.

Jag har alltid varit en sann romantiker. En sådan som trott på kärleken i vått och torrt. Som aldrig släppt tanken på det fina kärlek har att erbjuda. Och så fick jag mitt första förhållande som varade i ett år. Efter det förhållandet som bara var ett kaos av dess like så började jag tvivla. Jag tänkte (även om det tog emot) att sann kärlek kanske inte existerade. Att det bara var sagor och inget mer.

Det gick några månader och jag började längta efter något nytt. Jag ville hitta en ny man som skulle få mitt hjärta att dunka dubbelslag. Så jag började önska. Och säga högt. Jag berättade ljudligt hur jag ville att min karl skulle vara. Hur han skulle behandla mig. Hur vår vardag skulle se ut. Och rätt som det är, den 17 november, så står han bara där framför mig och jag visste att det var han. Samma kväll bestämde jag mig att det var honom jag skulle ha så jag skrev till honom och han svarade. En vecka senare så bjöd han hem mig och sen dess var det vi.

Idag vet jag vad riktig kärlek är för det är precis det vi delar. Jag vet hur ärliga kyssar smakar. Jag vet hur intensiva blickar liknar. Och ordet självsfrände har fått en helt ny innebörd för mig. Han är min själsfrände. My soulmate. Och hur mycket jag än vill förklara det så går det inte, jag kan inte. Det bara är. Det bara känns. Det bara finns.

Han blir vackrare för varje dag som går och pirret blir bara starkare och starkare. Och vi är ett sådant där töntigt par som tar varandra på rumpan i mataffären trots att alla ser och tycker vi är irriterande. (Sådana par jag själv avskydde för några månader sedan). Men jag älskar varenda minut och jag vet att jag har funnit mannen i mitt liv. Han gör mig hel.

Jag har äntligen hittat hem.