.

Jag har aldrig liksom förstått innebörden av meningen som säger att jag bär ansvaret för mitt liv. När jag har läst eller hört det så har jag nästan himlat lite med ögonen och tänkt att det är ju en självklarhet. Nu på senaste dagarna så har dock den meningen varit min vägvisare. "Jag ansvarar över mitt eget liv". Och efter att ha fördjupat mig i den så kan jag nu förstå.

Jag gör så otroligt många val - dagligen. Så fort jag vaknar gör jag det första för dagen då jag väljer att slå upp ögonen. Och så fortsätter det. Jag väljer inte bara vad jag ska äta till frukost utan även att jag SKA äta frukosten. Sen finns det ju självklart val som påverkar mer än andra. Under de senaste två veckorna har jag tagit många sådana. Ett extra speciellt val, som hugger i hjärtat på ett sätt som andra inte gör.

Tidigare så trodde jag på ödet, att min väg redan var förutbestämt. Jag tror inte på det längre för idag så vet jag att jag har alla möjligheter att ändra vägen jag går på. Byta riktning. Vända blad.

Det är spännande - jag har ett helt oskrivet blad som ligger framför mig nu som jag ska börja fylla. Med minnen. Skrattanfall. Sorg. Smärta. Sann glädje. Jag har ingenting som hindrar mig. Det är bara att köra.

Ikväll har jag gjort ett val att ligga hemma i sängen med tända ljus och Melissa Horn. Ett fint val om jag får säga det.

Idag har jag lite extra ont i hjärtat. Han hörde av sig häromdan. Just då var det inte särskilt jobbigt men nu har det kommit ifatt mig. Det är tur att han är där han är just nu. Annars hade den här dagen kunde visat mig helt fel väg. (Självdiciplin, hallå?)

Egentligen vill man ju bara ha någon att ligga och gosa med under det stora duntäcket, med han som ler det bredaste leendet, kysser en i pannan och säger att man är den vackraste i världen. Man vill ju bara att allt ska vara så där okomplicerat och enkelt som det var förut. (eller var det någonsin det?)

Men så är det inte. För även om man tänker att jag står ut med lite ont i hjärtat bara jag får vakna upp med honom så håller inte det. Man står inte ut med det alltför länge. När hjärtat oftare gör ont är dunkar dubbelslag då är det inte roligt längre. Då börjar man fundera över hur mycket mer ens lilla hjärta klarar av och att det kanske är dags att göra så att det försvinner. Man tänker att även om det känns omöjligt så kanske jag blir lyckligare av att sluta ligga och pussa på hans vackra ansikte.

Glöm inte det.

Jag har en annorlunda känsla i kroppen. Lättnad och accepterande. Egentligen är jag en sådan som skräms av mina egna känslor, just för att dem alltid är så starka - oavsett vad. I vanliga fall så trycker jag ner känslorna och står och trampar och trampar med hopp om att de ska försvinna. Eller iallafall mjukna lite.
Jag är rädd för känslorna ibland. När jag känner mig lycklig blir jag är så glad att ett enormt rus tar över hela mig och när jag är ledsen händer samma sak, fast tvärtom. Tidigare har jag blivit rädd när jag blev sådär ledsen, just för att jag blir JÄTTEledsen. Här existerar inte ordet lagom.

Nu, de senaste dagarna har jag gjort något annorlunda mot mig själv. Jag öppnar upp mig totalt. Mot mig själv. Mina ärliga tankar och känslor kommer ut. Och vet du? Dom är okej. Jag kan hantera dem. Även om jag känner mig sådär pass ledsen så att jag inte tror att solen kommer gå upp dagen efter så lyckas jag ändå. På något sätt lyckas jag trösta mig själv. Jag låter mig själv läkas.

En vän lärde mig häromdagen, att en ärlig respekt till sig själv är det viktigaste vi någonsin kan uppnå att känna.
Nu vet jag att han har rätt.

Vet ni, nån dag, då kommer jag ha det där. Jag kommer att vara en mrs istället för miss. Jag kommer ha ett stort hus fullt av underbara barn tillsammans med en man jag älskar av hela mitt hjärta. Min kalender kommer att fyllas med ekonomimöten på banken, parmiddagar, hämttider till kemtvätten och föräldrarmöten på barnens skola. Men nu är nu och tiden för allt det där andra kommer.

Just nu. Just nu har jag fler "jag vill" än "jag måste". Jag har ett rum fullt av vackra kläder och fina böcker. Jag har dagar tillsammans med fantastiska vänner, bland skratten och värmen.

(Men jag längtar i smyg efter den dagen då jag hittat honom. Han som kommer få min mage att pirra så mycket att skrattet bubblar fram. För det finns, på riktigt. Och nu vet jag att man inte ska nöja sig med mindre.)

En vis människa sa till mig att det värsta man kan göra efter att ett förhållande tagit slut - och som det flesta gör - är att bestämma sig att kärlek bara är något ont och att man inte vill älska igen.

Nej, nu blev det osammanhängande. Men summan av kardemumman är att, okej, det gör ont. Kärleken dog ut och det är förbannat jobbigt. Men det finns fler fiskar i havet och jag väljer istället att fiska vidare än att börja tycka illa om dem.

Jag vet att det hjälper att skriva ner tankar och funderingar man går runt och bär på och dessutom när jag knappt har två handfulla antal läsare som jag vet är människor som står mig nära så känner jag att det är okej att vara ärlig.

Förra våren vaknade jag upp en dag och mådde jättedåligt. Vändningen kom jättefort. Därinnan hade jag varit väldigt engagerad, glad och positiv. Klart jag hade haft mina dåliga dagar, men det var ändå inget som hade tagit över. Jag minns så väl när jag den där februaridagen ringde upp min bästa vän och var helt tom. Jag var totalt utmattad och visste inte alls vad som hände med mig. Det skrämde. Lusten till göra saker försvann. Orken var bortblåst. Så här fortsatte det. Jag sökte ganska snabbt hjälp, men kände inte att det var något vidare. Mallorca var min vändpunkt, hade jag bestämt mig för. Den kommande resan fick mig att se framåt och att faktiskt längta. När jag väl kom dit så mådde jag nästan sämre, eftersom jag insåg att det inte går att fly ifrån problemen. De fanns kvar ändå. Jag stod ut. När jag kom hem igen så mådde jag toppen i några veckor. Sedan kom ångesten tillbaka. Igen. I den vevan träffade jag en kille som jag förälskade mig i och under vår tid tillsammans så "glömde" jag bort hur jag mådde. Problemen fanns kvar men jag döljde dem. När kärlekssagan väl tog slut så kom de tillbaka igen.

Ångesten handlar om ensamhet. Jag är livrädd för det vilket är riktigt konstigt eftersom att jag ÄLSKAR att vara ensam. I början var den hanterbar - jag visste att med tiden så skulle det bli bättre. Nu har det gått ett och ett halv år och det har knappt förbättrats, ibland snarare tvärtom. Och tro mig - jag har provat så mycket. Jag har gått och pratat hos en pyskolog, jag har tänkt positiva tankar, jag har skrivit ner positiva tankar, jag har startat dagarna med tacksamhetsord, jag har gråtit ut hos mina vänner och min familj, jag har ältat, jag har skrivit ned för ett försök att reda ut problemen. Det hjälper inte.

Nej, nu blev det riktigt negativt. Men om jag ska vara riktig ärlig så känner jag såhär och det är väldigt jobbigt för mig själv. Just för att det är så okontrollerbart. Den minsta lilla låten eller en liten skitkänsla som smyger sig på och jag kan brista totalt. Hopplösheten tar över och jag hittar för tillfället inte ett sätt att ta mig förbi den.

Jag kommer nog att använda bloggen som ett bollplank. Ett sätt att spotta ur mig känslor. Vissa tycker säkert att det är dumt att göra det på en öppen blogg men inte jag. Jag vet nästan vem alla är som läser bloggen och dessutom så tycker jag personlighet att det är bättre att dela ord med andra än att behålla dem för sig själv. Kanske har jag fel och får sota för att jag blottar mig så pass mycket. Men det är trots allt mitt val.

Men så får jag inte glömma att det finns dagar då jag tycker livet är den underbaraste gåvan någon nånsin gett mig. Då en promenad i skogen kan få mig att känna mig levande. Då jag till och med är tacksam för att väckarklockan ringer eftersom det betyder att jag får chans att möta ytterligare än ny dag.

Välkommen till mitt liv. I ärlighetens namn.

Det kan omöjligt göra såhär ont att bara vara människa.

Det är så otroligt lätt att känna sig ensam när mökret smyger sig på och man hör en melodi på radion som direkt accosierar till han man en gång älskade. Och den där känslan, den desperata och hopplösa känningen som man gör allt för att bli av med just för att det gör så ont, borrar sig fast i dig och tar över hela kroppen, hjärtat och själen.
Det är så lätt att känna sig ensam när det där händer. Helst av allt vill man ha någon som klappar en på huvudet och säger att allt visst kommer att bli okej. Att smärtan går över. Att tiden läker såren. Även om man då bara vill skrika högt att "nej, de här såren kommer aldrig någonsin försvinna", för det är så det känns, så är det skönt att ha människor runt en som ger hoppfulla ord tillbaka.

Men, herregud vad han krossade mitt hjärta. Jag har aldrig någonsin gett så mycket av mig själv till någon annan. Och dessutom har jag aldrig låtit någon annan människa kommit in så mycket på mitt egna revir så som jag tillät honom. För när jag älskar, så älskar jag så pass mycket så att jag skulle kunna ge allt till den här människan. Jag satsar och ger allt jag äger och har.

Om ni bara visste hur mycket jag älskade. (älskar)

På något annorlunda vis så känner jag mig lite lättad i kroppen, som att jag vänt blad och bytt kapitel. Jag vet också varför, men det är lite för personligt för att delge i en öppen blogg.
Jag ställdes mellan ett ultimatum idag och allt klargjordes. Jag lever hellre ett rikt liv på egna ben än ett tomt och ihåligt pch där jag gömmer mig för problemen.

Lättnad.

Lisa Ekdahl säger det så bra,
"And i don't care if someone says I'm foolish, cause while I'm here I'm singing from my heart".

Hellre äkta, är vad hon menar. Och det är även vad jag menar och står för.
...man behöver bara bli påmind ibland.

"Våga ta det första steget i tro.
Du behöver inte se hela trappan, bara första trappsteget"

- Martin Luther King


Klok man, det där.
Idag är allt lite extra kämpigt. Men det är bara att fortsätta gå längs vägen. Imorgon är en ny dag.

Jag har en del att göra, läxböcker som ligger och skrattar åt mig, mail som måste skrivas, samtal som måste ringas, papper att lämna in och nu en ny mobil som behövs pillas lite mer med.
Men vet ni - trots det så mår jag förbannat bra idag.

Dessutom så blir allt vad jag gör det till.