.

Känner mig rädd på något vis. Rädd för att känna efter. Livrädd.
Jag är rädd för att slå på radion ifall det kommer en låt som får mig att göra just det, känna.
Försöker fundera ut varför jag är så jävla rädd. Känner mest ett starkt obehag i hela kroppen.
Du vet, känslan av att stå i ett provrum i en tröja som visst var alldeles för liten, skaver och kliar. Lite så.
Hittar ingen ro i mig själv, ingen harmoni. Känslan av otrygghet och vilsenhet har etsat sig fast.
Jag försöker få bort den. Sover. Äter. Skaffar mig rutin. Träffar människor. Men så fort jag kommer hem, eller så fort jag blir påmind så kommer den känslan igen.
Kanske är jag rädd för framtiden. För att den är så jävla oviss. Jag har så många oskrivna blad framför mina fötter just nu. Vissa saker har börjat klarna medans vissa bara blir otydligare.

Trött på ovisshet. Trött på vilsenhet.
Jag behöver lite jävlaranamma.