Sitter i mitt kök och dricker kaffe. Funderar över livet, som så många gånger förr. Förvånas över att jag aldrig lär mig, att jag alltid lyckas trassla in mig i mitt eget tänkande. Tänker varje gång att jag inte bör tänka så mycket, kanske istället faktiskt bara leva. Att det ska vara så svårt? Inser väl någonstans att jag är ju en sån. En tänkare. En drömmare. En grubblare. Och hur svårt det än är nu så kommer det ju vara helt underbart när jag lär mig hantera det. För det mesta så tror jag det kan vara en bra egenskap. Man lär känna sig själv och håller dagligen en dialog med sig själv. Man frågar sig själv hur man mår idag och letar efter ett svar någonstans där inne.
Men idag är det en svår egenskap. Eller det har det väl varit ett tag om jag ska vara ärlig. Jag är jättelycklig med mitt liv. Jag älskar min pojkvän över allt annat och inser väl bara mer och mer hur rätt han är. Och så vet jag att han kommer bli världens finaste pappa till min dotter eller son. Vad mer kan jag begära? Sen har jag haft turen att födas in i en toppenfamilj som skulle göra allt för mig. Och för varje dag så blir min sanna vänner ännu tydligare. Så vem är jag till att klaga?
Men jag fungerar nog så. Kan inte se det lilla i det stora. Eller klaga... Det är nog inte det. Det blev nog bara en sådan rejäl omställning. Jag hade väl aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag skulle vara där jag är idag för ett år sedan. Då hade jag nyligen kommit hem från Chile, tagit studenten och hade inte en enda plan inför framtiden. Bara ett huvud och hjärta fullt med massa drömmar. Och så sitter jag liksom här idag. Med en kille jag är förlovad med, bebis i magen, bonusson sovande i sängen, en egen lägenhet som jag kan bestämma över, en familj på fastlandet och en helt annan umgängeskrets. Och nya drömmar. Nya tankar. Jag har börjat leva svensson-livet, det livet jag tidigare var så jävla rädd för.
Vart vill jag komma egentligen? Jag vill nog bara berätta att jag har förändrats. Att jag inte är samma person idag som för ett år sedan. Idag är jag stabilare. Tryggare. Och sen att många av mina tidigare drömmar har lagts ner på grund av min lilla bebis som jag väntar på, så gör det faktiskt ingenting. För jag har nya drömmar idag. Nya mål att sträva efter. Nya saker jag vill göra. Så egentligen går jag inte miste om något, det är nog bara när den gamla sidan av mig dyker upp och när jag kommer ihåg tankarna som svirvlade runt i huvudet förut, då kan jag sakna något. Men sedan tittar jag på min kille. Jag känner på magen. Jag hör mobilen plinga till av ett sms från min bästa vän och någonstans där så inser jag att jag har fan fått allt. Allt som betyder något.
