.

Nu har jag suttit och försökt få fram en första mening i över tio minuter, vridit och vänt på orden, men det har bara blivit fel. Släpper kontrollen istället och låter det flöda.

Det har hänt så mycket i mig på senaste. Så mycket läskigt. Så mycket häftigt. Jag har haft så många funderingar kring livets stora frågor de senaste två veckorna och äntligen börjar det klarna. Jag har panikat och gråtit. Skrattat och torkat tårarna. Har haft en liten kris. Jag har varit rädd för tryggheten jag befinner mig i.

Jag har alltid haft såna sjuka krav på mig själv och på mitt liv. Jag har aldrig tillåtit mig själv att göra något halvdant. Allt skulle göras med inriktning på perfektion. Och jag hade egentligen planerat upp mitt liv. Jag hade bestämt mig för att bli något stort, en ny Nelson Mandela eller någon annan stark rättvisekämpe. Jag skulle resa jorden runt och uppleva fler länder än vad mina händer och tår räcker till. Det dög inte annars.

Jag var övertygad att om jag gjorde detta och upplevde allt jag ville uppleva så skulle jag nå min slutdestination - lyckan. Något annat fanns inte. Och sen nu då? Nu sitter jag på min ö, med varken resplaner eller några supercoola utbildningsplaner, men med en man jag vill dela mitt liv med. Och trivs.

Hur ska jag komma vidare i den här texten utan att det låter som att jag är besviken? Jag är inte besviken. Tvärtom. Jag är bara sån, jag får panik av tanken av stillhet. Jag var likadan på Mallorca. Och i Chile. Efter två veckor fick jag kriser på båda ställena och insåg att "jaha, det är här och såhär jag ska bo i ytterligare åtta veckor". Sen gick det över. Och då njöt jag och var jättelycklig.

Jag har insett att jag blir inte lyckligare för att jag reser jorden runt eller blir högutbildad. Lyckan sitter inte i det. Lyckan är det lilla i det stora.

Jag tror att anledningen till att jag blir så rädd för hur situtationen ser ut är för vad ni ska tycka. Kommer ni fortfarande tycka jag är lika smart och klok och allt det där även om jag inte räddar världen, så att säga? Jag vet svaret. Det är klart ni gör. Så jag vet ju att det sitter i mig själv. Jag måste känna att det är min tur nu. Min tur att vara lycklig och bara få vara. I stillhet. I trygghet. För fyfan vad jag har det bra. Jag har en kille som skulle gå genom eld för mig och jag har funnit en fantastisk stark trygghet i hans familj. Det är så många pusselbitar som läggs på plats nu och även om allt går jävligt snabbt så är jag oerhört lycklig.

Min tjejkompis frågade mig en sån bra fråga. Om jag inte hade haft honom, vad hade jag då velat göra? Från roten av mitt hjärta? Och vet ni. Jag vill inte resa. Jag vill inte bli något bara för att. Folk sticker till Thailand och backpackar och jag är inte ett dugg avundsjuk. Det är inte jag. Det är inte det jag vill.

Jag kanske rotar mig snabbare än vad många andra gör, men förr eller senare kommer alla att rota sig. Jag ska släppa pressen på mig själv och bara få vara.

Fan vad jag svamlar. Vet inte ens vad jag ville med texten. Bara förklara att jag funnit min lycka. Och jag behövde inte ens flaxa jorden runt för att finna den.