.

Vadå kärlek?
Ibland frågar jag mig om sann och ärlig kärlek ens existerar.
Jag läser fröken Fornis blogg där hon skriver om olycklig kärlek och hur den tär sönder oss.
Jag tittar igenom kommentarerna till inlägget och det börjar hugga i hjärtat på mig.
Anonyma människor som skriver om hur det känns. Hur ont det gör. Hur mycket smärta som finns.
All bekräftelse som känns omöjlig att lämna. Jag läser någon som frågar sig själv; "Hellre i dålig sällskap än ensam, eller hur?".
Jag vet hur ont kärlek gör.
Tro mig.
Jag vet hur den har ätit upp mig och förblindat mig från verkligheten.
Men det absolut svåraste med kärleken är inte att vara i den.
Det svåraste är att lämna den.
För även om människan man varit förälskad i varit ett riktigt svin och mest förstört än tvärtom,
så betydde (betyder) han/hon något.
Man letar och letar efter ett bra avslut. Bra avslut existerar inte.
Jag tror åtminstonde inte på det.
Man gör sitt bästa för att bara försöka vara vänner.
För att man inte klarar av att lämna varandra.
Det är nog tryggheten.
I can't live with or without you.
Den känslan.
Sen går tiden.
Och när man tror att man är över varandra så händer något.
Man möts igen. Ibland av slumpen, ibland av ödet.
Sen står man där. Man vet att det är fel, men tryggheten lockar.
Och därefter växer ångesten i en rasande fart.
Man frågar sig själv hur man kunde vara så dum och gå på det igen.

Kärleken är svår.