets stund så inser jag att du har faktiskt bett om ursäkt men det har inte jag.

Så förlåt.
Förlåt för att jag är så jävla dum ibland. Förlåt för att jag bara ser till dina fel och aldrig till mina egna. Förlåt för att jag skäller och skriker när det egentligen är jag som förtjänar det. Förlåt för att jag klagat på att du tagit mig förgivet när det faktiskt är jag som har gjort precis just det, bara räknat med att du ska stå kvar hur jävlig jag än är.

Jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Och jag hoppas på att det räcker för nu. Jag lär mig fortfarande att vara två och trots att jag i nuläget är kass på det så kommer jag bli bättre.

Jag ska göra allt jag kan. För alla fyras skull.

Det var tisdagen den 4 maj. Klockan var runt ett-tiden och jag hade egentligen bråttom eftersom jag och svärmor hade en tid vi skulle ses på. Dagen innan hade jag beställt graviditetstest (undermedvetet misstänkte jag något) och jag kom på det i sista sekund. Ted parkerade bilen utanför min dåvarande lägenhet och jag sprang upp snabbt för att testa mig. Först visade det bara ett sträck och jag tänkte inte mer på det och jag lade ifrån mig testet. Samtidigt som jag tvättade händerna så kollade jag igen och jag var säker på att jag inbillade mig - ytterligare ett till sträck visade sig. Jag skakade som aldrig förr och var tvungen att sätta mig ner och stirrade. Och stirrade. Sträcket blev bara mer tydligt och jag sprang ner till Ted i bilen och visade honom testet. Och vi visste på en gång att vi skulle behålla den lilla. Det var inte ens en tvivlan om det.

Och på den vägen är det.

Så... Ja, nu är jag gravid. I tionde veckan. Borde väl egentligen inte gå ut med det redan nu men det känns rätt så då gör jag det. Jag har så otroligt många känslor och tankar så jag behöver få ha bloggen att skriva av mig i.

Jag vet att folk kommer tycka och tänka. Och egentligen är jag livrädd för det. Jag är otroligt nervös för vad alla ska tycka om vårt val. Och Ted försöker lugna mig med att det inte spelar någon roll, så länge vi är säkra på vad vi vill. Och det är vi. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna få så här starka känslor så snabbt. Hela mitt liv har förändrats och det är med stolthet jag skriver det.

Jag ska bli mamma. Jag ska få uppleva det största i livet. Jag ska få den vackraste gåvan jag någonsin kommer att få. Och samtidigt som jag är jätterädd för allt det här så längtar jag mer än någonsin. Jag har världens bästa stöd från min fantastiska förebild, min mamma. Och från min underbara pojkvän, pappan till mitt kommande barn. Han är min stora stöttepelare och är beredd att gå igenom eld för mig, precis som jag för honom.

Jag tvivlar inte ens.
Det här är rätt väg för mig.
Och nu är det enda jag kan göra att hoppas att pyret vill stanna i magen.