Hej...
Alltid när jag sätter mig såhär för att skriva så gör jag det med två känslor. Lättnad och rädsla. Lättnad för att jag vet hur otroligt befriande det är när jag bara låtit orden flöda, då jag fullkomligt skiter i om det blir gramatiskt rätt eller om punkten sitter där den ska. Rädsla för vad som skall komma ur mig. Det är skitläskigt att öppna upp en tom sida och bara börja skriva. Ibland vet jag ungefär vad jag ska skriva men när jag väl har börjat så svänger jag totalt och då händer det obehagliga - det känns som att fingrarna och hjärnan inte längre samarbetar utan jag bara skriver. Skriver utan att tänka. Och sen när jag läser igenom det så får jag ofta många aha-upplevelser. Jaha! Så det är så jag tänker.
Så. Nu är jag livrädd igen. Kanske för att jag inte skrivit på så länge och då vet man aldrig vilken bomb som kommer. Jag är rädd för att skriva på grund av en viss person som inte förtjänar att varas rädd för. Men egentligen. Det här är min blogg, upprepar, MIN blogg och min ventilationsplats och här får jag lov att skriva vad jag vill så länge jag inte går på personangrepp vilket jag aldrig någonsin gjort, åtminstonde inte med namn inblandat.
Mår sisådär. Ena dagen mår jag super och tycker att livet är den vackraste gåvan jag fått. Andra dagar orkar jag inte mer. Det finns ett ord för det... Typ manodepressiv. Tror jag. Vet inte om jag blandar ihop det nu men ibland funderar jag på om jag är så. Det här med balans är inte riktigt min grej. Finns inget okej. Inget lagom. Antingen allt eller inget. Fast i och för sig... Just nu, just nu känner jag mig okej. Jag mår inte dåligt men är heller inte på topp. Tänk om det är så att jag bara har "bestämt" mig för att jag är en sådan person som pendlar sådär kraftigt, så pass att det blivit en del av min identitet. Jag tror jag har en tendens till att göra så.
Har fortfarande problemet i huvudet. Att jag känner mig borta. Inte närvarande. Aldrig bara här och nu. Det är som att jag svävar någon annanstans. Känner mig ständigt salongsberusad. (Är inte så skönt som det låter). En slags yrsel som finns där konstant. Går till psykolog två gånger i veckan för att bli av med det. Hon menar på att det är ångest. Och att ångest är rädslor man inte kan sätta ord på. Jag blev arg när hon sa så. Så du menar att jag går omkring och är rädd hela dagarna? Ja, svarade hon. (Bara fegisar och rädda och det är fan i mig inte jag, tänkte jag då). Men sen, femton sessioner senare så vågar jag acceptera det. Fine. Jag är rädd. Rädd för att inte leva upp till mina ideal. Mina egna krav jag ställer på mig själv. Strävar efter perfektionismen som inte existerar.
Vill heller inte släppa in någon i min bubbla. Vem ska förstå? Vilken normal nittonåring har alla dessa problem så tidigt i livet? Jag känner inte till en enda. Så sakta men säkert stöter jag bort folk runt omkring mig. Och sen blir jag besviken för att ingen finns kvar och jag känner mig ensam. Klagar på dom. Tycker att dom borde förstå och hur dom borde bemöta mig.
Och sen blir det bättre en dag. Jag går och jobbar och känner mig lycklig. Tacksam för livet. Känner det enda in i själen. Ser mina mål framför mig. Vad jag vill i livet. Blir inspirerad. Motiverad. Hela jag strålar. Sen räcker det med det lilla minsta. Jag har missat att ringa någon jag skulle och får ett sms om hur dålig stil det var. Eller så glömmer jag köpa med mig mjölk hem och det blir ett jäkla liv. Då brister det för mig och det stora svarta molnet kommer smygandes och tar över min kontroll. Den onda gubben som sitter i mitt huvud talar om för mig att ingen tycker om mig. Att jag aldrig kommer uppnå det jag vill. Att jag bara är i vägen. Ställer till problem. Min goda gubbe som bor i hjärtat bli arg på den onda och då är kriget i gång och det tar så mycket energi av mig att jag känner mig så kraftlös. Och då blir det lättare för mig att välja offerkoftan och tycka synd om mig själv. Den vägen är lättare. Så då letar jag upp alla bevis på varför den onda gubben har rätt och sen väljer jag att lita på det.
Välkommen till en vanlig dag i Pernillas liv. Ärligt, naket och nästan lite obehagligt.
(Nu får jag känslan jag beskrev i början. Jag blir rädd. Fan vad läskig jag är. Beter jag mig såhär? Hu.)
Jaja. Skönt att dela ord.
Någon klok själ där ute att bolla lite med?
